Dags att bredda revisorernas uppdrag

Återigen har uppblossade redovisningsskandaler lett till ifrågasättandet av det revisionsoligopol som kallas Big Four: Deloitte, EY, KPMG och PWC.  Rop på att bryta upp detta oligopol är fullt förståeligt, men en annan lösning vore att koppla revisorernas uppdrag även till andra stakeholders. För börsnoterade bolag så borde exempelvis OMX Nasdaq ha en tydlig roll som uppdragsgivare och watchdog.

Financial Times redogjorde i veckan för tre stora internationella redovisningsskandaler, Wirecard, NMC Health och Kaloti, där revisionsjätten EY har stämts för att inte ha upptäckt stora brister i företagen. Fintechföretaget Wirecard håller på att utvecklas till en av Tysklands största redovisningsskandaler. Här handlar det om intäkter och resultat som genererats hos affillierade bolag, som har stått för merparten av Wirecards omsättningstillväxt och resultat. En stor genomgång av KPMG har landat i att de inte har kunnat verifiera dessa intäkter och resultat. Wirecard har heller ännu inte kunnat publicerat sin årsredovisning för 2019.

NMC Health var den Londonnoterade, men Dubaibaserade, sjukvårdsaktören som kollapsade under inledningen av året och har benämnts som en av de största skandalerna som har involverat ett FTSE 100-företag. Där visade det sig att koncernens skulder var 6,6 miljarder dollar och inte 2,1 miljarder dollar som hade rapporterats vid årsskiftet. Det tredje fallet gäller det också Londonnoterade Dubai-företaget Kaloti Jewellery, där EY ”missat” en intern visselblåsares uppgifter om att bolaget dolde stora illegala export- och penningtvättsaffärer. En engelsk domtol tilldömde visselblåsaren i april i år ett skadestånd från EY på 11 miljoner pund.

Vill man slänga på mer ved på EY:s redovisningsskandalbrasa, så kan man slänga in Luckin Coffee och gamla brandhärdar som Akai och Toshiba, samt århundradets giftigaste brasa så här långt, Lehman Brothers. EY var ju dessutom en av underrevisorerna till ”redovisningsskandalernas moder”, Enron, vilken ledde till att revisionsjätten Arthur Andersens fall och upplösning, Big Five blev Big Four. 

Men den som gräver kan med all säkerhet hitta mycket skit även hos de andra stora revisionsföretagen. Att de senaste stora svenska och nordiska skandalerna, som de gigantiska penningtvätterierna hos Danske Bank och Swedbank, Telias korrupta affärer i österled, inte har landat på företagens revisorer beror mer på att media har svårt att hantera mer än en skandal i taget. För även i de fallen borde revisorernas ansvar ha lyfts fram tydligare. Ett annat fall är Ericssons plötsliga jättereservering härom året. Även där borde revisorn ha fått det lite mer hett om öronen.

Alla dessa skandaler visar att det finns ett strukturellt problem inom revisionsbranschen. Ett är att konkurrensen är uppenbart undermålig, men det är en klassisk oligopolfråga. Problemet är att det är tveksamt om revisionen skulle bli bättre med ett sådant grepp. Det löser inte heller det stora problemet som är att revisionsbyrån lätt hamnar i knät på dem de ska bevaka, företagen och dess ledning, de som betalar deras jobb. Denna problematik delar revisorerna även med fastighetsvärderare och kreditvärderingsföretag, som S&P.

En lösning på detta problem skulle kunna vara att göra revisorerna ansvariga även för andra ”stakeholders” och inte minst tydliggöra deras ansvar för att upptäcka rena brott.  Men detta kan lätt förvandlas till snömos. En annan lösning vore att öka börsernas ansvar för sina noterade bolag. OMX Nasdaq borde exempelvis ha mycket större möjligheter att granska revisionen för de bolag som är noterade. En kvalificerad revisionsskolad ”insatsstyrka” som kan gå in och granska bolag, både rent slumpmässigt men även de fall där det föreligger misstankar om tveksamheter runt redovisningen i sina noterade bolag vore ett steg framåt. Jag råkar tänka på Oscar Properties och Serneke.