Bankerna har faktiskt inget av Gud givet privilegium

Raderna av bankskandaler i Europa börjar nu bli problematiska för hela banksektorn. Vi pratar ändå om en ytterligt priviligierad sektor. Dit har samhället delegerat några av sina viktigaste funktioner, som skapandet av vårt absolut vanligaste betalningsmedel, inlåning, och i praktiken skötseln av betalningssystemet.

I en allt mer populistisk värld ska inte drastiska åtgärder uteslutas när bägaren börjar rinna över. 

Den senaste skandalen som briserade på torsdagen gäller de så kallade Cumex-affärerna, där investerare med hjälp av europeiska banker ska ha lurat åt sig 55,2 miljarder euro, motsvarande 530 miljarder kronor, från europeiska skattemyndigheter i form av felaktigt återbetalda utdelningsskatter.

LÄS MER: Europeiska storbanker bakom skatteplundring – SEB pekas ut

För att få en uppfattning om magnituden på detta så kan man jämföra med den beräknade kostnaden för andra euroländer för skulduppgörelsen med Grekland i somras på 34 miljarder euro, fördelat över de kommande tio åren.

I Tyskland, där detta bedrägeri har pågått längst, har minst motsvarande 300 miljarder kronor betalats under åren 2001-2016, enligt det tyska public-service programmet Tageschau.

I Frankrike handlar det om minst 160 miljarder kronor och i Italien 45 miljarder.

I Norden uppges Danmark var hårdast drabbat med 17 miljarder kronor, men även Norge pekas ut, även om inga summor presenteras.

För svenska bankers del så uppger SVT, som tillsammans med TT ingått i den grupp på 19 europeiska nyhetsförmedlare som tagit del av och jobbat med läckan som omfattar totalt 180 000 sidor, att SEB:s tyska bank har varit delaktig i uppläggen. SEB förnekar detta.

Stämmer dessa siffror så är det största skattebedrägeriet som någonsin genomförts och avslöjats, och som sådant lär det få konsekvenser för hela den europeiska banksektorn. För enligt Tagesschau och SVT så ska bankerna ha varit högst medvetna om att det har varit bedrägliga, men också mycket lönsamma affärer.

Denna skandal kan läggas till raden av tidigare stora negativa händelser som berört den europeiska banksektorn.

Man kan bara nämna Danske Banks gigantiska penningtvättshärva i dess estniska filial, som också ser ut att spilla över på Nordea och möjligen också Swedbank.

Liknande penningtvättsskandaler har skett i Deutsche Bank och i franska BNP. Vi kan också lägga till den så kallade Libor-skandalen, där vissa banker medvetet riggade den viktiga normeringsränta under finanskrisen.  Med mera, med mera.

Till detta kommer förstås också det faktum att rader av europeiska banker fick tas över av staten, eller fick ett mycket stort statligt stöd av skattebetalarna under den senaste finanskrisen 2008.

Trots detta har bankernas centrala roll i ekonomin, som emittent av betalningsmedel och som spindel i betalningssystemet, inte ifrågasatts. Detta är emellertid inget av Gud givet privilegium.

Den libertarianskt lutande Chicago School of Economics som är Nobelpristungt ville redan på 1930-talet att det skulle vara centralbankens roll att stå för utgivandet av betalningsmedel i ekonomin, där bankerna skulle vara rena intermediärer, och som därmed inte heller skulle åtnjuta något statligt skydd.

Men det finns också nutida radikala förslagsställare.

Financial Times största tänkare, den vida respekterade seniorkrönikören och kommentatorn Martin Wolf, liksom hans fristående kollega Adair Turner, som tidigare var chef för brittiska finansinspektionen, har länge argumenterat för att det behövs en radikal omgörning av hela det finansiella systemet.

Deras argument är visserligen främst att det är det inneboende motsatsförhållandet i bankvärlden, att de ska ha riskfyllda tillgångar, lån, och riskfria skulder, främst inlåning, som utgör det största problemet.

Enligt deras analyser är det bara en tidsfråga när nästa stora finansiell kris kommer på grund av detta, alltså när den kommer, inte om den kommer.

Även om de senaste skandalerna inte gäller underskattade risker i bankernas balansräkningar utan, vilket kanske är ännu värre, legitimiteten för banksektorns affärsmetoder, så är det även här mer en tidsfråga om när medborgare i olika länder börjar ifrågasätta bankernas privilegier.

Den schweiziska folkomröstningen tidigare i år om att skapa en så kallad ”Vollgeld”, ett förslag i linje med Chicagoekonomernas idé, var den första kanariefågeln i denna gruva. Förslaget handlade om ett förbud för banker att låna ut mer pengar än de har egna medel, vilket helt skulle omkullkasta nuvarande monetära system. Det röstades visserligen ned, men Martin Wolf hade röstat för. Enligt honom behövs det nya experiment för att komma ur den nuvarande krisbenägna och instabila ordningen. 

Med dessa jätteskandaler så är det faktiskt bankerna som har bevisbördan för att de förtjänar sin institutionella roll i det infrastrukturella finansiella blodomloppet världen över.

Och då måste det bli riktig verkstad i uppstädningen. Det räcker inte som tidigare med prat, eller att den ständigt växande kadern av bankernas och finansbolagens alla ”compliance-ansvariga” byter gardiner då och då.