Är det människoexploatering att arbeta under orimliga arbetsvillkor?

JP Infonet är ett
svenskägt informations-​
och kunskapsföretag.
Med hjälp av digitala
lösningar och djup
kompetens, inom såväl
informationshantering
som juridik, erbjuder
vi tjänster som är ett
värdefullt stöd för dig
som berörs av juridik
i din yrkesroll.
Vi vill att varje användare
ska få precis den information
de behöver oavsett om det
rör sig om webbaserade
informationstjänster,
utbildning eller rådgivning.
Läs mer här>>

Analys
Högsta domstolen 2022-02-15, mål nr B 1770-21

RÄTTSLIG REGLERING

Lagregeln om människoexploatering finns i brottsbalken under kapitelrubriken 4 kap. Om brott mot frihet och frid och har följande lydelse:

1 b § Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 1 a § (människorov respektive människohandel), genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri, döms för människoexploatering till fängelse i högst fyra år.

BAKGRUND TILL LAGSTIFTNINGEN

Bakgrunden till lagstiftningen som trädde i kraft år 2018 var att samhället vid denna tidpunkt hade uppmärksammat att exploateringen av utsatta personer hade ökat under de senaste åren. Iakttagelsen var att de som främst drabbats var personer från andra länder som av olika skäl kommit till Sverige i hopp om att finna försörjning. Många gånger handlade det om människor som i sina hemländer levde i svår fattigdom, eller var utsatta för diskriminering.

Det tidigare straffrättsliga skyddet mot exploatering av utsatta personer ansågs otillräckligt och behövde förstärkas. De nya bestämmelserna syftade därför till att åstadkomma ett straffrättsligt skydd mot att utsatta personer exploateras som arbetskraft eller i tiggeri. Avsikten har varit att motverka företeelser som allvarligt kränker den enskildes frihet, frid och mänskliga värdighet, se prop. 2017/18:123 s. 33 ff.

Nedan följer några exempel på typiska fall av exploateringar som är hämtade från prop. 2017/18:123 s. 33. 

Det kan till exempel handla om att personer arbetar för en synnerligen låg lön eller oavlönat, eller under orimligt långa arbetsdagar. Det kan även röra sig om arbete under olika former av tvång eller hot. Vidare kan det avse arbete där personers handlingsfrihet begränsas genom att deras identitetshandlingar beslagtas. Det förekommer också att personer genom skuldsättning försätts i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren, till exempel genom utlån av pengar för att bekosta resan hit, eller genom att arbetsgivaren senare tar ut orimligt hög ersättning för mat och boende. Skulden dras sedan av från inarbetad lön, utifrån oskäliga villkor som ensidigt har bestämts av arbetsgivaren. Personer förmås på så sätt att arbeta under lång tid med inga eller begränsade möjligheter att bli skuldfria. Det finns även exempel på att arbetstagare har förmåtts betala arbetsgivaren stora summor för ett anställningserbjudande av sådant slag som en tredjelandsmedborgare i regel behöver för att beviljas arbetstillstånd i landet.

OMSTÄNDIGHETERNA I DET AKTUELLA MÅLET

Ett gift par från Bangladesh kom till Sverige hösten 2018. Makarnas avsikt var att mannen skulle arbeta medan kvinnan studerade. Det fanns också en tanke om att mannen själv skulle vidareutbilda sig i Sverige längre fram. Vid ankomsten till Sverige visade det sig vara svårt att hitta en bostad där båda två kunde bo. I samband med att de besökte en restaurang i Norrköping blev de erbjudna av restaurangägaren att bo i ett av rummen i en lägenhet i det hus där restaurangen var belägen. Makarna tackade ja och flyttade in. Några dagar efter inflyttningen träffades en överenskommelse om att makarna skulle arbeta i restaurangen. För arbetet skulle de få fri kost och bostad samt ytterligare ersättning med 100 kronor i timmen. Löftet om lön var avgörande för makarnas beslut att acceptera erbjudandet om arbete. Kvinnan arbetade därefter i restaurangen i drygt två veckor och mannen i cirka en och en halv månad. I mannens fall var det fråga om långa arbetsdagar, motsvarande i genomsnitt 69 timmar i veckan. Restaurangägaren hade aldrig haft för avsikt att betala någon lön i pengar och makarna fick därför aldrig någon annan ersättning för sitt arbete än förmånen av fri kost och bostad.

