Allramålet: En liknande överkörning av ett försvar och en tingsrättsdom är svår att finna

Brottsplan eller inte bakom transaktionerna?

Svea hovrätt anser att det stora antalet mejl och dokument som ingår i förundersökningen har ett högt bevisvärde och dessa bara kan tolkas som att det förelåg en brottsplan vid tidpunkten. Medan försvaret har framfört att bland annat mejldiskussionerna och advokatutlåtandena som åberopats visar att de åtalade bara förhandlat affärsmässigt och försökt göra rätt i komplicerade frågor, bedömer hovrätten att det istället handlar om enträgna försök att få igenom otillbörliga affärer med alla medel.

”Avsikten att överföra pengar från Oak till Alexander Ernstberger och David Persson Rothman som belöning för att bolaget fått förmedla finansiella produkter är i linje med den avsikt som legat bakom frågorna till advokaten Anders Malm”, skriver hovrätten.

Hovrätten går helt på Ekobrottsmyndighetens och Pensionsmyndighetens linje i bedömningen att de olika avtalsutkasten, förändringarna i villkor och liknande visar att warrantaffärerna, som gav Oak Capital ett stort arvode, är sammanlänkade med aktieköpet från Ernstbergers och Persson Rothmans bolag, som gjordes med merparten av arvodet.

”Det framgår också av bevisningen att förlängningarna av kancelleringsfristerna hade samband med att aktieaffären i Supero blev uppskjuten. Den framlagda bevisningen talar enligt hovrättens mening starkt för att warrantaffärerna och aktieaffären hade ett samband”, skriver hovrätten.

Samma typ av samband finns gällande kursrörelser vid växling av Oaks arvode i dollar till svenska kronor, något som påverkade köpeskillingen i aktieaffären. Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten:

”Sättet som transaktionerna genomfördes, med succesiva prestationer, tyder enligt hovrättens mening med styrka på att warrantaffärerna och aktieöverlåtelsen var sammanlänkade.”

Just denna sammanlänkning är vad åklagaren och Pensionsmyndighetens advokater lagt ner mycket möda på att visa under förhandlingarna i både tingsrätt och hovrätt. Och medan tingsrätten valde att inte göra samma bedömning är hovrätten utan tvivel om motsatsen. Det gäller även om vissa av avtalen kan anses som utkast eller inte återfunnits undertecknade.

”Enligt hovrättens mening är tilläggsavtalen mycket stark bevisning för att överlåtelsen av Superoaktierna var beroende av att Oak fick genomföra warrantaffärerna och att pengar som Oak fick i ersättning för warrantaffärerna skulle delas ut till Firstmile som i sin tur skulle använda dessa för att betala Alexander Ernstberger och David Persson Rothman, genom deras respektive bolag, för förvärvet av aktierna i Supero. Den omständigheten att det inte kunnat återfinnas något underskrivet tilläggsavtal förtar inte bevisverkan av handlingarna”, skriver hovrätten.

Marknadsmässigt arvode?

Försvaret har lagt ner stora resurser på att visa att transaktionen med hjälp av Oak skett till normala och marknadsmässiga villkor och hade framgång i tingsrätten. Hovrätten avfärdar dock till stora delar detta rakt av återigen med motiveringen att brottsplanen varit utgångspunkten för affärerna:

”Vilken markandspraxis som rådde och skäligheten av Oaks ersättning har varit föremål för stor uppmärksamhet under rättegången och några av parterna har åberopat omfattande bevisning i frågan. Med hänsyn till den bedömning hovrätten har gjort om motiven för warrantaffärerna, att dessa varit en del av en brottsplan och inte har haft något legitimt syfte, finns egentligen inte anledning att närmare utveckla hur hovrätten värderar bevisningen i denna del.”

Hovrätten skriver också:

”Flera omständigheter tyder vidare på att ersättningens storlek varit konstruerad för att komma upp i de belopp som krävdes för att genomföra brottsplanen, snarare än att vara bestämd av en konkurrensutsatt marknad.”

Och:

”Vidare har som berörts ovan framkommit att warranterna strukturerats för att ha ett visst pris och en viss löptid som passat in i brottsplanen snarare än att skräddarsys för fondernas behov. Redan av dessa skäl får påståendet om Oaks arbetsinsatser för att skapa warranten anses motbevisat.”

Hovrätten ger också fler exempel där den anser att agerandet inte varit marknadsmässigt:

”Av den skriftliga bevisningen framgår att warranten kravställdes för att kosta cirka fem procent av nominellt belopp hos banken och ha två och ett halvt års löptid. Olika parametrar i warranten anpassades till dessa krav. Samtidigt sattes priset som kunden, SFS-fonderna, skulle betala till åtta procent av nominellt belopp. Denna nivå, som påverkade storleken av Oaks ersättning, har inte konkurrensutsatts.”

Hovrätten slår också fast att det är visat i målet att SFS med miljarder i sina fonder hade kunnat gå direkt till bankerna som ställde ut warranterna och därmed inte behövt anlita Oak som mellanhand till ett högt arvode. SFS hade ”inte behövt betala någon ersättning för detta utöver det arvode till banken som är inkluderat i det pris som banken säljer produkten för”, skriver hovrätten och vilar sig på Pensionsmyndighetens expertvittnen.

