En hök på ECB bäddar för katastrof

Efter EU-valet har som väntat en storpolitisk kohandel dragit igång om vem som ska få besätta de tyngsta posterna inom kommissionen. Och visst är det viktigt vilken junker som får ersätta ordförande Juncker, men den tyngsta rollen faller på vem som ska efterträda Mario Draghi som ECB-chef.

Eurosystemet är fortfarande ett mycket skakigt bygge, som sannolikt bara är en recession från nästa kris. Att besätta den posten med en mer ideologiskt inriktad tysk som Bundesbanks Jens Weidmann, än en makroekonomiskt skolad pragmatiker i Mario Draghis anda vore en katastrof, såvida det inte sker en tysk omvändelse under galgen.

För det är ingen underdrift att påstå att italienaren Mario Draghi har spelat huvudrollen för att ha räddat eurozonen från kollaps, och med det även hela EU-projektet. Hans uttalande i juli 2012, att göra ”vad som än krävs” för att rädda eurozonen, när räntorna på italienska och spanska statsobligationer hade skenat till ohållbara nivåer, och sedan följa upp detta med faktiska åtgärder och köpa upp obligationer bröt den negativa feedbackloop som eurozonen hamnat i. Därefter tog det inte många månader för obligationsmarknaden att stabiliseras. Men Draghi hade med sina åtgärder töjt på ECBs mandat och närmat sig förbjuden mark, där han inte minst av Jens Weidmann kritiserades för att ”monetarisera länders statsskulder”.

Och det är fortfarande detta som är ECB och Eurozonens uppenbara akilleshäl. ECB kan nämligen inte som andra centralbanker agera så kallad ”lender of last resort” och därmed eliminera kreditrisken för ett lands upplåning. Detta visar sig i att ”spreadarna” mellan olika euroländer fortfarande är mycket stor och som inte förklaras av att de länder med högst ränta också har en högre inflation än genomsnittet. Italien som har den svagaste ekonomin, med lägst tillväxt och lägst inflation betalar nu den högsta räntan inom eurozonen. Det gör att realräntorna i Italien är de högsta inom eurozonen vilket därmed ger landet sämst möjligheter att hantera en ekonomisk nedgång.

Det är denna konstruktion som gör att eurozonen inte driver på det som på ekonomiskt fikonspråk kallas ”konvergens”, att ländernas ekonomiska cykler närmar sig varandra. Istället råder ”divergens”, där amplituderna förstärks. Det var ju dessa krafter som skapade eurokrisen där Irland och Spaniens ekonomier hade en skuldfinansierad boom då realräntorna i dessa länder var negativa när ekonomierna var som hetast. Och de åtgärder som har gjorts för att minska denna spänning, som den halvfärdiga bankunionen, är långt ifrån tillräckliga.

Men Draghi som är skolad på Harvard i likhet med USA:s förre centralbankchef Ben Bernanke, har genom sina åtgärder hanterat denna inbyggda spänning. Framför allt genom sina obligationsköp, så kallade kvantitativa lättnader. Men han har mött starkt motstånd med dessa från en av huvudkandidaterna som efterträdare – Jens Weidmann.

Risken är att den som får jobbet, även om det inte blir Weidmann, kommer att återfalla till Draghis företrädare Jean-Claude Trichets katastrofala kurs. Trichets omfamningar av vad han benämnde ”tillväxtsskapande åtstramningar” förstärkte katastrofen och den försvagande den ekonomiska återhämtningen inom eurozonen. ECB:s vägran under Trichets ledning att låta Grekland göra en riktig rekonstruktion av sina skulder, liksom att tvinga Irland att ta hela det irländska bankhaveriet  i sina knän och låta framför allt tyska kreditgivare till bankerna komma undan har även det skapat djupa och bestående revor i euroväven.

Det som gör situationen extra problematisk för Draghis efterträdare är att ECB, mer än någon annan centralbank, börjar få slut på ammunition. Möjligheterna till ytterligare obligationsköp måste som alltid måste vara proportionerliga mot varje lands stock av statsobligationer och får inte överskrida 25 procent. Tyskland liksom Sverige har sitt överskottsmål i form av sin ”Schuldenbremse”, där landet amorterar på sina skulder. ECB:s andel av de tyska obligationerna är nu över 23 procent. Tyskland och Weidmann är ju dessutom starkt kritiska till de negativa räntorna, som de anser ”bestraffar” spararna.

Kombinationen med en centralbank med sinande ammunitionslager, en underliggande inflation på i genomsnitt 1 procent, långt från målet på nära 2 procent och en avsvalnande ekonomi gör att deflationsfaran kryper närmare. Att då tillsätta en karsk hök som boss över hönsgården är inte optimalt.