Restaurangägaren inte var bunden av kollektivavtal och mannen synes ha drivit verksamheten som enskild näringsidkare.

UNDERINSTANSERNA

Tingsrätten ansåg att restaurangägaren hade gjort sig skyldig till människoexploatering och dömde mannen till fängelse i åtta månader. Vid straffmätningen fäste tingsrätten bland annat vikt vid att de gärningar som kriminaliseringen avsåg strider mot våra grundläggande samhällsvärderingar, bland annat den om människors lika värde. Den människoexploatering som makarna hade utsatts för innebar enligt tingsrätten en allvarlig kränkning av deras personliga integritet. Tingsrätten ansåg därför att makarna haft rätt till kränkningsersättning om 40 000 kronor vardera. De fick också skadestånd för utebliven lön, men ingen ersättning för sveda och värk.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och frikände restaurangägaren. Domstolen avslog också makarnas yrkanden om kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk. Dessutom sänkte hovrätten skadeståndet för utebliven lön till de båda makarna. Flera av rekvisiten för straffansvar ansågs inte uppfyllda. Makarna ansågs varken vid ankomsten till Sverige eller senare hade befunnit sig i en svår situation. Endast i mannens fall hade det varit fråga om arbete under uppenbart orimliga villkor. Hovrätten fann därför att restaurangägaren inte hade exploaterat mannen i arbetet genom att agera vilseledande.

HÖGSTA DOMSTOLENS RÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER

Som nämns i ingressen är det första gången som fråga om människoexploatering prövas av den högsta rättsliga instansen. Lagregeln i 4 kap. 1 b § brottsbalken (Brb) är dessutom relativt ny. Detta innebär att det för underinstanserna och Högsta domstolen (HD) inte har funnits någon praxis att söka vägledning i och falla tillbaka på. Domstolarna har därför enbart kunnat använda sig utav lagtexten och förarbeten till nämnda lagregel som enda rättskälla. Målet innehåller därför, förutom de vanliga bevisfrågorna, en hel del svåra rättsfrågor att ta ställning till.

En annan aspekt är att det har funnits ett starkt behov av en vägledande dom från HD i fråga om brottet människoexploatering, vilket sannolikt har varit avgörande för att domstolen beviljade prövningstillstånd.

Rekvisiten

I ett inledande avsnitt i domskälen (punkten 15) anges vad som krävs enligt lagtextens brottsbeskrivning för straffansvar:

Första ledet i brottsbeskrivningen behandlar det medel (det vill säga den metod) som gärningsmannen använder för att utnyttja offret; detta ska utgöras av olaga tvång, av vilseledande eller av utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation.

Ett avslutande led anger på vilket sätt offret används; detta ska vara tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri.

Ett tillkommande villkor för att gärningsmannens agerande ska vara straffbart är att agerandet har karaktär av exploatering av annan.

Som ytterligare en förutsättning för straffansvar (punkten 20 i domskälen) framhåller domstolen att det måste föreligga ett orsakssamband mellan medlet och det sätt på vilket offret har använts (jämför punkten 15). Sådant samband föreligger exempelvis när gärningsmannen, med utnyttjande av annans svåra situation, får hen att arbeta för en synnerligen låg lön. Det kan också handla om att avsaknaden av lön är en följd av att gärningsmannen redan från början saknar avsikt att utge ersättning.

Lagtexten uppställer alltså ett antal förutsättningar eller rekvisit som det brukar heta i det juridiska språkbruket för straffansvar.

Närmare om rekvisitens innebörd

När det gäller begreppet vilseledande drar domstolen en gräns mot de förhandlingssituationer då lämnandet av oriktiga uppgifter kan falla utanför det straffbara området. Är det fråga om ett klart överskridande av den gräns som enligt allmän uppfattning anses vara rimlig för en förhandlingssituation kan straffansvar utkrävas. Ett sådant klart överskridande föreligger regelmässigt enligt domstolens mening när någon förmår annan att utföra ett visst arbete mot betalning, och vid avtalets ingående inte har för avsikt att erlägga den utlovade betalningen.

