3:12-reglerna har skapat den nya svenska högadeln

Precis som när adeln stod på höjden av sin politiska och ekonomiska makt i slutet av 1600-talet göder ”skattefrälsereglerna” en förhållandevis liten grupp människor i toppen av samhällets ekonomiska pyramid. 

Precis som då ansågs adeln vara lite förmer och förtjänta av särskilda regler för att bygga sin rikedom. Det lite märkliga är att det kungliga enväldet störtades för mer än 200 år sedan, men har tydligen ersatts av en styrelseform på 2000-talet som tycks dela den forna uppfattningen att människor kan delas in grupper med helt olika skatteregler. Till denna “nyadel” hör yrkesgrupper som advokater (läs Per Lindvalls krönika om den ledande advokatfirman Vinge), revisorer och partners på de stora revisionsfirmorna och diverse konsulter. 

De så kallade 3:12-reglerna (som reviderades 2006 genom införandet av lättnader), som klubbades igenom i samband med skattereformen i början av 1990-talet, i syfte att förhindra att företagare omvandlar högt beskattade arbetsinkomster till lägre beskattade utdelningsinkomster (kapitalbeskattningen sänktes samtidigt till 30 procent). Utfallet av regelverket har otvetydigt lett till våldsamt ökad inkomstomvandling från tjänst till kapital. 

I synnerhet gäller detta efter regelrevideringen 2006. Då infördes möjligheten att ge utdelningar, eller vid försäljning av aktier i ett fåmansbolag, med en skattebelastning på 20 procent upp till ett belopp motsvarande 50 procent av bolagets löneutbetalningar och ett extra schablonavdrag på 2,75 inkomstbasbelopp. 

Det året delade fåmansbolagen i Sverige ut knappt 20 miljarder kronor. Elva år senare uppgick utdelningarna till närmare 100 miljarder kronor. Samtidigt har de ackumulerade sparade beloppen, som kan delas ut i framtiden med 20 procents beskattning, klättrat från drygt 200 miljarder till drygt 900 miljarder. Mycket stora belopp med andra ord. 

Denna lagliga modell för inkomstomvandling gäller alla de som uppfyller fåmansbolagskriterierna i regelverket, oavsett om bolagets verksamhet är sysselsättningsskapande, tillväxtorienterad eller riskfylld. I stor utsträckning handlar det om etablerade affärsverksamheter där verksamhetsriskerna är begränsade. Hos till exempel de stora och marknadsledande svenska revisionsföretagen, där stora delar av försäljningsintäkterna är återkommande, är reglerna ett ymnighetshorn för delägarna.

Hos exempelvis revisonsföretagen som har ett par hundra partners, syns detta tydligt. Varje år tar delägarna ut förhållandevis låga löner men desto större utdelningar. De maximerar systemets extremt gynnsamma villkor, vilket är helt naturligt och vad de flesta människor skulle göra om de omfattades av liknande generösa skatteregler. 

Det är just det som är problemet; systemet gynnar bara vissa grupper som uppfyller regelverkets krav. Det finns flera yrkesroller, hos till exempel bankerna, som är i princip identiska med rollerna inom ett revisionsföretag. Ändå har medarbetarna på en börsnoterad bank och delägaren/medarbetaren på revisionsbyrån helt olika skattevillkor.

Den bankanställde i en ledande roll kan omfattas av, till exempel, i ett personaloptionsprogram kopplat till aktiekursutvecklingen eller ett kontantbonusprogram där det ekonomiska utfallet läggs på toppen av den fasta ersättningen och träffas därmed av en marginalskatt på närmare 60 procent. Yrkeskollegan, och delägaren på de övriga stora revisionsföretagen, får däremot större delen av sin ersättning som utdelning beskattad med 20 procent. Ett ymnighetshorn om något. 

Systemet är inte bara orättvist för de stora löntagargrupper som inte kan tillgodogöra sig systemet fördelar. Det snedvrider också konkurrenssituationen i jakten på skickliga yrkesmänniskor till fördel för de bolag som kan locka med 3:12-ersättningar. Det är märkligt att regelverket fortsätter rulla år efter år. Vilket politiskt parti vill ha en strukturell inkomstdiskriminering på svensk arbetsmarknad?

Det har gjorts försök att komma till rätta med systemet, men i stället för att riva upp 3:12-reglerna och skapa ett enhetligt skattesystem som omfattar alla som är yrkesaktiva har Finansdepartementet försökt attackera de politiskt arrangerade ojämlikheterna som 3:12-systemet skapat via Skatteverket. 

För ett par år sedan försökte Finansdepartementet komma åt den lagliga inkomstomvandlingen genom att låta Skatteverket värdera vinsterna, i ett första steg, i revisionsföretaget. Ett mycket märkligt beslut, som syftade till att se om det uppstått en “förmån” när partners i bolaget fått köpa in sig (eller snarare när de blivit tillräckligt framgångrika för att tas upp i delägarkretsen). Detta trots att alla kriterier var uppfyllda för att omfattas av 3:12. 

Givetvis är det en förmån att bli delägare i ett stort och väletablerat bolag och därmed omfattas av 3:12-reglernas plånboksvänliga regler. Däremot är “aktieägandet” inte kopplat till någon riskfylld kapitalinvestering. Partners i revisionsbolagen, köper aktien till ett försvinnande lågt nominellt värde i samband med att det blir partners, och blir därigenom berättigad till betydande utdelningar. Aktien, eller snarare ägarbeviset, kringgärdas av strikta regler och kan inte säljas. Den finns bara till för att delägarna skall få utnyttja 3:12. 

Det är helt i linje med regelverket, samtidigt som det är en slags konstruktion för att få utnyttja reglerna. Delägarna blir lågt beskattade för sitt arbete och de sociala avgifterna hålls på ett minimum för bolaget. 

Skatteverket vann förstås ingen framgång, av en mängd skäl. Det är hög tid nu när en skattereform ligger i korten att avskaffa den lagliga rätten att bli “skattefrälse”, en  modern “reduktion” helt enkelt. 

Anhängarna av systemet, till exempel Svenskt näringsliv, är både ekonomiskt och politiskt välrustade. Det lär därför bli en hård strid för att få igenom en reformering av privilegiesystemet.