Därför är överskottsmålen intellektuella haverier

Att Greklands ekonomi nu växer bland de snabbaste inom euroområdet medan det senaste årens ånglok Tyskland har börjat stånka ordentligt kan tas som intäkt för dem som anser att euroområdets ekonomier är mycket långt från att vara ett optimalt valutaområde. 

Den grekiska industrins inköpschefsindex är också det högsta på 2000-talet och högst i Europa. Samtidigt som motsvarande index för den tyska industrin, som presenterades nyligen, föll till sin lägsta nivå sedan krisåret 2009. Och Sverige ser ut att haka på den tyska nedfärden. Det ser ut som om ekonomierna helt enkelt inte synkar, vilket gör det svårt för ECB att föra en penningpolitik som passar alla. 

Konsekvenserna av detta är inte bara lite skavsår här och där utan det kan också leda till att ekonomierna driver isär. Det vill säga att den eftersökta ”konvergensen” vänds till sin motsats. Eurokrisen och Sydeuropas kräftgång efter detta, med Italien och just Grekland är de tydligaste exemplen. Det är också den bild som många eurokritiska ekonomer, som nobelpristagaren Joseph Stiglitz och ”Dr Doom” Nouriel Roubini målar upp. 

Den urkraft som lade grunden för eurokrisen var just att den ekonomiska tillväxten och inflationen var högre i de så kallade PIIGS-länderna (+ Cypern) än i Nordeuropa och då framför allt Tyskland. ECB:s då förda räntepolitik medförde att realräntorna i dessa länder var låga, vilket i sin tur ökade kreditefterfrågan där. Och vad ska man investera i om inflationstakten är hög och räntorna låga? Jo i ”realtillgångar” som fastigheter. Tyskland med sitt stora sparandeöverskott, och sina sparares jakt på nominell avkastning öppnade kranarna och finansierade stora delar av detta. Även om tyska banker och sparare då kom relativt skadefria ur detta äventyr, eftersom hanteringen av bankproblematiken framför allt blev en nationell affär liksom även genom stöd från euroländernas gemensamma stödfonder.

Euroländerna har fortsatt trampa varandra på fötterna även efter detta. Den genom krisen försvagade euron har inte så mycket gynnat krisländerna, eftersom dessa länder framför allt har behövt anpassa sin relativa kostnadsposition gentemot just Tyskland. Istället har dessa länder behövt genomföra mycket smärtsamma interndevalveringar, vilket ledde till extrem hög arbetslöshet och närmast depression i Grekland. Exportdrivna Tyskland har däremot kunnat dra full nytta av den svaga euron.

Ska man vara krass så är Greklands ekonomiska återhämtning en av de svagaste som något land har uppvisat efter att ha genomgått en sådan djup kris som fick BNP att sjunka med närmare procent. Fem år efter att Grekland nådde botten har ekonomin vuxit med endast 6 procent. 

Andra kan se den grekiska överlevandet och det – om än sakta uppvaknandet – som att ECB:s expansiva penningpolitik, med dess avgående ordförande Mario Draghi som härförare, ändå ha lyckats hålla ihop eurozonen. Grekland kan nu åter låna på marknaden och räntan på grekiska statspapper är lägre än USA:s. Den atenska aktiemarknaden har också varit rekordstark. 

Men Grekland liksom resten av Europa, även Tyskland liksom Sverige, lider av att de faktiska investeringarna är låga. Så kallade ”heta pengar” har strömmat in. De som jagar avkastning i form av finansiella, mer eller mindre kortsiktiga placeringar. De ”riktiga” reala investeringarna i infrastruktur, utbildning, forskning och utveckling är emellertid låga.

De globalt uppumpade balansräkningarna, inte minst hos centralbanker, som ECB, har skapat mycket fordringar, ”pengar”, och naturligtvis matchande skulder, som jagar finansiell avkastning. Men dessa har uppenbarligen en mycket liten effekt på efterfrågan i den reala ekonomin. Fordringarna ackumuleras helt enkelt hos aktörer, som inte har något konsumtionsbehov och heller svaga incitament eller idéer om att göra reala investeringar. Det kan i statistiken läsas ut som den snabbt ökande finansiella ojämlikheten. Därav den låga inflationen och samtidigt som floden av finansiella fordringar som söker placeringar pressar realräntorna. Det är detta som den amerikanske ekonomen Larry Summers benämnt ”secular stagnation”.

Euroområdet är ett paradexempel. Den tyska ilskan över de låga räntorna visar att de har aldrig öppnat skolboken utan istället ägnar sig åt moralpredikningar. Det finns ingen naturlag som säger att man genom att hålla nere sin konsumtion – spara – vilket tyskar är mycket duktiga på, ska få en avkastning på dessa pengar. Stoppas de i madrassen så drar de bara ner den allmänna ekonomiska aktiviteten. Och förmår inte bankerna och andra finansiella mellanhänder kanalisera pengarna till reala investeringar som leder till riktig ekonomisk aktivitet och produktivitetsökningar så blir avkastningen låg.

Penningpolitiken kan inte ensam lösa denna problematik utan någon annan aktör behöver kliva fram och absorbera det höga sparandet och kanalisera det till saker som leder till ekonomisk aktivitet – och helst då produktivitetsskapande investeringar. Den privata sektorn klarar uppenbarligen inte detta, i synnerhet som vi nu är på väg mot en recession med hög sannolikhet för att vi hamnar i ett läge då allt fler investerare börjar fly risk. Det är bara finanspolitiken som kan göra den skillnad som behövs. Draghi har förstått det.

Tyskarna har ännu inte insett detta.  I Sverige är det lika illa. Det svenska överskottsmålet liksom tyskarnas ”Schwarze null” är ett intellektuellt haveri. Grekerna å sin sida får ta skeden i vacker hand. Bakbundna som de är av sina krav på budgetöverskott.