Helikopterpengar – ett reellt medel för att motverka nedgången

Den globala ekonomin står inför hotet om en utdragen och plågsam nedgång. Centralbankerna har små möjligheter denna gång att motverka de negativa krafterna. Kanske det är dags för centralbankscheferna att överväga kvantitativa lättnader riktade mot hushållen. 

Denna till synes radikala tes förs fram av den franska ekonomen och författaren Frances Coppola i en ny bok “The case for peoples quantitative easing”.Tankegångarna är visserligen inte nya utan baserade på Milton Friedmans teoribildning i mitten av 1960-talet kring likvidisering av ekonomierna när depression och deflation hotar. 

Friedman menade att det bästa sättet att undvika kraftiga nedgångar i makromiljön var att öka penningmängden, och därigenom underlätta en stabilisering och återhämtning i den ekonomiska utvecklingen. 

Historiskt har centralbankerna använt styrräntorna för att påverka efterfrågan i ekonomin; räntehöjningar när efterfrågan riskerar att leda till överhettning och det omvända när efterfrågan minskar. 

I nuläget är situationen komplicerad eftersom många centralbanker redan har ultralåga eller negativa styrräntor. USA utgör ett undantag, men även där är det tveksamt om den traditionella penningpolitiken kommer fungera som stabilisator vid en kraftfull nedgång; historiskt har den amerikanska centralbanken Fed sänkt styrräntan med 4-4,5 procentenheter vid recessioner. Den amerikanska styrräntan är i dagsläget 2,25 procent. 

Själva iden med negativa räntor är förvirrande för många människor; räntan kan ju sägas vara ett mått på tid i ett historiskt perspektiv. Tiden kan ju inte gå bakåt. Många ledande nationalekonomer hävdar att negativa räntor är kontraproduktiva. 

Centralbankerna, med Fed i spetsen, har utvecklat “nya” styrinstrument delvis baserade på Friedmans teorier för att parera effekterna av den brutala finanskrisen 2008-2009. Begrepp som “forward guidance” (syftar till att hålla räntorna låga så länge som möjligt via centralbanksretorik) och kvantitativa lättnader (köp av statsobligationer för att påverka räntenivån i den privata sektorn) har blivit kända hos en bredare allmänhet. 

Dessa nya policyinstrument syftar till att likvidisera ekonomierna genom att trycka ner räntenivåerna. Problemet med de nya centralbanksinstrumenten är att effekterna på den reala ekonomin inte blivit som tänkt. Visserligen har hushållen dragit nytta av lägre räntebetalningar men stora delar av likvidiseringseffekterna har hamnat i improduktiva investeringar i sekundärmarknaden, det vill säga aktier och andra tillgångar. Till exempel ligger de omfattande centralbanksstyrda kvantitativa lättnaderna bakom de massiva återköp av egna aktier som skett på de globala aktiemarknaderna under 2010-talet.  

En väg för att parera en negativ tillväxt och en deflationistisk utveckling är att finanspolitiken kliver in i större utsträckning. Hittills har flertalet europeiska finansministrar visat sig kallsinniga till att dra på sig spenderbyxorna av budgetskäl. Nu senast avvisade Tysklands finansminister Olaf Scholz centralbankschefen Mario Draghis förslag om finanspolitiska åtgärder om den ekonomiska utvecklingen i EU skulle fortsätta försvagas. 

I detta perspektiv är Frances Coppolas förslag om kvantitativa lättnader riktade direkt till hushållen intressant och logiskt. Hon hänvisar bland annat till Australien, där centralbanksledningen under finanskrisen skickade pengar till hushållen och därigenom lyckades undvika recession. 

Frances Coppola argumenterar för att centralbankerna finansiera transfereringen genom att skapa nya elektroniska pengar, men att andra fiskala myndigheter skickar ut pengarna till respektive hushåll. Det finns naturligtvis risker, som Frances Coppola också pekar på, med denna form av kvantitativa lättnad. Ett exempel är inflation, å andra sidan är inflationsutvecklingen ytterst svag i den högutvecklade delen av världen. Så om hennes förslag skulle skapa högre inflation så är det framför allt av godo. Den traditionella formen av kvantitativa lättnader har inte skapat inflation, förutom på aktie- och fastighetsmarknaderna. 

Ytterligare en risk är att de nyskapade “helikopterpengarna” snarare sparas än spenderas av mottagarna, och därmed inte gör någon nytta för ekonomin. Coppola redogör för flera metoder att undvika detta, till exempel att pengarna slutar att vara giltiga efter en viss tid. Exemplet Australien visar också ett gott utfall; 40 procent gick till konsumtion, 35 procent gick till amorteringar på skulder och “bara” 25 procent sparades. 

Frances Coppolas förslag borde intressera både den svenska Riksbanksledningen och finansdepartementet. Kanske svenskarna kan se fram emot en rejäl slant till jul.