De finansiella rören kan ”klogga igen” med coronavirus

Coronaviruset blottlägger den moderna ekonomins sårbarhet. Paradoxen är att försöken att kurera en ekonomi, som har börjat stappla i försöken att få upp farten igen, vilket om det lyckas, riskerar att förvärra sjukdomsspridningen. Vilket då riskerar att sänka energinivån i ekonomin ytterligare. Samtidigt förutsätter en effektiv sjukdomsbekämpning en fungerande ekonomi. Situationen kräver således en inte helt lätthanterlig balansakt, där den höga privata skuldsättningen förstärker fallhöjden ytterligare. 

Amerikanska centralbanken Federals Reserves överraskande räntesänkning visar att de institutioner, som har några fungerande spakar kvar att dra i, är på tårna i det rådande läget. Den initiala reaktionen visar även på de stora spänningar som finns i systemet. En första lättnad svängde snabbt om till rädsla. Var det en väl avvägd åtgärd eller var den färgad av panik?

Den frågan får sitt svar så småningom. Vad som kan konstateras är att sänkningen var helt nödvändig. Det pratades under förra året mycket om den amerikanska ”inverterade yieldkurvan” och dess prognosvärde för att indikera en kommande recession. Den ökade riskaversionen under de senaste veckorna har förstärkt denna inversion ytterligare, liksom även dess giftighet. 

För det är i sådana här ”risk-på-lägen” som denna inversion kan bli mycket giftig. För vart rinner pengarna om allt fler investerare skyggar för risk och vill parkera sina pengar så riskfritt som möjligt, om räntan på de mest riskfria placeringarna, kortfristig inlåning, är högre än de mer långfristiga placeringarna? Med en styrränta i intervallet 1,5- 2,0 procent före sänkningen medan räntan på två åriga amerikanska statsskuldväxlar pressats ned till 0,8 procent så vill allt fler placerare gå kort och de som sitter i korta positioner, ”cash”, vill helst vara kvar där. 

Det är i det ljuset som man också ska se Feds likviditetsinjektioner under hösten. De var nödvändiga för att få upp flödet i systemet, som hade börjat ”klogga igen” när räntorna på de kortaste placeringarna, repo, steg mycket kraftigt. Penningpolitik är i grunden ett ”rörmokeri” som handlar om att styra flöden https://www.realtid.se/kronika/varning-stopp-i-roren 

Den stora bristen hos kritikerna av Riksbankens och andra centralbankers lågräntepolitik är att de tycks sakna insikter i denna flödesproblematik. https://www.realtid.se/kronika/svart-att-se-att-jonung-slar-hal-pa-nagot-av-mina-argument

Om räntorna på de mest riskfria placeringarna i systemet, betalningsmedel, är högre än andra längre placeringar så stannar flödena upp. Så såg det ut i Japan i början på 90-talet, när deflationen gjorde att pengarna i madrassen såg ut att ge bra avkastning. Problemet är bara att ekonomin då snabbt går i baklås. Om inte den japanska staten hade absorberat detta sparande och med detta stora budgetunderskott, så hade Japan med all säkerhet råkat ut för en debt-deflation depression.

Men akilleshälen i den förda penning- och finanspolitiken, i såväl Sverige som i omvärlden, är att den enbart varit fokuserad på hård kontroll av statsfinanserna och inflationen. Den har helt negligerat att kreditsystemet, som det fungerar idag, där banker skapar sin egen inlåning, ”pengar”, genom att låna ut till dem som har (förment) goda säkerheter och egentligen inte behöver dessa medel för konsumtion eller investeringar. Det gör att den därmed starkt ökade penningmängden får mycket svag utväxling på inflationen, men ger raketbränsle till prisbildningen på finansiella tillgångar. 

Detta Babels torn av finansiella tillgångar, och dess matchande skulder, är förstås ett känsligt bygge. Allt för snabba höjningar av centralbankernas räntor kan få det att rasa. Samtidigt är det instabilt och kräver andra åtgärder för att stabiliseras och kanske även demonteras en bra bit för att sänka risknivån.

Detta förhållande blir extra tydligt när världsekonomin brottas med vad coronaviruset har ställt till med och kommer att ställa till med. Stannar den ekonomiska motorn upp, där gnistan till motorrummet inte funkar, ”magneto trouble” för att tala med Keynes, så måste det till mer än sänkta räntor. För att få i gång motorn så måste pengarna ut i systemet så att betalningsflödena funkar. Adair Turners ”helikopterpengar” där pengar distribueras ut till alla medborgare skulle kunna fungera.

För en lärdom som vi sannolikt kommer att dra av denna kris är att det är mycket bättre om ”pengarna” i systemet skapas av Riksbanken och andra centralbanker, då får vi kontroll på både kredittillväxt och inflation. Den som lever får se.