Mitt i livet städade han sitt liv

På söndag eftermiddag den 21 oktober, några timmar efter att den här artikeln publicerats, bordar intervjuns huvudperson ett plan på Arlanda med slutdestination Saudiarabien.

Han reser dit som topprådgivare åt den saudiska regeringen, ett uppdrag han fått genom det nätverk av internationella och seniora rådgivare med tidigare egen operativ politisk erfarenhet på hög nivå som managementkonsulten Boston Consulting Group (BCG) leder och samordnar.

Fram till för några dagar sedan var han inte säker på att han skulle kliva på planet för att fullfölja sitt sedan tidigare pågående BCG-uppdrag. Bakom tvivlet, och funderingen om han ska kliva av uppdraget, ligger de senaste veckornas händelser i Turkiet där en saudisk journalist, enligt uppgifter i medier, ska ha torterats och mördats på ett saudiskt konsulat i Turkiet, av personer som utpekas som saudiska agenter.

Men innan vi kommer till hur han resonerat inför söndagens flygresa till Saudiarabien ska vi backa i tiden, till en bondgård i Östergötland, och ett av Handelsbankens små lokala bankkontor utanför Norrköping.

Du är uppväxt på en gård, hände det att du fick du köra traktorn själv ibland?
– Jadå det har jag så klart gjort, säger Sven Otto Littorin när vi slår oss ner över en kopp kaffe en onsdagsmorgon och han pustar ut efter en, som han själv beskriver det, “kaosartad lämning”, på förskolan i Stockholm där hans fyraåriga dotter går.

Skördetröskan också?
– Nej, det skulle varit alldeles för farligt. Men jag har så klart åkt med i den, bredvid den som kör.

Tunga fordon är något som Littorin kan hantera. Men inte bara på grund av uppväxten på släktgården i Östergötland, utan främst tack vare sin militärtjänstgöring i artilleriet där han låg i lumpen i 15 månader.

– Jag är kompanibefäl, och jag kan fortfarande köra en tung lastbil med en rejäl haubits på släp, om det nu skulle råka krävas, säger den före detta moderata partisekreteraren och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin med glimten i ögat.

Middagsklubben

Östergötland spelar fortfarande en viktig roll i Littorins liv, men kanske inte främst på grund av uppväxten på bondgården, utan tack vare den anonyma men i moderata kretsar välkända Östgötska moderata middagsklubb som han ingår i, och som fortfarande träffas över en bit mat och för ett föredrag flera gånger om året, och som har sin bakgrund i Muf Östergötland.

Det informella nätverk som underhålls genom middagssällskapet rymmer ett flertal tunga profilnamn med bakgrund i Moderaterna, förutom Sven Otto Littorin. Två av de mest välkända är den tidigare finansministern Anders Borg, och styrelseproffset och före detta kulturministern, Timbro-vd:n och mångåriga journalisten Cecilia Stegö Chilò. 

Andra namn i klubben är pr-konsulten och den tidigare moderata riksdagsledamoten och ordföranden i den stora statliga socialförsäkringsutredningen, Gunnar Axén, samt Henry Sténson som bland annat varit kommunikationsdirektör på stora företag som Ericsson, både Volvo personvagnar och senare lastbilstillverkaren Volvo samt SAS, och dessutom också varit partner på kommunikationsbyrån Brunswick.

– I våras var det jag som talade, och då berättade jag om min nyutkomna bok, säger han.

För inte så länge sedan släpptes boken, Möten, som kanske bäst kan beskrivas som Littorins politiska memoarer. Boken är utgiven på det lilla, men politiskt högprofilerade bokförlaget Greycat Publishing, som grundats och drivs av redaktören Johan Westerholm, som också grundat och driver nättidningen och sajten Ledarsidorna.se. På senare tid har den blivit känd för avslöjandet av det kontroversiella uppropet i regeringskansliet, där över 250 opolitiska tjänstemän skrivit under ett brev där de uttrycker oro för den kommande regeringsbildningen, och frågan om vad den kan komma att betyda för värdegrunden för deras arbete som tjänstemän åt regeringen.

Själv beskriver Sven Otto Littorin det som att han och Johan Westerholm, med en bakgrund i socialdemokratin och som socialdemokratisk opinionsbildare, numera har en nära vänskapsrelation.

– Det där uppropet är häpnadsväckande, och ytterst problematiskt.

