Hur länge ska publika bolag straffbeskattas?

Det finns ett skattefrälse i Sverige idag. Detta frälse utgörs av anställda och delägare i fåmansbolag som dels kan köpa in sig i sina uppdragsgivare till mycket förmånliga villkor och som i massiv utsträckning kan utnyttja 3:12 reglerna för att omvandla högbeskattade tjänsteinkomster till lågbeskattade kapitalinkomster.

Det är heller inga kaffepengar som denna grupp med hög ”skatteeffektivitet” kan skifta till sina privata fickor. Ett slopande av dessa ”frälseregler” skulle kunna finansiera både ett avskaffande av värnskatten och sänkt inkomstskatt.

Vad gäller att köpa in sig i icke noterade bolag så är det den så kallade ”värdepappersregeln” som gäller. En eventuell förmån ska beskattas direkt när den erhålles och värderas som ”en vara på orten” och eftersom det är mycket svårt, läs omöjligt, för Skatteverket att fastställa ett marknadsvärde så blir förmånsbeskattningen på dessa värdepappersköp, vare sig det gäller optioner eller aktier, låg eller obefintlig. För publika bolag gäller det omvända. De har sitt marknadsvärde så det är mycket lätt att fastställa förmånsvärdet, vilket ska beskattas som inkomst av tjänst och arbetsgivaren ska även betala arbetsgivaravgifter.  

Jag pratade med en vd för ett börsnoterat teknikkonsultföretag inför denna krönika och han sa att det var i stort sett omöjligt att skapa ett bra incitamentsprogram eftersom det blev för dyrt. Varken de anställda eller företaget såg någon mening med det.

Och medan vi har denna konsult-vd på tråden så kan vi lyfta fram den kanske än större skillnaden mellan fåmansföretag och publika företag, som inte minst berör konsultsektorn. Det gäller de så kallade 3:12 reglerna där delägarna i fåmansbolag kan välja att skifta över sina inkomster från högbeskattade tjänsteinkomster till extra lågbeskattade kapitalinkomster.  

Säg att ”löneutrymmet” i det publika teknikkonsultföretaget liksom fåmansbolaget är 1,5 miljoner kronor. I det publika bolaget där allt betalas ut som lön innebär det att 368 000 kronor går åt till arbetsgivaravgifter, kommunalskatten. (typ Stockholm) tar 342 000 kronor, den statliga inkomstskatten tar 137 000 kronor och sist och minst värnskatten tar 24 000 kronor. Konsulten får behålla 629 000 kronor netto.

Fåmansbolagskonsulten väljer att ta ut en lön upp till brytpunkten 455 000 kronor. Det innebär 143 000 kronor i arbetsgivaravgifter och 136 000 kronor i kommunalskatt. Resterande del av löneutrymmet, 902 000 kronor väljer fåmansföretagaren att ta som utdelning. På detta betalar bolaget 22 procent i bolagsskatt och aktieägaren själv 20 procent i utdelningsskatt, totalt 339 000 kronor. Fåmansbolagskonsulten får behålla 882 000 kronor netto, det vill säga knappt 40 procent mer än den som jobbar i ett publikt företag, offentlig sektor eller annan verksamhet som inte har möjlighet till samma ”entreprenörsbehandling”.  

För vissa fåmansbolagsdelägare, som ICA-handlare och andra kan utrymmet som flyttas från inkomst av tjänst till inkomst av kapital vara väsentligt större. De mest lönsamma ICA Maxibutikerna kan dela ut runt 30 miljoner kronor årligen.  

Om inte detta är ett skattfrälse så kan man undra hur det definieras.

Att FAR:s ledning skriver debattartiklar, som i DI den 20 september, där de vill ha ”en generös och väl fungerande beskattning av personaloptioner” vittnar antingen om att de inte vet hur systemet fungerar idag för fåmansbolag, vilket är mindre troligt, eller om att de vill lägga ut dimridåer då systemet är extremt generöst som det är. Det samma gäller samma personers uppmaning i samma artikel om; ”Återkom inte med förslag om en ny exitskatt eller försämrade 3:12 regler”.  Vad gäller 3:12 reglerna så pratar de i egen sak, partners i revisionsbyråer hör till de absolut mest gynnande av just dessa 3:12 reglerna (man skulle nästan kunna tro att de skrivit lättnadreglerna själva.) Och man kanske inte ska begära att  de ska ”kacka” i eget bo.

Men Svenskt Näringsliv, när ni inte vill ändra i 3:12-reglerna – hur tänker ni?