Det här är risken med att indexfonder prioriteras i PPM

Debatten om omstruktureringen av premiepensionssystemet, PPM, till ett statligt upphandlat fondtorg med ett begränsat utbud tog ny fart i veckan när branschorganisationen Fondbolagens förening presenterade en ny jämförande studie kring avkastningen för passiva indexfonder relativt aktivt förvaltade fonder. 

Organisationen bygger sitt case för aktiva fonder, det vill säga de fonder där portföljförvaltarna avviker från det index fonden jämförs med, genom att peka på att aktiv förvaltning ofta är bättre än indexförvaltning före den avgift som spararen betalar. Rapporten visar att flera kategorier av aktivt förvaltade fonder presterar bättre än motsvarande indexfonder under flera utvalda 5-årsperioder. 

Resonemanget bottnar i att Pensionsmyndigheten har ett rabattsystem som gör att skillnaden i förvaltningsavgift mellan aktiva fonder och indexfonder är betydligt mindre inom premiepensionssystemet än utanför. Det ökar naturligtvis aktiva fonders möjligheter att överträffa sina jämförelseindex och prestera bättre än indexfonderna. 

Vackert så, men studien från Fondbolagens förening är på aggregerad nivå, och gör heller ingen analys av vilket underliggande index som används av aktiv fonder respektive indexfonder; det finns olika jämförelseindex för, till exempel Sverige, samma marknad som där avkastningen skiljer sig markant. 

De flesta vetenskapliga studier kring aktiv förvaltning tyder på att denna typ av förmögenhetsförvaltning är ett nollsummespel (om någon vinner något förlorar en annan lika mycket) där en del förvaltare klarar av att överträffa marknadsavkastningen under vissa perioder medan andra tappar mot marknadsavkastningen, och detta före avgifter. 

Den främste företrädaren för resonemanget är nobelpristagaren William Sharpe, som dessutom hävdar att de aktiva förvaltarna på aggregerad nivå levererar en lägre avkastning än index just beroende på de högre avgifterna. 

Amerikanska studier visar att det är ett litet fåtal aktiva förvaltare som fixar att skapa överavkastning i förhållande till index under vissa tidsperioder. Detta gäller oavsett vilken typ av inriktning den aktiva fonden har. Beslutet att välja aktiv förvaltning i stället för indexförvaltning handlar därför om att hitta rätt förvaltare, i princip på individnivå, som över tid klarar att överavkasta tack vare en “naturlig” talang. Inte helt lätt. 

Däremot har Fondbolagens förening helt rätt i att det finns en betydande risk vid omstruktureringen av PPM-systemet att indexfonder kommer få en mycket tung roll som investeringsalternativ. Detta eftersom det är statliga tjänstemän som ska upphandla fonderna på det nya fondtorget, vilket lär betyda att indexfonder kan prioriteras eftersom dom är “riskfria” på det sättet att de inte kommer att avvika från det som kan förväntas. 

Initialt i processen kommer indexfonder också spela en viktig roll eftersom betydande belopp skall slussas från de fonder som inte blir upphandlade, vilket gör att den/de mottagande fonderna i princip måste vara indexfonder av hanteringsskäl. 

Huvudinvändningen mot det kommande upphandlade fondtorget är egentligen inte om indexfonder eller aktiva fonder är att föredra, utan snarare att den enskilde premiepensionsspararen inte längre får välja själv ur ett stort utbud. Det är väldigt svårt att se varför staten inte stannar vid steg ett i reformeringen av PPM-systemet. Det nuvarande fondtorget har ett bra utbud och alla de avarter som tidigare plågade premiepensionssystemet är av allt att döma åtgärdade.