Entrén på arbetsmarknadsdepartementet

Han jämför uppropet och dess i undertexten politiserade budskap med hur det var när han själv utnämndes till minister, efter att som moderat partisekreterare under några varit med och skapat “nya moderaterna” och därefter också på nära håll sett Alliansen som vann valet 2006, grundas och byggas upp.

– När jag klev in på arbetsmarknadsdepartementet hösten 2006 efter valsegern var jag orolig för hur jag skulle bli bemött. Jag var ändå det första moderata statsrådet och departementschefen på det enskilda departement som kanske mer än något annat symboliserar och skapat politiken inom det politikområde som ligger socialdemokratin mycket nära, säger han och fortsätter:

– Men jag kan säga att min oro inte visade sig ha någon som helst grund. Jag blev ytterst professionellt bemött redan från dag ett av alla tjänstemän på departementet. Sedan hade vi så klart många, långa och ibland hårda diskussioner på departementet. Men de var alltid konstruktiva och sakliga, och handlade inte om att ifrågasätta mig som moderat, eller regeringens politik, utan istället om hur den bäst kunde utformas i sak, verkställas och genomföras. 

Det var således inte internt på departementet som Littorin stötte på problem eller hård kritik för regeringens omläggning av politiken inom ett av alliansregeringens viktigaste policyområden, jobbskatteavdragen, omgörningen av a-kassan och omläggningen av arbetsmarknadspolitiken.

Kritiken och motståndet kom istället utifrån, från framförallt LO-facken och den socialdemokratiska oppositionen i riksdagen, som bestämde sig för att bombardera statsrådet Littorin med kritiska och ifrågasättande interpellationer.

– Jag har sedan dess faktiskt rekordet i antalet genomförda interpellationsdebatter under en mandatperiod, för vad det nu är värt, säger Littorin skämtsamt och berättar att han där lärde sig vikten av att våga stå upp för de beslut som fattats, men också vara uthållig och inte ge upp i försvaret av dem, när det stormar som värst.

Men tiden som arbetsmarknadsminister var inte första gången som Littorin sett insidan av regeringskansliet.

1991 ringde dåvarande ministern Bo Lundgren som satt på finansdepartement och behövde en liten grupp medarbetare i sin politiska stab. Littorin tackade utan att tveka ja till att avbryta ekonomistudierna i Lund för att börja jobba som politisk sakkunnig på finansen ett par dagar senare, tillsammans med bland andra Cecilia Bystedt som blev Lundgrens pressekreterare. Numera heter hon Skingsley i efternamn och ingår i riksbankens direktion, som vice riksbankschef.

Därefter small det, som det aldrig tidigare smällt på finansen, det inofficiella namnet på finansdepartementet i regeringskansliet.

Den enda vägen leder rakt in i väggen

Den 19 november 1992, samma dag som ett tredje krispaket misslyckats med att backa upp kronförsvaret och rädda den fasta kronkursen, körde “den enda vägens politik” rakt in i väggen. 

Den svenska kronan flöt fritt, trots ett kronförsvar som under en tid inkluderade en styrränta på 500 procent, och där dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis på en presskonferens efter räntehöjningen tog till en astronomisk måttenhet och på en fråga om hur hög räntan kunde bli svarade: “The sky is the limit.”

Den direkta följden av att kronan flöt fritt, och regeringen och Riksbanken därmed kapitulerat inför de enorma valutaströmmar som under en tid satt extremt hårt press på kronan och den fasta växelkursen, blev den största krisen för det svenska banksystemet och de svenska bankerna i modern tid.

Bankerna höll bokstavligt talat på att krascha i en kedjereaktion, som om den utlösts, hade sänkt hela det svenska betalsystemet och stoppat det svenska finansiella infrastruktursystemet och blodomloppet. De ekonomiska och politiska konsekvenserna av en sådan krasch hade blivit förödande för Sverige.

Därmed hamnade Littorin genom rollen som politisk sakkunnig åt dåvarande finansmarknadsministern Lundgren återigen i bankvärlden, den värld som han klev in i på sitt första riktiga jobb år 1988.