I fråga om ”utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation” gör domstolen bedömningen att den exemplifiering som görs i propositionen inte är uttömmande. Enligt domstolen kan till ”svår situation” räknas andra situationer där offret till exempel lever under omständigheter som medför att hens möjlighet till fria val i praktiken begränsas på ett påtagligt sätt. Rekvisitet (eller förutsättningen) kan därmed vara uppfyllt även när svårigheterna beror på exempelvis bostadsbrist eller liknande förhållande. Situationen behöver alltså inte vara kvalificerad svår.

Enligt domstolen är det naturligt att vid bedömningen av vad som är uppenbart orimliga villkor göra en jämförelse med vad som framstår som normalt för arbete av aktuellt slag. Befintliga lagbestämmelser och kollektivavtal kan då fungera som vägledning. Domstolen slår fast att ett arbetsvillkor är uppenbart orimligt först om det på ett mera påtagligt sätt avviker från vad som normalt gäller. Enbart det förhållande att villkoret framstår som orimligt eller oskäligt är alltså inte tillräckligt. Bedömningen blir beroende av såväl arbetsvillkorets art som omständigheterna i det enskilda fallet. En avvikelse som innebär oacceptabla säkerhetsrisker kan vara av uppenbart orimligt slag även om den enbart är mindre. Domstolens resonemang resulterade i att det normalt krävs en betydande avvikelse för att en låg lön i detta sammanhang ska anses som ett uppenbart orimligt arbetsvillkor. Det innebar också att det i varje enskilt fall måste göras en helhetsbedömning av om de samlade arbetsvillkoren framstår som uppenbart orimliga.

För att det ska vara fråga om exploatering krävs enligt domstolen att gärningsmannens användning av offret framstår som särskilt klandervärd därför att den utgör ett angrepp på offrets frihet, frid och mänskliga värdighet. Det måste därför göras en helhetsbedömning av situationen. Ett viktigt påpekande är att denna helhetsbedömning inte kan göras utan att inkludera paragrafens övriga rekvisit. Det ligger alltså i sakens natur att det närmast regelmässigt är fråga om exploatering när någon används i tvångsarbete eller annars i arbete under synnerligen svåra förhållanden. När det utförda arbetet är en följd av olaga tvång från gärningsmannens sida, får det också betydelse vilken karaktär som det utövade tvånget har. Om offret tvingas arbeta under utnyttjande av hans eller hennes svåra situation måste det beaktas hur svår denna situation är. Andra relevanta omständigheter är vilket gärningsmannens syfte är, hur länge utnyttjandet pågår och hur offret behandlas och bemöts.

Läs mer här>>

DOMSTOLENS BEDÖMNING

Rekvisitet vilseledande

Att utlova lön för utfört arbete utan att ha för avsikt att betala den utlovade lönen ansågs vara ett vilseledande agerande.

Rekvisitet ”svår situation”

Att de båda makarna kommit till Sverige där de inte var bekanta med samhället, inte kunde språket och inte heller hade ekonomiska förutsättningar att kunna försörja sig den tid de hade tänkt stanna ansågs inte vara tillräckligt för att uppfylla kravet på ”svår situation”. Däremot medförde dessa omständigheter, sammantagna med att makarna riskerade att stå utan bostad i ett land som de saknade närmare kunskaper om, att makarnas situation bedömdes som svår i den mening som avses i paragrafen om människoexploatering.

Rekvisitet ”uppenbart orimliga arbetsvillkor”

Frågan var då om kravet på uppenbart orimliga villkor var uppfyllt. Parets enda ersättning för utfört arbete bestod av fri kost och bostad. Detta motsvarade 19 kronor i timmen till mannen och 56 kronor i timmen till kvinnan. I jämförelse med nivån på 124 kronor i timmen enligt då gällande kollektivavtal i restaurangbranschen ansåg domstolen att ersättningen var uppenbart orimligt, både för mannen och kvinnan.

