“Jag har de bästa åren framför mig”

Vi träffas i ett sparsamt inrett mötesrum i centrala Stockholm där Swedbank Markets håller till. I rummet hänger en tavla med en avlövad ek, symptomatiskt med tanke på hur banken uppfattas i kölvattnet av misstankar om penningtvätt.

Olof Manner är välkänd som kommentator om Riksbanken, svensk och internationell ekonomi. Han är sedan några år medlem av Dagens Industris så kallade skuggdirektion som ger sin syn på hur Riksbanken bör sköta penningpolitiken och är även krönikör för Affärsvärlden.

Den röda tråden i hans över 30-åriga arbetsliv är räntemarknaden, större delen på fondkommissionärsfirman Öhman, ett par år på Royal Bank of Scotland (RBS) och de senaste fem åren på Swedbank främst som analyschef men sedan början av året som senior rådgivare.

Den första gången jag hade kontakt med Olof Manner var när jag själv började på Reuters för över 20 år sedan och ringde för att få en kommentar om räntemarknaden. Villkoret var att det skulle vara en anonym kommentar från en mäklare och han sade skämtsamt att om jag skrev hans eller hans arbetsgivares namn skulle han döda mig. För tio år sedan räddade han livet på mig över en lunch när en seg köttbit hade fastnat i halsen och han gjorde det så kallade Heimlich-greppet.

– Jag hade kvällen innan tittat på en film på Discovery, som jag normalt aldrig gör, där någon gjorde Heimlich-greppet. Jag fattade direkt vad som hände när jag såg dig, jag hade inte haft en aning om det annars. Slumpen spelade en avgörande roll.

Det var även slumpen som gjorde att Manner började jobba inom räntemarknaden. Han fick ett samtal från en barndomskamrat från Göteborg, finansprofilen Michael Nachemsson som då var chef för fondkommissionärsfirman Montagus räntehandel. Han jobbade efter sin examen som civilekonom som reseledare i franska Chamonix.

– Det var strax efter kreditavregleringen och den svenska penningmarknaden stod inför en enorm utveckling. Jag hade inget bättre för mig. Jag hade ingen aning om vad penningmarknaden, en statsskuldväxel eller en obligation var. Men jag sade: “Jag kommer”!

– Det var en enormt rolig tid men väldig volatil (kraftiga ränterörelser, reds anmärkning). Alla var unga, veteranerna var runt 30 år, så jag tillhörde den första generationens obligationshandlare.

På Montagu stannade Manner ett par år och lockades tillsammans med några kollegor, inklusive Nachemsson, över till Öhman som ville starta räntehandel, där han successivt steg i graderna.  

Men från början var det tänkt att han skulle göra något helt annat. Olof Manner är tredje generation i familjens metall- och skrotfirma. Han växte upp under “väldigt goda förhållanden”. Dessa planer gick dock om intet när han var runt 20 år och familjeföretaget gick i konkurs. Det förklarar han delvis med styrningsproblem i och med att pappan bodde i London och företaget var beläget i Göteborg.

Familjen sålde då av alla tillgångarna. Han och mamman, som varit hemmafru och började jobba vid 50 års ålder, flyttade till en hyresrätt. Manner, som var reservofficer i armén, jobbade som instruktör inom det svenska försvaret och lastade bananer i Göteborgs hamn samtidigt som han studerade ekonomi på heltid.

– Hela den tiden var rätt nyttig för mig efter att ha levt i tron att jag skulle komma till ett dukat bord och sedan plötsligt försvann verkligen allt. Påbörjade universitetsstudier i USA fick ett snabbt avslut. Det var en fostrande period som mycket formade mig.

På RBS blev Manner lovad att expandera ränteaffären, men lämnade efter ett par år när det stod klart att banken var tvungen att i stället krympa verksamheten. Han gick tillbaka till Öhman som samtidigt hade bytt fokus till kapitalförvaltning.

I den vevan, för cirka fem år sedan, hörde Swedbank av sig och ville att Olof Manner skulle bli chefsekonom. Han tyckte att det inte riktigt passade honom men tackade några månader senare ja till att bli chef för makroanalys. Drygt ett år senare utökades ansvaret till att bli analyschef även för kredit, investering och allokering samt aktier. Efter fem år inom analys fick han i januari en fri roll mot kunder och banken som senior rådgivare.

– Jag gör lite av varje i det som stödjer kundaffären. Jag pratar mycket makro men tycker också att jag med de drygt 30 åren kan leda makro ned i affären.

– Jag börjar äntligen känna att jag kompetensmässigt börjar bli färdig. Jag har jobbat i produkterna, analysen, har bra kunskap och nätverk och förstår hur vissa skeenden i makrovärlden letar sig ned i marknader.