– Jag har arbetat på Handelsbankens lokalkontor i Eneby Centrum i Norrköping under ett år. Vi var två anställda på kontoret, så där var det jag och min kollega som var Handelsbanken. Och det här var före datorernas egentliga intåg på bankkontoren. Det fanns en (1) dator på jobbet, men den hade ingen vanlig skärm, utan en annan slags liten display. Dock slapp vi hålkorten. De hade tack och och lov gjort sitt vid den här tiden.

Men åter till hösten 1992 på finansen, i stormens öga.

– Vi fick bokstavlig talat gå ner i källaren till arkivet och plocka fram papper från 30-talet för att lära oss hur ett sådant här läge skulle hanteras, och för att kunna förstå hur vi skulle rita upp utkastet till en räddningsplan för bankerna.

Resultatet, efter att den politiska ledningen och tjänstemännen på finansdepartementet arbetat intensivt och nära tillsammans med kollegor på Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen, blev ett unikt räddningspaket, som sjösattes efter hårda förhandlingar med de krisande bankernas ledningar och ägare.

– En av de viktigaste sakerna vi bestämde oss för tidigt i räddningsarbetet var att bankernas aktieägare skulle få lära sig vad ordet risk, som i riskkapital, betyder. Det finns en inbyggd risk i att vara aktieägare i ett bolag, säger Sven Otto Littorin

Räddningspaketet innebar att staten ställde upp med mångmiljardsummor för att säkra kapitaliseringen av de banker där ägarna själva inte klarade av att rädda dem. I andra fall, som med dåvarande S-E-Banken (nuvarande SEB), garanterade huvudägarna en nyemission som stärkte upp kapitaltäckningen i banken tillräckligt mycket för att den skulle stå pall.

– Det visade sig fungera, och skattebetalarna fick realt tillbaka ungefär tre fjärdedelar av bankstödet. Det skedde genom att staten tog över ägandet i de banker som ägarna inte förmådde rädda, slog ihop de dåliga lånen och tillgångarna och lade dem i Securum, ett separat bolag som över tid, och när krisen blåst över, kunde sälja av dessa under ordnade förhållanden.

USA ringer

Räddningspaketet under krisen i början på 90-talet blev så framgångsrikt så att när den stora bostadslånekrisen exploderade i USA 2008 och i förlängningen sänkte Wall Street-banken Lehman Brothers ringde man Sverige.

Lehman Brothers konkurs i september 2008 skapade stora och allvarliga följdverkningar i det internationella finansiella systemet, och hotade bokstavligt talat hela det amerikanska bankväsendet. Så när telefonen ringde i Stockholm åkte de svenska bankräddningsexperterna som lärt sig hantverket 15 år tidigare över till USA och höll föredrag om hur de borde hantera krisen.

– Vi har helt enkelt exporterat know how om hur man räddar banker och ett lands bankväsende, konstaterar Littorin.

Ett par år senare, efter att de stora investmentbankerna på Wall Street räddats med hjälp av svensk know how, och då finansdepartementets ledning och tjänstemän återigen fick slita som djur dygnet runt för att rädda framförallt Swedbank men också SEB som drabbades hårt av sina stora engagemang i Baltikum, hamnade både statsrådet och privatpersonen Sven Otto Littorin i sin i särklass djupaste kris. Den innebar hans största karriärbyte någonsin, men gav honom också personliga erfarenheter och insikter som han annars aldrig fått.

En pk i Almedalen

Det är Almedalsveckan, sommaren 2010. Innanför ringmurarna i Visby befinner sig bokstavligt talat hela den svenska politiska, mediala och lobbyist- och påtryckareliten för en veckas hårt arbete, men också trevligt minglande och kontaktskapande, innan de mangrant går på semester.

Den 7 juli på morgonen har jag nyss avslutat en snabb kopp kaffe och fräschat upp mig i duschen. Jag är på plats för att skriva för den politiska nyhetssajten Makthavare.se, som bäst kan beskrivas som Almedalsveckans egen lokaltidning, och ska just till att lämna huset, som ligger innanför muren men en bit bort från Almedalens centrum på Donners plats, för att bevaka vad som sägs på ett tidigt frukostseminarium.

När jag står i hallen och tar på mig skorna ringer mobilen. Efter att lyckas tråckla upp den ur fickan, med bara ena skon på foten och den andra i handen, har jag Makthavares chefredaktör Stina Morian i örat.

– Hej Andreas, vad gör du nu, är du uppe?

– Jag står faktiskt i hallen. Har ett seminarium jag ska skriva om, hurså?