I fråga om arbetstidens omfattning var det utrett att mannen i snitt arbetat 69 timmar i veckan under en längre tid. Detta jämfördes med arbetstidslagens regel om högst 40 timmar i veckan och möjligheten till övertid om högst 50 timmar under en kalendermånad. Dessutom hade inte veckoviloregeln om 36 timmar i arbetstidslagens 14 § iakttagits. Slutsatsen blev att dessa arbetsvillkor framstod som uppenbart orimliga. För kvinnans del var det annorlunda. Hon hade arbetat totalt 47 timmar i restaurangen fördelade på 15 dagar. Även om detta arbetsuttag var i strid med arbetstidslagen ansåg domstolen inte att det var uppenbart orimligt i den mening som avses i paragrafen. 

Rekvisitet exploatering

Den sista frågan som domstolen hade att ta ställning till var om restaurangägarens utnyttjande av paret från Bangladesh hade karaktär av exploatering, det vill säga fanns det ett inte obetydligt inslag av integritetskränkning? För att kunna besvara frågan ansåg HD att en helhetsbedömning var nödvändig och att bedömningen inte kunde göras fristående från bedömningen av övriga rekvisit i paragrafen.

När det gäller mannen konstaterade domstolen att de tre rekvisiten vilseledande, utnyttjande av mannens svåra situation och arbete under uppenbart orimliga villkor var uppfyllda. Det ansågs uppenbart att restaurangägarens syfte varit att främja den egna verksamheten. Domstolen fäste vikt vid att utnyttjandet hade pågått under en förhållandevis lång tid och att restaurangägaren flera gånger när makarna begärt att få lön uttalat att han kunde se till att de blev utvisade. Detta ansågs ha bidragit till att upprätthålla den svåra situation som makarna befann sig i. Domstolen menar därför att restaurangägaren därmed utnyttjade makarnas beroendeställning och svåra situation. Makarnas handlingsalternativ och möjligheten till fria val var således påtagligt förminskade, vilket enligt min mening kan liknas vid en utpressningssituation. Domstolens samlade bedömning blev att restaurangägarens agerande framstod som så integritetskränkande att det ansågs som exploatering i mannens fall.

När det gäller kvinnan fanns det olikheter jämfört med maken, bland annat genom att hon inte arbetat mer än 15 dagar på restaurangen och att hon efter anställningens upphörande fått behålla förmånen av fri kost och logi. Restaurangägarens utnyttjande av henne framstod därför inte som lika klandervärt och integritetskränkande som behandlingen av maken. När det som i detta fall var fråga om ett utnyttjande av två makar som var beroende av varandra fann domstolen att bedömningen av om det var fråga om exploatering inte kunde begränsas till vad en av dem hade utsatts för. Efter en helhetsbedömning blev därför domstolens slutsats att restaurangägarens agerande även i kvinnans fall varit så pass klandervärt att det utgjorde exploatering.

PÅFÖLJDEN

Domstolen fann att restaurangägaren hade gjort sig skyldig till människoexploatering. Straffskalan för brottet människoexploateringen är fängelse i högst fyra år. För brottet människoexploatering saknades helt praxis i frågan om hur straffvärdet skulle bedömas. Tingsrätten fann att straffvärdet motsvarade fängelse i åtta månader och valde också att utdöma ett fängelsestraff om åtta månader. HD såg saken på ett annat sätt. Domstolens bedömning var att gärningen i detta fall hade ett straffvärde som motsvarade fängelse i fyra månader. Straffvärdet var alltså inte så högt (minst sex månader) att det ensamt bryter presumtionen mot att döma till fängelse.

HD ansåg inte att det brott restaurangägaren gjort sig skyldig till hade innefattat en så pass påtaglig integritetskränkning att det var nödvändigt med hänsyn till brottslighetens art att döma mannen till fängelse. Påföljden bestämdes därför till villkorlig dom. Med tanke på att restaurangägaren hade suttit anhållen eller häktad i cirka en och halv månad fanns det särskilda skäl för att mannen inte också skulle betala böter.