Kan du ge något exempel?

– Långa, stora förändringar som klimatet och demografiska förändringar kommer att ge stor omvandling och stora möjligheter att bedriva affärsverksamhet. Som ett exempel, utan att namnge någon, har ett fastighetsbolag ställt om till äldreboende och där tror jag att analysen varit i högsta grad bidragande till det.

Vad har du haft för drivkrafter i din karriär?

– Hos mig, liksom för många andra, finns alltid ett bekräftelsebehov någonstans i botten. I mitt fall kommer det från en frånvarande förälder, det vill säga min farsa som nästan aldrig var hemma och flyttade till London när jag var tolv år.

– Jag antar att jag också fått någon form av drivkraft av att jag växte upp under goda förhållanden och sedan plötsligt var allting borta. Har man fått smaka på det är det en drivkraft att komma tillbaka.

Han säger att summan av dessa båda drivkrafter gjorde honom väldigt motiverad. Under hans fyra universitetsår fanns bara utrymme till jobb och studier.

– När jag ser tillbaka på vad jag gör idag, vad jag gjorde då och de framtidsutsikter som var för skrot- och metallbranschen under senare delen av 80- och 90-talet ska jag nog snarare vara tacksam. Rätten att fördärva företaget, som ska ligga på tredje generationen, det vill säga jag, den tog farsan ifrån mig tidigare, men annars kunde jag hade gjort det själv, det vet man inte.

Olof Manner säger att det idag trots allt fanns fördelar med konkursen i familjeföretaget:

– Det gav mig en drivkraft och jag hade turen att hamna i en marknad som var under stark utveckling och måste ha haft någon slags talang för det som jag inte visste om och hamnade dessutom hos en fantastisk arbetsgivare med väldigt goda kamrater och jobbet var förhållandevis välbetalt. Slumpen spelade in även där.

En annan konsekvens av konkursen i familjeföretaget är att det minskat riskbenägenheten, vilket han säger kanske förklarar att han länge jobbat med säkrare räntebärande värdepapper snarare än mer riskfyllda aktier.

Olof Manner, som fyller 59 år senare i år, säger att det är först nu som han “börjar bli någorlunda komplett” i sina färdigheter.

– Med tanke på att jag jobbar i en förhållandevis komplex verksamhet med analys och en massa produkter, det finns ledarskapsdimensioner, börjar jag känna mig färdig utbildningsmässigt. Jag känner att jag börjar bli riktigt bra nu utifrån mina egna krav.

– Man slutar inte utvecklas förrän man själv vill det. Jag känner att jag vet vad jag pratar om. Jag behöver inte alltid ha rätt men jag har rätt att ha synpunkter. Professionellt känns det som att jag har de bästa åren framför mig.  

– Jag vill slå ett slag för erfarenhet, jag tycker att ålder ständigt underskattas i Sverige.

För första gången på 30 år har Olof Manner inget personalansvar, vilket han tycker är tudelat:

– Det känns lite tomt när jag inte har det, men det är samtidigt en frihet. Det är en dualitet som jag inte är riktigt klar med. Jag har alltid varit intresserad av ledarskap med min erfarenhet som reservofficer.

Olof Manner är sedan flera år mentor för fyra till fem personer, vilket han säger idag fungerar som någon slags ersättning för att han inte längre är chef. Ett par av dem är dessutom utrikesfödda, vilket är i linje med Swedbanks satsning att få in utrikesfödda på arbetsmarknaden.

– Jag upplever att jag har gått mentorlös genom livet, vilket delvis varit hämmande, alla tyngre beslut har jag tagit själv.

Lärdomar från din karriär?

– Jag har varit så länge i branschen så en lärdom är att folk har en förmåga att dyka upp igen någon annanstans, som kollega, kund eller konkurrent. Därför gäller det i sin relation till människor att alltid vara schysst, korrekt och inte låta sina egna motiv och ambitioner gå ut över andra. Förr eller senare dyker de upp igen och då får man skörda det man sått.

– Oavsett vilket jobb man har är det alltid människor med i bilden. Empati tycker jag är en underskattad egenskap i stort sett i alla branscher.

Manner berättar att det inte var självklart att han skulle ställa upp på den här intervjun och säger att han lika gärna hade kunnat tacka nej. Han har tillräckligt med uppmärksamhet i media så att de flesta vet vem han är när han träffar Swedbanks kunder ute i landet. Åter var det slumpen som avgjorde.

– När man kommer till ett vägskäl och det inte spelar så stor roll tar man ibland höger, ibland vänster men sedan kan det få konsekvenser som påverkar hela livet.