–  Bra. Glöm seminariet. Sven Otto Littorin håller en extrainsatt presskonferens som just precis börjat på Wisby Hotel. Du tar den. Spring!

När jag med andan i halsen ett tag senare kliver in på vinterträdgården på hotel Wisby ser jag en påtagligt känslosam arbetsmarknadsminister berätta att han avgår.

Han har beslutat sig för att lämna regeringen, med förklaringen att positionen som minister är så pass utsatt när han ligger i skilsmässa att den nu också påverkar hans barn, som blivit kontaktade av journalister.

Han vill inte utsätta dem för detta och lämnar därför politiken med omedelbar verkan, förklarar han.

Alla närvarande journalister, med undantag av det lilla teamet från Aftonbladet, ser mer eller mindre häpna ut.

För det första avgår inte ministrar på det här sättet, helt oväntat och som en blixt från klarblå himmel, på en extrainkallad presskonferens en tidig morgon i Almedalen. Och för det andra var hänvisningen till hans familjesituation i sammanhanget svårförståelig för alla oss närvarande politikreportrar.

Visserligen visste vi att han låg i en svår och personligt smärtsam och jobbig skilsmässa, men ändå. Skulle det faktum att en reporter kontaktat hans barn verkligen leda till att han plötsligt och oväntat och på det här ovanliga sättet lämnar en lång och framgångsrik politisk karriär som krönts med posten som arbetsmarknadsminister?

Någon dag senare fick allt sin förklaring.

– När jag klev ut på flygplatsen i Visby möttes jag av en reporter från Aftonbladet, säger han.

Aftonbladetreportern gick rakt på sak med sin fråga till Littorin.

– Jag nekade direkt till anklagelsen, men märkte direkt att de vägrade släppa den, trots mitt nekande och trots att de bara hade en anonym källa, säger han. 

Över kaffet, idag åtta år senare, märks det att det fortfarande är påtagligt känslosamt för honom att prata om vad som hände i Visby, när känslorna från den dagen återigen väcks till liv.

– Jag förstod där och då på flygplatsen att det var kört. Det här skulle jag inte orka med. Jag hade kommit direkt från en jobbig förhandling i vårdnadstvisten i den smärtsamma skilsmässa som jag genomgick där och då, och jag orkade inte med det här ovanpå den. Dessutom var jag väldigt sliten efter åtta år i den konstanta hetluften.

Ett par dagar efter presskonferensen avslöjade Aftonbladet vad som låg bakom avgången, den som fick övriga politikreportrar på presskonferensen att undrande fråga sig om det var hela sanningen bakom avgången de fått sig till livs där.

I tidningen framträdde en kvinna under pseudonym i en intervju där hon påstod att Sven Otto Littorin via nätet skulle ha erbjudit henne betalning mot sex. Det var detta påstående som Aftonbladetreportern på flygplatsen konfronterade honom med.

Littorin orkade inte med den striden också, ovanpå den smärtsamma skilsmässan och vårdnadstvisten. Och därmed var hans politiska karriär över.

Vad var det viktigaste du lärde dig av krisen och avgången?
– Vilka som var mina riktiga och egentliga vänner, svarar han efter en stunds funderande. Det visade sig att jag hade betydligt fler än vad jag trodde.

Tillbaka till skolbänken

Efter att ha lämnat regeringen återupptog han sina ekonomstudier i Lund. Det krävdes två kurser för att få ut examen. Det blev en kurs i nationalekonomi om ekonomisk doktrinhistoria, och en makrokurs om arbetsmarknadspolitik.

– Jag bestämde mig på kursen om arbetsmarknadspolitik för att sätta mig längst bak i rummet och bara vara tyst och lyssna, eftersom det var våra reformer och omläggning som var ämnet för några av de obligatoriska seminarierna.

– Men det misslyckades så klart, säger han med ett skratt. Jag kunde inte hålla tyst, och de här betydligt yngre och påtagligt nyfikna och begåvade studenterna ville så klart veta hur vi tänkt och resonerat på departementet när vi lade om och arbetade fram den nya politiken. Det blev många intressanta diskussioner på våra seminarier, och vår lärare fick väl egentligen inte säga så mycket, när jag nu tänker efter.

Efter att ha plockat ut sin ekonomexamen åkte han därefter till USA och Kalifornien där han blev Visiting Scholar på Stanford University under ett år.

