Ett kortspel med höga insatser

Den politiska responsen till det som nu WHO benämner corona-pandemin har varit väldigt varierande. Det lär också effekterna bli, så väl politiskt som ekonomiskt. USA står som vanligt i centrum.

Vad gäller de varierande reaktionshastigheten och krafterna på coronautbrottet så har vi i ena hörnan Kina, med sin resoluta/brutala hantering av utbrottet i dess epicentrum i Hubei-provinsen med jättestaden Wuhan, men även i resten av landet. Även Hongkong, Singapore, Sydkorea och Japan kvalar in bland de som tidigt har satt in stora resurser och vidtagit drastiska åtgärder för att mota coronaviruset i grind. Det har fungerat, så här långt. 

De två andra större spridningshärdarna Italien och Iran har varit senare på bollen, men Italien, vars ekonomi ständigt balanserar på recessionslinan har nu i princip stäng ned landet fram till april. Läget i Iran, som redan är ekonomiskt mycket hårt ansatt, är mera svår bedömt. Den stora överdödligheten bland parlamentariker och styrande politiker kan kanske förklaras av ålderfaktorn, men har fått många att tvivla på att deras uppgivna antal smittade stämmer.

Till det mera drastiska gänget kan vi nu även räkna Polen, som med sina 25 konstaterade fall på onsdagen, var tidiga med införa omfattande kontroller vid sina gränser för att sålla ut misstänkta smittbärare, beslöt på onsdagen att stänga alla skolor och daghem och förbjuda större publika sammankomster.  Motivet var enligt regeringen att inte upprepa Italiens misstag, där en tydlig moralistisk underton kunde spåras i uttalandet att man vill hindra ungdomen från att gå på nattklubbar och liknande etablissemang.

Vi i Sverige hör till länder som har intagit en mer reaktiv hållning, men med Folkhälsoinstitutet och dess svåruttalade statsepidemiologer i förarsätet. Förslaget att förbjuda tillställningar med över 500 deltagare är det mest drastiska så här långt. Och även om opinionsläget pendlar mellan en nära ytan bubblande panik och de som anser att allt är överdrivet (influensaargumentet) så finns så här långt inte många spår av försök att politisera frågan. Danmark, som liksom Norge och inte minst Island, som har fler diagnostiserade fall per invånare har infört striktare regler. Där Danmark på onsdagen beslöt att stänga sina skolor.

I den än mer senfärdiga ringhörnan hittar vi USA. Landets president Donald Trump har också spelat det politiska kortet hårt. Han kallade ju hela uppståndelsen runt coronaviruset för en bluff (favoritordet hoax) från demokraterna för att driva landet mot recession för ett par veckor sedan. På onsdagskvällen klipper den inte helt förutsägbara makthavaren till med ett reseförbud till Europa, med svårbegripliga undantag för Storbritannien och Irland. Trumps nationalistinspirerade tes är inte den sedvanliga retoriken om att virus inte känner några lands- eller klassgränser utan ett på alla sätt utländskt virus. Trump har tidiger öppet ifrågasatt professionella epidemiologers utsagor och kommit med egna kalkyler över dödlighet och spridningsfaktor (återigen influensaargumentet). Men med en klart accelererande spridning, om än från relativt låga tal, så kan det visa sig vara en mycket riskfylld strategi, att satsa så mycket på ett kort som han inte har någon kontroll över.

Kritiken mot Trump har förstås varit mycket hård. Redan innan epidemin bröt ut så har han fått utstå mycket hårda ord från demokraterna för sina kraftiga nedskärningar i budgeten för den ansvariga myndigheten, Center for Disease Control and Prevention´s (CDC). Att han dessutom tidigare beslutat att montera ned just den enhet som sysslar med pandemier och tillsätta politiskt välvilliga chefer för CDC, istället för adekvata teknokrater har inte stärkt positionen. CDC har också fått mycket kritik för att tillgången till testutrustning för Covid19-viruset är så begränsad. USA hade fram till och med onsdagen genomfört 6000 tester, varav 1312 testat positivt, kan jämföras med Holland som testar lika många per dag. 

Att dessutom utse vice presidenten Mike Pence, som inte har så särskilt starka meriter i vetenskapliga sammanhang, har också varit en måltavla för glåpord. Därutöver har Trumps demontering av företrädaren Barack Obamas sjukvårdsförsäkringsreform ”Obamacare” kommit i nytt ljus. Det system som Trump lovade skulle bli både bättre och billigare har ännu inte sett dagens ljus. Istället har upp emot en miljon amerikaner förlorat sin sjukvårdsförsäkring.

Den amerikanska striden handlar inte bara om en politisk form av amerikansk wrestling utan också om grundläggande ideologiska föreställningar om vad samhället bör och kan göra. Republikanska mantran sedan Reaganåren om att ”the government is the problem” och att det gäller att montera ned ”big government”, ”drain the swamp” löper hög risk att tappa kraft inför problem som kräver ett kollektiv kraftsamling och koordination.  

Den amerikanska sårbarheten förstärks också av att de sociala skyddsnäten är väsentligt glesare än i andra utvecklade länder. En stor del av befolkningen saknar sjukvårdsförsäkring och sjukförsäkring vid sjukdom. Även andelen självverksamma, med inget eller dåligt försäkringsskydd, är högre än i andra jämförbara länder. Den som tror på de ekonomiska incitamentens kraft inser att detta kan bli ett stort bekymmer om man vill hindra människor med lindriga symptom att gå till jobbet. Till detta finns en oro hos en hel del ekonomer, som CEPR:s Dean Baker, för de privata sjukförsäkringsbolagens förmåga att klara sina åtaganden om krisen blir allvarlig. 

Som motpol till den republikanska retoriken finns den demokratiska vänsterkandidaten Bernie Sanders (”Crazy” Bernie i Donald Trumps mobbordbok) som har kampanjat hårt för att införa en generell statlig sjukvårdsförsäkring. Räkna med att den frågan kan få en ny sprängkraft om epidemin sprider sig. 

Håller Trumps ”influensakalkyler” så kan naturligtvis den valhänta strategin vara vinnande. Om inte så lär bekymren för både Trump och den amerikanska ekonomin eskalera. För tvingas stora delar av USA stänga ner likt Italien så kommer en recession för den konsumtionsdrivna amerikanska ekonomin säkrare än posten.  

Det lär skapa problem på två fronter. För det första så är den amerikanska kapitalmarknaden vägledande för andra marknader och inte minst dess syn på risk, och den har fram till nu även varit Donald Trumps måttstock på sin egen framgång. För det andra så är USA fortfarande, trots Trumps handelskrig, världens ”consumer of last resort”, och därmed mycket viktigt för andra länder realekonomiska välbefinnande.