Därför är höjda skatter suboptimalt

Covid-19-pandemin har på ett brutalt med ändå pedagogiskt sätt lagt i dagen statens viktigaste funktion; Den att vara ett jättelikt ömsesidigt försäkringsbolag.  Ingen annan aktör klarar nämligen av att finansiera de ersättningar som måste pumpas ut i ekonomin för att hushåll och företag ska överleva så att samhällsekonomin kan hålla styrfart.
Skatt blir i det perspektivet en försäkringspremie, och inte den samhällsekonomiska belastning som ”snedvrider” ekonomin enligt så många neoklassiskt skolade nationalekonomer.  Monopolet på att kunna ta in framtida skatt och därmed kunna sätta lämpliga ”försäkringspremier” är samtidigt det som gör konstruktionen trovärdig och möjliggör denna försäkringsfunktion. 

Har denna stat dessutom en egen flytande valuta, som man finansierar sig i, så har man skapat ett mycket robust ”försäkringsbolag”, som kan ta sig igenom det mesta, då den i princip ALLTID kan fullgöra sina betalningsförpliktelser.

De länder som har valt att gå med i Eurosamarbetet har kapat bort den senare försäkringsfunktionen, då de i egentligen finansierar sig i en ”utländsk” valuta. Det är också avsaknaden av denna funktion som åter håller på att sätta hela eurosystemet i gungning.  De mest sårbara euroländerna kan helt enkelt inte klara sin försäkringsfunktion.

Det finns heller ingen privat aktör som kan ta på sig dessa risker, (hur mycket än nationalekonomen Johan Hassler teoretiserar över detta, så som i P1:s Ekonomiekot extra häromveckan). För det första så skulle försäkringspremierna bli mycket höga, men framför allt skulle det krävas att de samlat på sig extremt stora ”lador” av finansiella tillgångar om de i dag skulle ha trovärdighet, solvens, att infria motsvarande ”pandemiförsäkringar” som staterna nu tillhandahåller. Ett sådant system skulle braka ihop genom att de skulle tvingas likvidera sina fonderingar när marknadsläget är som sämst och därmed förstärka den ekonomiskt nedåtgående spiralen.

Men det finns en annan mycket viktig poäng med att staten är en ömsesidig verksamhet; Den behöver inte gå med vinst. Den ska istället se till att försäkringstagarnas ekonomi blir så bra och robust som möjligt, för det sänker risken i hela systemet och därmed även risken för sin egen verksamhet. 

Att ta in mer i försäkringspremier än vad man löpande betalar ut, överskottsmål, är långt ifrån någon nödvändighet, utan i nio fall av tio något suboptimalt. För med skattemonopolet och den försäkringsfunktion som en egen flytande valuta ger så behövs ingen fondering av tillgångar för att klara åtaganden även i en kris som denna. I praktiken innebär ju ett samlande av statliga finansiella nettotillgångar att de bygger upp fordringar på de som de ska försäkra, vilket är både en konstig ordning och mycket ineffektivt.
Det tionde fallet utgörs av situationer när ekonomin håller på att överhettas och inflationen drar iväg. Och där har vi inte varit under de senaste tio åren, och knappast någonsin sedan vi lät kronan flyta i början på 90-talet och därmed skaffade oss denna försäkringslösning som ska klara den ”sämsta av världar.” 

Att vår kameralt skolade finansminister Magdalena Andersson nu, återigen, är ute och pratar om att ”plus och minus måste gå ihop” varigenom hon aviserar kommande ”premieökningar” (skattehöjningar) visar att hon inte förstår hur systemet funkar, eller borde funka. Att dra in köpkraft nu när ekonomin lagt i backen och allt fler företag och hushåll känner stor osäkerhet och därmed drar ned på sina utgifter, sparar, så riskerar det att försämra det man är satt att försäkra, samhällsekonomin.

För, återigen, ekonomi handlar om att upprätthålla flöden. Grundaxiomet är att det enes utgift är den andres inkomst. Att dra ner på utgifter, spara, kan vara nödvändigt för den enskildes ekonomi, men blir på aggregerad nivå  (summan av alla enskilda aktörer) direkt skadligt, då det drar ner efterfrågan i hela ekonomin. I det läge som vi befinner oss i nu så är det bara en aktör som kan absorbera detta ökande sparande och det är staten. Att öka skatterna, det vill säga det samhällsekonomiska sparandet, blir då som DI:s makrokrönikör Viktor Munkhammar skriver, att skjuta sig själv i foten.

Att vi däremot måste ha en diskussion om vilka försäkringspremier, skatter, som vi ska ha är en annan sak. Legitimiteten och nyttan med bolagsskatter och kapitalskatter framstår som allt högre nu när vi ser vad staten och dess vänstra hand, Riksbanken, gör för att upprätthålla företags överlevnad och finansiella världen.

Man skulle även kunna motivera höjda marginalskatter för höginkomsttagare, återinföra värnskatten, med motåtgärden att höja ersättningsnivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Förutom att stärka legitimiteten, ”vad fan får vi för pengarna”, så skulle det vara en del i att lösa den faktor som enligt allt fler ekonomer pekar ut som den starkaste bromsklossen och risken för den ekonomiska utvecklingen, den allt skevare inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

(Läs gärna>> https://scholar.harvard.edu/files/straub/files/mss_indebteddemand.pdf) 

Se där, något att grunna på.