– Då befann jag mitt i livet och började fundera på vad jag skulle göra framöver. Det ledde till att jag tog ett beslut om att jag skulle rensa upp i mitt liv, helt enkelt, och försöka bestämma mig för vad som är det viktiga.

Det ledde honom till London där han bosatte sig 2012 och funderade över livet.

En gatupastor i London

I London återtog han kontakten med en av sina vänner från tiden i politiken; den tidigare Muf-ordföranden och Primekonsulten Thomas Idergard. 

Idergard hade själv nyligen gjort ett radikalt livsbyte genom att lämna livet som framgångsrik pr-konsult och en av cheferna på pr-byrån Prime i Stockholm för att konvertera till den katolska tron, inträda i ett klosterliv i jesuiternas regi och påbörja en katolsk prästutbilning som delvis var förlagd till London.

Skulle du beskriva dig själv som troende, apropå kontakten med Thomas?
– Ja, det är jag. Jag vilar i min tro och finner styrka och trygghet i den skulle jag säga, även om jag inte utövar den organiserat och knutet till något specifikt samfund, säger han.

– I våra samtal berättade Thomas efter ett tag något som fick mig att tänka till. Han hänvisade till Petrus som lär ha sagt ”Låt tron stråla i era handlingar.”  För mig blev det en tankeställare: att inte göra sig själv till allsmäktig i sitt eget liv. Man behöver faktiskt inte orka allt, klara allt eller vara så himla perfekt. Bra är gott nog.

Samtalen med Thomas och hans eget beslut att “rensa i livet” ledde honom till en anglikansk kyrka som organiserade nattvandringar i bland annat kvarteren där Littorin själv bodde. Han påbörjade en utbildning till “Street Pastor”, som var en seriös två veckor lång heltidskurs, och i vilken det ingick praktik på kvällar och nätter, för att han själv skulle få bli nattvandrare i kyrkans regi.

– Så tro det eller ej, men jag har faktiskt nattvandrat mellan nio på kvällen och tre på natten i London, iförd en reflexväst på vilken det på ryggen stod “Street Pastor in training.”

Vad var det viktigaste du lärde dig av nätterna på Londons gator?
Efter en stunds betänketid kommer det oväntade svaret; vilken nytta godisklubbor kan göra.

– Jag förstår att det låter konstigt, men det har sin fullt begripliga förklaring. När vi nattvandrade utrustades vi med väskor. Bland utrustningen i dessa låg det bunt med godisklubbor.

Godisklubborna skulle användas för att dämpa hetlevrade grabbar som efter en kvällsrunda på pubarna ofta hamnade i situationer som kunde sluta med handgemäng och slagsmål ute på gatan.

– Det fungerar faktiskt, även om det låter konstigt. Ge killarna varsin godisklubba så får de tankarna på annat. Dels är det svårt att slåss med en klubba i munnen, och dels får de sig lite sött godis till livs som piggar upp dem och kyler ned lusten att slåss.

Herrgården i Skåne

Via nattvandringarna kom han så småningom hem till Sverige igen. Där flyttade han till Skåne för att som samordnare leda ett offentlig-privat samverkansprojekt i Lund, där Sony Mobile just dragit ned på personal och friställt nästan tusen anställda och underleverantörer i ett sparpaket.

Till projektet knöts Littorin som samordnare, och i ett projekt som involverade främst Lunds Universitet och Sony Mobile, men också flera andra statliga intressenter och tunga näringslivsprofiler från Skåne sydde Littorin med hjälp av bland andra universitetets dåvarande och utåtriktade rektor Per Eriksson ihop ett innovations- och utvecklingsprojekt som resulterat i att det idag arbetar fler personer i telekomklustret i Lund än det gjorde när Sony Mobile varslade. 

Samtidigt skapades ett tekniskt innovationscentrum som ger telekombolagen möjlighet och förmåga att arbeta med den tekniska utvecklingen på längre sikt än vad som är möjligt internt i företagen, som är fokuserade på nästa generation mobiltelefoner och bundna av dess pressade och livslängdsmässigt korta produktcykler.  

Väl på plats i Skåne hyrde han och nya hustrun Therése Littorin en herrgård.  

– Man måste förstå att vi betalade mindre för den än vad vi skulle fått för boendekostnad för en normal bostadsrätt i Stockholm. Det säger något om prisbilden på Stockholms bostadsmarknad.