NÅGRA KOMMENTARER

Fallet kan sägas innehålla många dimensioner med tanke på de förutsättningar som måste föreligga och de rekvisit som ska vara uppfyllda för straffansvar. Här kan pekas på den arbetsrättsliga dimensionen eftersom vägledning måste sökas i arbetsrättsliga normer i frågan om uppenbart orimliga villkor (se Erik Sjödin, Människoexploatering — en analys av ett straffbuds förhållande till regleringen av arbetsmarknaden, JT 2019/20 s. 696 ff.). Dessa förutsättningar ställer mycket stora krav på utredning och bevisning. Därför är det kanske inte så konstigt att tingsrätten, hovrätten och HD gör så olika bedömningar, även om både tingsrätten och HD fann restaurangägaren skyldig. Den stora skillnaden ligger framför allt i att hovrätten inte ansåg att rekvisiten var uppfyllda för en fällande dom. Det kan möjligen vara så att just rekvisiten ”vilseledande, svår situation” och ”uppenbart orimliga villkor” gör det extra komplicerat för de rättsvårdande myndigheterna att tillämpa den aktuella lagregeln.

En aspekt på det nu behandlade fallet är att omständigheterna var relativt okomplicerade ur bevissynpunkt med en arbetsgivare som var enskild näringsidkare och två anställda. Det finns mycket värre och allvarligare fall med juridiska personer och ett antal underentreprenörer med utländsk arbetskraft inblandade. Hur hållbar är egentligen lagstiftningen om människoexploatering då?

AVSLUTANDE SYNPUNKTER

I massmedia, särskilt i fackförbundspressen, har reportage förekommit om hur allvarliga missförhållanden kan vara, nu senast i tidningen Arbetet nr 2 februari 2022. Denna företeelse har varit känd för ansvariga myndigheter i många år utan att det har lett till rättsliga ingripanden. I många fall är stora välkända företag inblandade som uppdragsgivare genom att de vid upphandlingarna av underentreprenörer låter sig styras av vad som blir billigast för uppdragsgivaren. Någon särskild kontroll av det uppdragstagande företaget eller företagen verkar inte ske. Ett färskt exempel är tillslaget mot Northvolts bygge av batterifabriken i Skellefteå, där brott mot arbetsmiljölagen och arbetstidslagen av underentreprenörer uppdagades. Ingen tycks här ha kontrollerat arbetstagarnas anställningsvillkor och arbetsmiljöförhållanden. Dessutom bedrev samtliga underentreprenörer verksamhet utan kollektivavtal.

Många gånger är arbetskraften utländsk och inte medlemmar i en facklig organisation, vilket innebär att ”facket” inte har möjlighet att kontrollera arbetsplatsen. De anställda är i vissa fall hårt styrda av sina arbetsgivare, vilket riskerar att leda till att de inte vågar slå larm om missförhållandena. Vem ska då uppmärksamma och slå larm om de svåra förhållanden som dessa arbetstagare ibland arbetar under? En fråga jag ställer mig är om lagstiftningen om människoexploatering är hållbar såvida det inte också byggs in effektiva mekanismer i systemet som kontrollerar och beivrar missförhållandena.

Kritik har också framförts. I december 2020 publicerade Riksrevisionen en granskning av hur statens insatser mot exploatering av arbetskraft fungerar, RIR 2020:27. Granskningen visar att arbetet mot exploatering av arbetskraft har stora brister. Riksrevisionens främsta kritik är att regeringen inte har gett myndigheterna tydliga uppdrag och mandat för att arbeta med frågan. Sverige har fått kritik för sitt arbete mot arbetskraftsexploatering av EU och många länder har kommit längre i arbetet mot exploatering på arbetsmarknaden. År 2015 införde Storbritannien ”Modern Slavery Act” för att stärka arbetet mot exploatering och människohandel, vilket har lett till betydligt fler identifierade offer och fällande domar. I Storbritannien finns även en myndighet som arbetar uteslutande med att motverka arbetskraftsexploatering kallad Gangmasters and Labour Abuse Authority (GLAA).

I oktober 2021 kom utredningen om arbetskraftsinvandring med sitt slutbetänkande om ett förbättrat system mot arbetskraftsexploatering m.m. (SOU 2021:88). Vi får hoppas att det påbörjade lagstiftningsarbetet leder till att regler införs som effektivt motverkar människoexploatering, och skyddar de som från andra länder söker sig till Sverige för att arbeta.

Bo Ericson
Tidigare arbetsrättsjurist, LO-TCO Rättsskydd AB