Att försvarets expertvittnen hävdat motsatsen avfärdar hovrätten med orden ”vad de partssakkunniga Vikram Kapoor, Ibrahim Mardam-Bey och Colin Knight anfört påverkar inte den bedömningen.”

Var Supero-aktierna överprissatta?

Även när det gäller frågan om värderingen av aktierna som köptes med delar av pengarna från Oaks arvode (via bolaget Firstmile) anser hovrätten att försvarets bevisning inte håller.

”När det gäller värderingen av aktierna i SFS i slutet av maj 2012 konstaterar hovrätten att den värdering Bertil Nilsson har gjort är sådan att den inte erbjuder något direkt stöd när det gäller att få en uppfattning om marknadsvärdet av de aktuella aktierna.”

Istället vilar sig hovrätten mot Pensionsmyndighetens expert Patrik Tillman vars ”bedömning framstår som professionellt genomförd och tillförlitlig.”

”Hovrätten bedömer mot bakgrund av Patrik Tillmans värdering att värdet av de aktier i Supero som Alexander Ernstberger och David Persson Rothman överlät till Firstmile i vart fall inte översteg 26 miljoner kr. Det innebär att aktierna såldes till ett betydande övervärde.”

Övervärdet blir med denna beräkning omkring 75 miljoner kronor. Men det exakta priset är inte avgörande för domen då hovrätten anser att Alexander Ernstberger och David Persson Rothman oavsett tagit ”ovidkommande hänsyn” vid warrantinköpet och därmed gjort sig skyldiga till brott.

”Löftet att erhålla 100 miljoner kr har således, oavsett aktiernas värde, påverkat Alexander Ernstberger och David Persson Rothman att åsidosätta sina åligganden i SFS (jfr NJA 2008 s. 812). Förutsättningarna för ansvar enligt mutbrottsbestämmelserna är därmed uppfyllda”, konstaterar hovrätten.

Doldes sanningen om affärerna för andra parter?

Försvaret har, precis som i HQ-målet, detaljerat redogjort för alla de parter som haft insyn i affärerna för att visa att det inte kan ha förekommit något brottsligt. Men hovrätten köper inte argumenten utan slår fast att både Gustavia, Finansinspektionen och Oaks revisor förts bakom ljuset med avsikt att dölja sanningen bakom transktionerna.

Det gäller bland annat de faktiska omständigheterna kring de dagliga kurser som Oak levererade till Gustavia. Enligt hovrätten var detta enbart en fasad då det ”inte fanns någon avsikt att köpa tillbaka warranterna för högre pris än vad bankerna var beredda att göra”.

När Finansinspektionen senare ställde frågor om transaktionerna fick de inte ett korrekt underlag:

”Uppgifterna som Allra lämnade till Finansinspektionen kan inte bedömas som annat än fabricerade i syfte att dölja de faktiska förhållandena. Hovrätten noterar att det inte i något svar till Finansinspektionen framgår att det i priset som fonderna betalade för warranterna ingick en ersättning till Oak om cirka 170 miljoner kr, eller nästan 40 procent av priset.”

De felaktiga uppgifterna gäller även den information som Oaks revisor fick 2012 då bokslutet för räkenskapsåret som löpte ut 30 april skulle sammanställas. Enligt domen agerade Oaks vd Olle Markusson med uppsåt då han försåg revisorn med felaktiga underlag för att förmå denne att godkänna att en stor del av vinsten lades på räkenskapsåret trots att pengarna kom in först senare. Detta var centralt för att Oak skulle kunna betala ut vinst till Firstmile som därefter skulle köpa aktierna från Allra-grundarna.

”Hovrätten kan konstatera att teckningsblanketten daterad den 16 april 2012 som Olle Markusson, enligt vad han själv uppgett, skickade till revisorn på förfrågan om motpartsbekräftelse ger det felaktiga intrycket att det fanns ett uppdragsavtal redan då, dvs. innan det att Oaks räkenskapsår 2011/2012 upphörde vid månadsskiftet april-maj. Av tilläggsavtal till aktieöverlåtelseavtal daterat den 22 maj 2012 framgår att det inte var en önskvärd situation att intäkten från warrantaffärerna hänfördes till räkenskapsåret 2012/2013.”

Detta utgör också en grund till att Markusson döms för bokföringsbrott. Även här bortser hovrätten från försvarets expertutlåtande utan dömer på handlingarna i målet:

”Sammanfattningsvis är det redan genom den konstaterade brottsplanen men även genom den oriktiga verifikationen och att Oaks revisor försetts med underlag som fått det att framstå som att en bindande teckningsblankett fanns den 16 april 2012, ställt utom rimligt tvivel att Olle Markusson i enlighet med åtalet uppsåtligen åsidosatt sin bokföringsskyldighet på ett sådant sätt att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Olle Markusson kan därför inte undgå ansvar för bokföringsbrott.”

