Finansministern blåser varmluft om kapitalskatterna

Finansminister Magdalena Andersson gav sig nyligen återigen på kapitalskatterna som roten till de växande inkomstklyftor hon och socialdemokratin ser i samhället. Hon, och partiledningen, vet att det inte finns stöd för höjningar av kapitalskatterna med det nuvarande regeringsunderlaget. Så det är bara retorisk varmluft ämnat att förhoppningsvis stärka socialdemokratin inför kommande förhandlingar om en skattereform.  

Om finansminister Magdalena Andersson och andra ledande socialdemokrater ser växande inkomstklyftor som ett stort samhällsproblem som kan åtgärdas genom att klämma åt kapitalägarna eller inte är oklart. Det är helt uppenbart att den nuvarande regeringen, liksom tidigare regeringskonstellationer, inte ansträngt sig för att varken förstå hur kapitalbeskattningsreglerna fungerar och har därför inte heller vidtagit nödvändiga korrigeringar eller förändringar. 

Istället har regeringen, som tillsattes 2014, vidtagit mycket enkla regelförändringar. Ett exempel är höjningen av beskattningen av investeringssparkonton, ISK. En kapitalskattehöjning som framför allt slår hårt mot oskyldiga småsparare. Den sittande regeringen har inte gjort något överhuvudtaget, men det ligger i farans riktning att en förnyad höjning föreslås. 

Detta trots att det finns en lång rad märkligheter i skattelagstiftningen som skapar allvarliga läckage och “lagliga” skatteundandraganden. Realtid har tidigare visat på att det finns skatteläckage i den onoterade bolagsmiljön där kapitalinkomster undviker beskattningsreglerna genom att placeras i kapitalförsäkringar. Eftersom den typen av affärer är drivna av insiderproblematik och stora svårigheter att fastställa marknadsvärde är möjligheterna betydande. Ändå är det tillåtet att placera onoterade aktier i svenska kapitalförsäkringar. 

Det finns också en stor problematik kring inkomstomvandling i kungariket, där tjänsteinkomster i den onoterade bolagsmiljön omvandlas till kapitalinkomster eller 0-beskattning (via kapitalförsäkringar). Ett sådant exempel är incitamentsprogram till ledande befattningshavare eller personalen i stort. Där finns det ofta goda skäl att värdera den underliggande tillgången (bolaget) så lågt som möjligt. Det betyder att personalen, åtminstone vid förvärvstidpunkten, får ett värde som inte beskattas trots att skatteregelverket säger att skillnaden mellan marknadsvärdet och priset skall beskattas. Myndigheterna har inga möjligheter att fastställa ett marknadsvärde. Placeras aktierna i en kapitalförsäkring undviks framtida kapitalskatt och dessutom blir schablonbeskattningen av kapitalförsäkringen för låg. 

Ytterligare ett exempel är riskkapitalbolagsmiljön där ledande befattningshavare i portföljbolagen (de bolag som riskkapitalföretaget äger) ofta får köpa in sig till “equity value” (bolagsvärde minus skulder) som alltid är mycket lågt eftersom affärsidén hos riskkapitalbolagen är att jobba med extrem skuldsättning. 

Det finns alltså mycket som det S-märkta finansdepartementet kan jobba med för att minska inkomstklyftorna i jämlikhetens förlovade land. Varför inget gjorts eller görs är höljt i dunkel, antingen vill politiken inte rätta till problematiken eller så förstår man inte vad som försiggår. Båda alternativen är lika illa.