Fed injicerar cash – räcker det?

”Federal Reserv har beslutat att använda hela sin arsenal för att stötta hushåll, företag och den amerikanska ekonomin i dessa utmanande tider”, säger Fed i sitt uttalande på måndagen. Konkret innebär det att de tar bort förra veckans begränsningar om att köpa max 500 respektive 200 miljarder av statspapper och bostadsobligationer. Förklaringen till detta är enkel. Man har redan använt en stor del av sitt första mandat, utan att marknaderna för statspapper och bostadsobligationer har stabiliserats. 

Men utöver det så utlovar man även ytterligare köp av kommunobligationer. företagsobligationer och andra värdepapperiserade lån, som konsument-, student och billån och lån direkt till mindre företag.

Detta är naturligtvis mer än välkommet. Alla aktörer vill känna att de har betalningsberedskap. Friktion i de mest vitala delarna av marknaden, som statspapper, skapar lätt en självdestruktiv panik i systemet. Och medan köp av statspapper och bostadsobligationer är relativt okontroversiellt, risken i dessa papper kopplar ju till risken på samhällsnivå, så naturligtvis är köp av företagsobligationer och direkta lån till småföretag mera kontroversiellt. Det innebär ju att Fed tar på sig kreditrisker, som man normalt menar att marknaden ska hantera. 

Men det är inte normala tider. Och de libertarianer, som fortfarande håller på sin Milton Friedman och hans tes om att centralbanken ska vrida upp penningkranen i dessa tider, har här vägen för detta. Centralbankerna måste köpa tillgångar för att få ut sin egen likviditet, reserver, i systemet. Centralbankernas reserver är ju en skuld i dess balansräkning som måste matchas av tillgångar, och då är det allt från statspapper och vidare upp på riskstegen som är aktuellt. (Japans och Schweiz centralbank har ju redan tidigare gått så långt att de har köpt aktier, om än indirekt.) 

Problemet med dessa likviditetsinjektioner, där man byter finansiella värdepapper mot cash, är att det kanske inte får igång den nödvändiga penningcirkulationen. För den avgörande frågan för ekonomin är om denna cash, där bankerna konverterar centralbankens reserver till sin egen inlåning, som hamnar hos värdepappersäljarna når ut i ekonomin. De amerikanska börsfallen efter Feds beslut, visar uppenbart att tvivlet på detta har spridit sig.

I en svensk kontext kan vi ta ett exempel med AP-fonderna. Om de byter statsobligationer mot cash, inlåning, så får det ingen direkt påverkan i den reala ekonomin eftersom de inte kommer att betala ut dessa pengar till någon. Det blir bara en omfördelning i balansräkningen. Och erfarenheten från centralbankernas tidigare tillgångsköp är just det är detta som händer i för stor utsträckning.

”Vi är frestade att tro att det är mer pengar som behövs för att stimulera systemet till aktivitet, men vi måste påminna oss om att det finns stora risker för vi halkar innan koppen med denna likviditet har nått läpparna,” skrev Keynes redan på 30 talet. Han förordade i ett sådant här läge finanspolitik. Det vill säga statliga betalningar direkt till de som kommer att använda den, som hushållen. 

Några har redan börjat skrika på risken för hyperinflation. Det är förstås alarmistiskt i detta läge, då den stora risken fortfarande är den motsatta, deflation. Och var så redan innan krisen. Och en stigande inflation är något som fortfarande är hanterbart.