Vilka lärdomar drog du av tiden i Skåne och projektet?
– För det första ligger Stockholm långt bort när du bor i Skåne. Ta bara en sån sak som att det är 50 mil till Berlin och 65 till Stockholm. Och det märks på fler sätt än ett, också mentalt. Det här måste man förstå om man ska vara verksam i Skåne

– För det andra ska du aldrig vänta på besked och beslut från Stockholm när du jobbar med ett offentligt-privat samverkansprojekt i ett tidigt skede. Sy ihop hela paketet på plats själva istället, vilket vi gjorde med bland annat 100 miljoner kronor i säkrad finansiering till ett nytt industriforskningsinstitut, innan vi ringde de där uppe Stockholm och berättade hur läget såg ut och frågade om de ville vara med på tåget.

– Hade vi kopplat in dem i ett tidigt skede hade vi fastnat i oändliga sammanträden och blivit någon slags konstant anslagssökande projektorganisation.

– Och för det tredje måste man verkligen förstå att Skåne inte är som Stockholm och resten av Sverige. Det är något annat. Det gäller att ta det lugnt och äta god mat och vara sympatiskt och trevlig, och därigenom få folk att lita på dig. Det underlättar dessutom om du själv kan hänvisa till någon form av skånsk bakgrund bakåt i släkten. Då vinner du som utsocknes genast en större trovärdighet och tillit.

När projektet i Skåne var sjösatt och klart vände Sven Otto och Therése och deras lilla dotter hem till Stockholm igen för att bosätta sig på Djurgården, av alla ställen i bostadsbristens Stockholm.

– Tro det eller ej, men Therése hittade en lägenhet att hyra ute på Djurgården, på Blocket. Hon är fenomenal på sådant där, säger en nöjd tidigare arbetsmarknadsminister och partisekreterare som landat efter att ha rensat och städat sitt liv, mitt i livet. 

Han är numera verksam som rådgivare i konsultsvängen, dels via det internationella toppnätverket genom Boston Consulting Group, och dels i den politiktunga Stockholmsbaserade pr-byrån The Labyrinth Public Affairs, där Göran Perssons tidigare presschef Sebastian Navab är medgrundare och partner.

Planet till Saudiarabien

Och det för oss tillbaka till söndagens inte helt oproblematiska resa till Saudiarabien där Littorin arbetar som rådgivare åt den saudiska regeringen, som har som mål att radikalt förnya, modernisera och bygga om landets ålderstigna arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik.

– Konsulterna på BCG är duktiga teoretiker och analytiker, men de har ingen egen praktiskt erfarenhet av politiskt reform- och förändringsarbete. Det är där vi tidigare toppolitiker med egen praktiskt erfarenhet av reformarbete kopplas in som rådgivare i olika projekt där den kompetensen behövs för att kunna genomföra praktiska förändringar och få dem i hamn, förklarar han.

Den saudiska regeringen möter hård internationell kritik efter händelsen i Turkiet. Till exempel har flera internationella näringslivsprofiler dragit sig ur en kommande stor investerarkonferens i landet.

När frågan om han själv funderat på att dra sig ur rådgivaruppdraget och ställa in söndagens resa kommer på tal berättar han att svaret på den frågan inte varit givet, och att han själv tänkt ordentligt på detta de senaste dagarna, innan han till slut beslutat sig för att ändå flyga dit, som tidigare planerat.

Hur har du resonerat?
– Det som inträffat är mycket allvarligt. De måste bevisa att de tar det som hänt på allvar, går till botten med det och svarar på ett antal berättigade frågor, säger han och fortsätter:

– Jag har tagit upp det med BCG och funderat noga, och tänker så här: Jag representerar inte någon, har ingen officiell funktion och de jag möter är folk på arbetsmarknadsdepartementet. Sverige har också än så länge en fortsatt diplomatisk närvaro och representation på plats. Så jag följer FN:s beslut i frågan men följer också förloppet så noga jag kan.

Vad gäller de personer som flaggat för att de drar sig ur den kommande investerarkonferensen efter det som hänt, och om de gör rätt, säger han följande:

– Det är inte alldeles lätt. De företagsledare som hoppat av ”Davos i sanden” markerar, men deras företag är samtidigt fortsatt på plats. Än så länge.