Bitcoinvalutan värdelös – annat än som spekulationsobjekt

Priset på kryptovalutan Bitcoin har mer än dubblerats sedan jag senast skrev om fenomenet i slutet av november och handlas nu över 300000 kronor stycket. Är det dags att kasta in handduken och erkänna sig besegrad? Nej, jag håller fast vid att det är inget annat än ett spekulationsobjekt, och ett symptom på att ekonomin håller på att trampa riktigt snett.

Flera tidigare skeptiker, som Financial Times lite tungfotade krönikör Gavin Davies, försöker lite försiktigt byta fot och hävda att ”bitcoin kan delvis vara ett alternativ till guld”. Även FT Alphavilles tidigare bitcoinkritiker Izabella Kaminska uttryckte i en kommentar att hon ser ett möjligt värde för bitcoin. Bådas resonemang går ut på att några institutioner nu har börjat att investera i just bitcoin och att det därmed finns seriösa aktörer som ser ett värde i dessa svårhackade kodsträngar. Kaminska tillägger även att det faktum att bitcoin frodas, trots återkommande dödförklaringar, visar på dess starka överlevnadsförmåga.

I min lilla ”boomervärld” så är emellertid prisrusningarna på bitcoin mer ett symptom på en ekonomisk utveckling som håller på att haverera än en lösning på något verkligt ekonomiskt problem.

Bitcoinentusiasternas huvudsakliga makroekonomiska tes för nödvändigheten för denna kryptovaluta, som genom ”nätverkseffekten” håller på att bli den segrande ”enhörningen” i den vildvuxna kryptohjorden, är att den ska motverka den urholkning av köpkraft som framför allt centralbankernas likviditetspumpande medför.

Antalet bitcoins är nämligen finit. När den sista ”coinen” har myntats år 2040 så tillkommer inga fler. Det kommer bara att bli 21 miljoner bitcoins och dess värde kan därmed inte spädas ut. I skrivande stund så har knappt 18 miljoner bitcoin programmerats fram. Med bitcoin som framtida valuta och värdemätare så ska man därmed enligt de troende ha rotat ut enskilda staters förmåga att ”manipulera” och urholka värdet på våra betalningsmedel.  

Men i min värld så visar de vilda prisrusningarna i bitcoin bara att det finns tillräckligt många som tror på denna story, eller att det finns de som tror att det finns andra som tror på denna story. Det vill säga ekonomen Keynes klassiska skönhetstävling.

Jag står fast vid argumenten i mina tidigare krönikor om bitcoin. Jag anser att den i praktisk mening är värdelös, annat än som spekulationsobjekt. Och min hjärna har under helgerna ”minat” fram ett, om inte nytt argument, så i alla fall en tillspetsning av tidigare argument som jag anser vara rätt väsentligt i sammanhanget och som inte bara gäller bitcoin utan vår ekonomi som helhet.

Det handlar om fenomenet ”hoarding”. Det vill säga ekonomin som den nu fungerar leder till att betalningsmedel ackumuleras på allt för få händer. Det vill säga penningcirkulationen går ner. Skulle vi inte tillföra nya betalningsmedel, vilket alltid innebär en motsvarande ökning av finansiella skulder, privata skulder genom bankernas skapande av inlåning eller centralbanker, genom ökning av dess reserver, så skulle den ekonomiska aktiviteten stagnera och riskera att löpa baklänges.

En bra analogi är sällskapsspelet Monopol, som ursprungligen skapades för att visa på hur illa det kan gå för en ekonomi om tillgångarna samlas på allt för få händer. Och alla som spelat Monopol vet att under de inledande varven så råder en febril aktivitet hos alla spelare. Det köps, byggs och byts tillgångar och pengar i en rasande fart. Man kan säga att det råder en sjudande högkonjunktur. Men ju fler varv som spelas ju färre händer kommer tillgångarna att vara fördelade på. Investeringsmöjligheterna börjar också sina. De som fortfarande är kvar i spelet försöker mest bevaka sin egen position. I ekonomiska termer råder vad en ekonom som Larry Summers skulle kalla ”secular stagnation”. Vid spelets slut så finns det endast en spelare kvar, som har alla tillgångar. Spelet är då över och ekonomin är död. Det finns helt enkelt inga pengar att cirkulera.

Världens ekonomi befinner sig sedan länge, sedan den senaste finanskrisen, i denna ”sekulära stagnation”. Den tilltagande monopoliseringen av många branscher, ”winner takes all-ekonomin”, där företag som Facebook, Alphabet (Google), Microsoft och Amazon är de främsta exemplen, är en förklaring. Men det gäller även många andra branscher som har ”konsoliderats” så att antalet aktörer är mycket begränsat så att många branscher numera kan betraktas som oligopol. Fråga vilken svensk storföretagsledare som helst och dess främsta strategiska mål är att placera sig som nummer ett och möjligen två i sin bransch. Kort och gott så spelar man monopol.

Denna marknadskoncentration har också lett till en överlönsamhet i många branscher. De kan då visa upp ett mycket starkt positivt kassaflöde. Gemensamt för dem är också att deras investeringar eller identifierade investeringsmöjligheter är mycket små. (Förvärv av konkurrenter är ingen investering i ekonomisk mening.) Deras mycket stora positiva kassaflöden leder till att de samlar fordringar på hög. Baksidan av detta högsamlande är att deras positiva kassaflöde definitionsmässigt måste matchas av någon annan aktörs negativa kassaflöde. Det vill säga någon aktör måste stå i motsvarande skuld.

De vinstrika företagen skiftar visserligen ut mycket av sina överskott till sina ägare. Men dessa ägare, institutioner och rika privatpersoner, har ingen möjlighet eller vilja att omsätta dessa betalningsmedel i ökad konsumtion eller riktiga investeringar. De köper istället andra finansiella tillgångar, vilket bara driver upp priset på dessa och ner avkastningen. Priset på pengar sjunker. En konsekvens av detta är att ekonomin måste tillföras ytterligare betalningsmedel för att hjulen ska snurra.

Bitcoin är ingen som helst lösning på detta ”hoardingproblem” utan tvärtom. Det skulle bara förvärra ekonomins ”högsamlarproblematik”. Enligt de beräkningar som jag har tagit del av så äger ungefär 2 procent av alla bitcoinägare över 90 procent av alla hittills ”myntade” bitcoin. Tror de på tesen att bitoin ska ersätta dagens ”fiatvalutor” så har de ju inga som helst incitament att sälja dessa ”mynt”. Hela konstruktionen med en finit tillgång är ju att det ska vara värdesäkrad. Problemet är bara att det skulle leda till en kollaps av den ekonomiska aktiviteten.