The big boss – den enda som skiter blankt i dress code

Om man till äventyrs sätter radarn och mottagaren på ON när man rör sig i olika miljöer och sen verkligen börjar ta in och ta notis så finns där så mycket nytt att upptäcka, när vi väl valt att expandera vårt attention span.

Vi hittar möjligheter andra inte ser, vi märker när någon är ledsen och vi ser saker andra är lite för busy doing nothing för att hitta.

Jag tror det var i slutet på 80-talet som jag för första gången märkte ett alldeles speciellt fenomen. Jag var personalchef på ett investmentbolag som jobbade med bland annat med skatteplanering. Redan första dagen på jobbet tog högsta chefens fru mig i örat och sa ”så där kan du inte vara klädd här”. Så hon tog med mig ut på stan och köpte mig ett par kostymer med värdiga tillbehör, inklusive strykjärn. Jag ville vara duktig pojke och ställde mig i den arla morgonstund för att stryka mina byxor innan min första ”riktiga dag”.

Väl ankommen till kontoret på Kungsgatan i Stockholm möts jag av högljudda skratt. Jag hade strukit pressvecken på fel ledd, liksom i sidledd och jag såg ut som något slags sailor boy. Oavsett, en strykjärnskvart senare fick jag check på alla punkter och klev rakt in i rollen. Vi gick omkring där, vi i personalen, och såg väl lite ut som Sturehofsservitörer allihop. Eller vänta. Inte alla. För en envis kråka gick omkring i ömsom illasittande t-shirt, ömsom stickad tröja.

Ägaren. Vd. CEO. Head Honcho. HSB. Och han hade alltid den där blicken som i ”en dag kids när även ni nått toppen på pyramiden, ja, då gör även ni precis vafan ni vill”. Hans liksom power statement.

Jag har tagit med mig det där. Och anammat tankebilden. Ser det nu dessutom överallt. Chiefen soft klädd, aspiranterna i pressveck i den mest begränsade färgpalett. Ja jo visst, ett par knasiga strumpor från Happy Socks spetsar förstås till det lite. För precis där, runt anklarna, där är det minsann fritt fram. Total freedom.

Och sen den dagen för snart 40 år sen har jag levt efter min egen dress code, i nåt slags självövertygelse om att jag är boss över mitt eget liv. Och jag har lärt mig att vill jag maxa mig själv och mina medarbetare, ja då ska jag fan också ge full frihet till det, inte låsa in kraften i standardmallar.

Jag har drivit upp drygt 40-talet bolag idag och jag har valt att alltid spilla över den där klä-dig-i-din-egen- person-filosofin på mina medarbetare. Att få arbeta med människor som är boss över sina egna liv har dessutom visat sig vara corporate dynamit. Jag vill ju bygga kollektivet på lagets olikheter. Monokromt ligger helt enkelt bara inte för mig.

Jag föreläste i pandemins begynnelse för ett stort antal internationella forskare och genier hos ett av de bolag som tog lead inom vacciner. Detta lapptäcke av superstars. Vilken ynnest att ens få befinna mig i det rummet. Vilken brainbukett!

Men där var något som kändes absolut annorlunda. Det malde i mig, roterade många varv, innan det plötsligt kom över mig.

Här står jag inför 200 superhjärnor som blivit till ett enda dynamiskt lag. Och jag ser inte en enda kavaj.

Laborerar med tanken på vart deras lösningar på omöjliga ekvationer, deras verkningsgrad, tagit vägen om dom anammat näringslivets gängse dress code.

Per Holknekt 
Serieentreprenör, konsult, föreläsare.