Därför riskerar dagens unga bli fattigpensionärer

”It’s the demography, stupid”, en parafrasering av det kända citatet från president Bill Clintons rådgivare James Carville där ordet ”economy” bytts ut sammanfattar ganska väl varför den överväldigande delen individer födda i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet i västvärlden bör känna oro över hur de ska kunna trygga sin ekonomi när håret grånar. 

Långtidsprognoserna skrämmer; allt tyder på att över 30 procent av befolkningen i flera stora europeiska länder kommer vara 65 år eller mer när 90-talisterna närmar sig nuvarande ”normala” pensionsåldrar. Allt färre tvingas försörja allt fler. USA går en liknande utveckling till mötes. Pensionssystem konstruerade för en befolkning som i genomsnitt blir 75-80 år riskerar att bli obsoleta när allt fler blir allt äldre. Pressen på både offentliga pensioner och privata tjänstepensionssystem kommer successivt att stärkas. 

Även befolkningen måste, eller tvingas, ändra beteende. Den ”trestegsmodell” (studier/arbete/pension) som varit förhärskande under 1900-talet har redan börjat krackelera och ställer nya krav på flexibilitet. Till exempel kommer fler tvingas sätta sig på skolbänken igen sent i livscykeln för att förlänga karriären. Inte minst kommer den demografiska utvecklingen öka kravet på människors privata finansiella stabilitet. När pensionssystemen blir allt mer trängda måste individen prioritera hårdare, i synnerhet som det finansiella behovet kan uppstå, till exempel vid en ny utbildning, innan individen har/får tillgång till pensionssystemet. 

Utöver denna, för västvärlden, mycket negativa demografiska trend, har den pensionsförvaltande delen av ekonomin fått tilltagande huvudvärk. Det kraftiga nedgången i marknadsräntorna oberoende av löptid har skapat betydande problem för pensionsförvaltarna att klara pensionsåtaganden med nuvarande regelverk. 

Ett tydligt exempel på detta är rapportkommentarerna från den ledande nederländska pensionsförvaltaren PFZW. Vd Peter Borgdorff resonerar kring att bolagets investeringsportföljer växte med 39 miljarder euro under de tre första kvartalen 2019. Det låter som ett skäl att korka upp champagnen. Största delen av värdetillväxten bottnar i fortsatt fallande marknadsräntor. 

Trist nog för pensionsspararna låter Peter Borgdorff meddela att bolaget tvingas avsätta 54 miljarder euro mer än i början av 2019 på grund av de fallande räntorna för att klara nuvarande och framtida pensioner. Vd varnar också för att bolaget kan tvingas sänka pensionerna nästa år om inte regeringen i Nederländerna förändrar villkoren. Flera andra europeiska pensionsbolag har skickat ut liknande varningssignaler. 

Dagens räntemiljö slår mot pensionsförvaltarna från två håll. När pensionsbolagen marknadsvärderar sina framtida åtaganden (skulder till kunderna) används en diskonteringsränta, kallad UFA (ultimate forward rate) som ska efterlikna den riskfria räntan med lång duration. Alla pensionsbolag har en stor exponering mot obligationsmarknaden. 

När räntan faller växer åtagandena, eller snarare skulderna, och solvensen (ett mått på hur väl bolagen kan uppfylla sina åtaganden) trycks ner. Faller solvensen under vissa nivåer måste pensionsbolagen minska sina risker.  

Det betyder att de tvingas sälja riskfyllda tillgångar, oftast aktier, vilket ökar exponeringen mot räntemarknaden. Förloppet försvårar för bolagen att leverera avkastning. Idag emitteras många europeiska statsobligationer till negativ ränta. 

De svenska liv- och pensionsbolagen är starka med hög solvens jämfört med sina europeiska kollegor. Det beror bland annat på att svenska liv- och pensionsbolag av tradition haft högre aktieandel i portföljerna, vilket oftast varit gynnsamt. 

Liv- och pensionsbolagen i Sverige diskonterar, eller nuvärdesberäknar, sina framtida åtaganden (skulder) till 4,2 procent, vilket är enligt Finansinspektionens riktlinjer. För vän av ordning eller en ”vanlig” kund framstår kalkylräntan som extremt hög i ljuset av att marknadsräntorna på nyemitterade statsobligationer, även med mycket långa löptider, är negativa. 

Syftet från de regulatoriska myndigheterna är att skapa stabila förutsättningar för förvaltningsorganisationen inom pensionsbolagen, som definitionsmässigt är extremt långsiktiga, där diskonteringsräntan inte ändras i takt med räntemarknaden utan snarare sätts utifrån ett långsiktigt historiskt perspektiv. 

Ändå framstår kalkylräntan i dagsläget som verklighetsfrånvänd. I länder med euro som valuta sänkte EIOPA  (europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) nyligen den rekommenderade UFR-räntan till 3,6 procent, och i vissa EU-länder är den betydligt lägre. I Nederländerna, det land som kanske liknar Sverige mest inom EU, har tillsynsmyndigheten satt UFR-räntan till 2,5 procent.  

Huvudvärken med en ”verklighetsanpassning” av kalkylräntan är att en sänkning pressar de förväntade nivåerna på pensionerna. Detta märks främst i Holland, men egentligen finns ingen anledning till att svenska pensionsbolag inte ska ha samma diskonteringsränta som holländska. Den nederländska ligger ju också långt över marknadsräntorna. 

I synnerhet för yngre människor är dagens räntesituation och prognoserna för demografiutvecklingen mycket illavarslande. Det mesta tyder på att pensionsbolagen hamnar i en situation där de kan garantera allt mindre av det kapital som sätts in i försäkringslösningar. Alternativet är att försäkringstagarna tvingas allt längre ut på ”riskplankan”. Samtidig har staten försämrat villkoren för den statliga inkomstpensionen, bland annat genom höjd lägsta pensionsålder. Höjningen lär följas av flera. 

Det börjar bli dags för en ”strejk för pensionerna”, gärna ledd av en ung tjej eller kille som kan strejka utanför Riksdagshuset. Fram med plakaten!