Hög tid att blanda sig i marknadskrafterna

”Historien kanske inte upprepar sig men den rimmar” för att prata med författaren Mark Twain. Parallellerna till 30-talets kris är allt mer uppenbar idag. Det bästa är att vi har ett gammalt recept från den tiden:

“Liquidate labor, liquidate stocks, liquidate the farmers, liquidate real estate.”  

Det klassiska rådet från finansminister Andrew Mellon till USAs dåvarande president Herbert Hoover om att låta marknaderna löpa linan ut under inledningen av 30-tals depressionen är aktuellt idag, bara att det är ännu sämre. Vad vi ser nu är just denna typ av likvidationsövningar. Det är inga självkorrigerande marknadsrörelser utan en destruktiv flykt till vad som betraktas som ”säkra tillgångar”, vilket i dessa dagar är dollar, och då konton i dollar. Inte ens amerikanska statsobligationer är riktigt fria från fläckar. Här gäller att ha högsta betalningsberedskap. ”Cash is king.”

Mellon menade att denna likvidation, och rådet till presidenten att sitta med armarna i kors, skulle rota ut mycket av vad som gått snett i samhället och ekonomin. Det skulle en gång för alla stampa ut inflationen och leda till ett mera moraliskt leverne. 

Andrew Mellon, som hade vidareutvecklat sin fars bank Mellon National Bank till en av USAs största, hade som allt mer inflytelserik republikan, till slut finansminister, drivit en politik som gick ut på att minska statsskulden efter första världskriget och sänka ”skadliga” skatter. Det vill säga den politik som drivits i många länder, inte minst efter den senaste finanskrisen 2008. 

Men då som nu ledde den krympande statsskulden under 20-talet till att de privata skulderna skenade. Och med ett betalningssystem, som då som nu, backades upp av privata skulder, med bankernas skärv av eget kapital som buffert, så började det vackla när betalningsförmågan och kreditvärdigheten hos stora grupper eroderade.

Andrew Mellons politik ersattes av Roosevelts ”New Deal”, där staten iklädde sig försäkringsrollen för medborgarna, vilket tillsammans med krigsmobiliseringen gav den efterfrågechock som fick ekonomin på fötter igen.

Så det vi bevittnar nu är högst sannolikt slutet, för den här gången, på den ”lassiez fair”-inriktade styrningen av ekonomin, som dominerat politiken sedan slutet av 80-talet, där marknadskrafterna ska ges så stort utrymmer som möjligt och staten bara ska sköta regelboken och inte blanda sig i matchen. Det funkar hyfsat bra så länge det funkar, men sedan kan det bli tvärstopp. 

Vi kan konstatera att ekonomen Hyman Minskys utveckling av sin nestor Keynes teser till sin ”finansiella instabilitetshypotes” håller. Det vill säga att långa tider av stabilitet leder till instabilitet, där det finansiella och operativa risktagandet ständigt stiger. 

Från en konservativ hållning, där den kollektiva inställningen har varit att skulder ska amorteras och betalas av, har vi fram till för några veckor sedan betraktat det som ekonomisk idioti att betala tillbaka lån. De ska bara rullas över och helst öka lite, för att få än mer utväxling på den finansiella hävstången.

Men när nu dessa hävstänger börjar löpa amok, baklänges, och allt som går ska likvideras, så visar det sig att många finansiella buffertar bara är luft. Då behövs en kollektiv motkraft för att få igång systemet igen. Och den kan bara mobiliseras genom staten. Kan länder klara av krig, så kan man även klara av detta. Man behöver inte skjuta ett enda skott, framför allt se till att skapa betalningsmedel, men även påbörja stora investeringsprogram för att bygga ett system som är mera robust.

Vem ska betala undrar någon? Det är inte så svårt. Det är vi medborgare som kollektivt backar upp detta med våra framtida skatter. Vi lånar av oss själva.