Skada trots vinst?

Att pensionsfonderna gjorde en vinst på warrant-affären är något som försvaret framfört som bevis på att någon skada inte har uppkommit för pensionsspararna. Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndigheten har invänt att de inte måste visa på någon exakt skada och att skadetidpunkten låg direkt i samband med affären. Även här går hovrätten på samma linje:

”När det gäller skaderekvisitet är detta uppfyllt så fort gärningen inneburit en omedelbar skada för huvudmannen. I praktiken föreligger i regel skada redan vid gärningen, eftersom ekonomisk skada definieras som beaktansvärd fara för slutlig förlust. Det innebär att brottet fullbordas redan vid den tidpunkten.”

Och:

”Som framgått ovan påverkar detta emellertid inte den straffrättsliga bedömningen eftersom brottet fullbordas redan när det föreligger beaktansvärd fara för slutlig förlust. Att värdepapperna senare steg i värde, vilket inte var givet, annullerar inte skadan.”

Och:

”Drygt 170 miljoner kr har de facto frånhänts fonderna och detta oavsett warranternas värdeutveckling därefter.”

Denna motivering ligger senare i domen till grund för att Pensionsmyndigheten ska få full ersättning i skadeståndsdelen:

”Hovrätten har i skuldfrågan kommit fram till att SFS betalade ersättning till Oak enbart utifrån ett på förhand uppgjort brottsupplägg. Ersättningen har alltså inte i någon del utgjort vederlag för någon tjänst som utförts av Oak och det har inte genererat något mervärde för andelsägarna i SFS-fonderna. Mot denna bakgrund har dessa enligt hovrätten i anledning av brotten lidit en skada som motsvarar hela det belopp som betalades till Oak.”

”Inga förmildrande omständigheter”

När det kommer till påföljdsfrågan och övriga krav som framförts mot de åtalade vinner Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndigheten i princip allt. Hovrätten ser inga förmildrande omständigheter som borde förkorta fängelsestraffen. Skadeståndet ska betalas solidariskt och med ränta. Näringsförbud ska gälla under tio år vilket är maxtiden. Företagsbot ska utgå med totalt 10 miljoner kronor.

Försvarskostnaderna kommer staten stå för men Pensionsmyndighetens rättegångskostnader i tingsrätt och hovrätt ska Allra Pension stå för då bolaget biträtt försvaret som så kallad intervenient. Dock får Pensionsmyndigheten inte fullt ut betalt för de 3 500 timmar som advokaterna lagt ner på målet i hovrätten utan något rabatterade 3 000 timmar.

Den enda tydliga motgången för staten är att åklagaren inte får igenom förverkandet mot Alexander Ernstberger, David Persson Rothman och deras privata bolag:

”De har utöver det belopp som de ålagts att betala i skadestånd inte gjort någon beaktansvärd vinning av mutbrottet. Under sådana förhållanden framstår det som uppenbart oskäligt att besluta om förverkande. Yrkandet om förverkande ska därför avslås. I detta avseende ska tingsrättens dom följaktligen inte ändras.”

Vad händer nu?

Den eniga och mycket tydliga domen från hovrätten är en kraftfull markering. Många kommer anse att den är rimlig och rättvis och en naturlig slutpunkt på en långdragen process. Det är också så den är skriven. Hovrätten vill sätta punkt. Och även om domen går att överklaga är det långt ifrån säkert att Högsta domstolen ens skulle släppa fram målet till ny prövning.

I juridiska kretsar kommer domen med stor sannolikhet att bli både välläst och omdiskuterad. En liknande överkörning av ett försvar och en tingsrättsdom är svår att finna i finansrelaterade brottmål. I de få fall som finns har utgången ofta blivit den omvända, att en fällande tingsrättsdom leder till friande eller mildrad dom i hovrätten.

För det tidigare så segervissa försvaret återstår nu en komplex juridisk analys. På torsdagseftermiddagen hade advokaterna ännu inte gjort några uttalanden. Det är också oklart om tre av de dömda ännu gått att häkta som hovrätten begärt (Johan Bergsgård har enbart belagts med reseförbud).

Försvaret har under hela processen pekat på att de åtalades rättigheter inte säkerställts på ett korrekt sätt, något de fick visst gehör för av tingsrätten. Under hovrättsförhandlingen har detta främst gällt rätten till insyn i Pensionsmyndighetens interna material, men klagomål har också framförts mot gärningsbeskrivningens utformning. Här kan det finnas åtminstone en teoretisk sista utväg att få målet prövat i högre instans. Men även denna faktor tar hovrätten höjd för i dagens dom:

”Enligt hovrättens mening uppfyller åklagarens gärningsbeskrivningar de krav som kan ställas på konkretion och sedda i sammanhang med den förhållandevis detaljerade sakframställningen anser hovrätten att det inte kan råda någon tvekan om vad som läggs de tilltalade till last. Det har enligt hovrätten inte heller i övrigt framkommit något som gör att de tilltalades rätt till en rättvis rättegång inte tillgodosetts.”