Jakob Forssmed (KD):"Jämställdhet är en fråga för ägarna"

Söndag den 11 september går svenska folket till valurnorna för att rösta fram de som ska styra Sverige kommande fyra år. Åtta personer går i täten för partiernas finanspolitik. Vilka är de, vad har de gjort tidigare och var står de just nu i brännande finanspolitiska frågor?
Realtid möter de åtta riksdagspartiernas ekonomiskpolitiska talespersoner i en serie porträttintervjuer.

Jakob Forssmed växte upp i Huskvarna på 70-talet. Fabriken, som bar ortens namn, präglade samhället då. Pingströrelsen och engagemanget för fattiga människor i tredje världen präglade uppväxten.

– Jag har alltid varit en person som ifrågasatt och prövat argument, och det har kanske inte alltid uppskattats, säger han.

Det blev framför allt påtagligt under gymnasieåren som innehöll ”härliga diskussioner” med klasskamrater från alla politiska läger. Då turnerande han också mycket med rockbandet där han var sångare och gitarrist.

Under värnplikten träffade han andra som läste på universitetet och inspirerades att göra detsamma. På Göteborgs universitet hittade han både livsluften att utvecklas och sitt politiska engagemang. Valet av parti var inte självklart, men rätt snart kände han att Kristdemokraternas ”rimliga balans mellan frihet och socialt ansvar” var det han kände sig hemma i.

Ett stort antal A-kurser, bland annat ekonomisk historia, blev till slut till en magisterexamen i statskunskap. Sedan tog politiken över karriären.

– Det var ett svårt beslut att kandidera till ordförande för ungdomsförbundet. Jag förstod att det skulle äta hela mitt liv i tre år.

Men Jakob Forssmed kandiderade och fick uppdraget 2001. I efterhand kan han se att det var ett val som gällde långt mer än tre år, i praktiken var det då han valde politiken som sin yrkesbana. Mot slutet av KDU-ordförandeskapet fick han frågan från partiledaren Göran Hägglund om att bli stabschef på partikansliet. Sedan vann Alliansen valet 2006 och han blev statssekreterare och partiets förhandlare i Alliansen.

– Det var jag, Anders Borg, Anna-Karin Hatt och Helena Dyrssen. Fredrik Reinfeldt kallade oss ”preparandgruppen”. Det var där vi hamrade fram reformer och gjorde varandras reformer bättre. Det var otroligt roligt att hålla på med policyfrågor och lösa problem, arbeta med praktisk förändring, säger han, och tillstår utan omsvep att många av pärmarna i bokhyllan bakom honom på tjänsterummet härrör från den tiden och delvis står kvar av nostalgiska skäl.

Att han inte läst mer än ”en skvätt” nationalekonomi ser han inte som ett problem. Uppgiften att förhandla statsbudgeten i Alliansen under åtta år uppväger det med råge.

– Jag har lärt mig mycket av det hantverket. Duktiga medarbetare är också väldigt viktigt.

Den kunskapen han byggde är också det som bär honom nu som ekonomiskpolitisk talesperson.

Finanspolitiken har också den fördelen framför många andra att den erbjuder stora möjligheter till förändring:
– Man kan hitta strukturella förändringar som gör saker bättre; öka Sveriges konkurrenskraft, minska arbetslösheten, få näringslivet att växa.

En sådan stor strukturell förändring är att staten bör ta över ansvaret för sjukvården från regionerna. Då kan vården och sjukförsäkringen samordnas bättre för att skapa drivkrafter att förebygga ohälsa. Om de statliga kostnaderna för sjukskrivningar ska minska är det regionerna som måste lägga mer pengar på förebyggande arbete. Här finns ett systemfel idag, anser han. Staten bör ta kostnaderna i primärvården eftersom det är staten som får nytta av primärvårdens förebyggande arbete.

Hur ser du på bankskatten?
– Det är en rimlig skatt i förhållande till många andra. Vi sänker hellre skatten på arbete. Framför allt för människor som går från arbetslöshet eller sjukskrivning till ett jobb.

Skatten på ISK?
– Den bör inte höjas. ISK är en stor succé. Vi vill också ha ett subventionerat och automatiserat bosparande. En summa som automatiskt sätts av från lönen till ett bosparande och om man inte vill ha det får man själv aktivt säga till hos Skatteverket. Det är ett problem att fler människor inte får del av ett egenägt boende.

Vad tycker du ska beskattas?
– Arbete och konsumtion behöver vi ha skatt på. Miljöskatter. Bankskatt. Men framför allt vill vi dra in på statens utgifter, till exempel byggsubventioner, arbetsmarknadsinsatser som inte fungerar, inköp av skyddsvärd skog, generella gratisreformer som inträden på muséer.

Vilka skatter vill ni sänka?
– Skatten på arbete och pension. Och just nu på drivmedel. Långsiktigt behöver vi göra något på elskattesidan.

Ska det återinföras en förmögenhetsskatt?
– Nej.

Ska företag som driver skattefinansierad välfärdsföretag kunna ta ut vinst?
– Ja, men det ska vara hårda kvalitetskrav på verksamheten. Vi behöver också mekanismer som styr mot en mer mångfald där idéburna aktörer får mer plats.

I somras diskuterade G20-länderna globala företagsskatter. Vad säger du om det?
– Det är en komplicerad fråga för ett litet exportberoende land som Sverige. Jag tror det går att leva med det förslag som finns nu och det kan finnas fördelar med en gemensam minimiskatt när det gäller bolagsskatten. Att ställa sig vid sidan innebär därtill att svenska bolag riskerar dubbelbeskattning.

Det har också diskuterats hur och var man beskattar multinationella tech-bolag och sociala medier-jättar som Google och Facebook, där tjänsterna konsumeras eller i ofta lågskatteländer där bolagen har sitt säte. Vad säger du om det?
– Det är också en komplicerad fråga. Men vi vill behålla skatteintäkter från våra stora tjänsteexporterande företag i Sverige. Det som överenskommits i OECD är långt ifrån perfekt, men det är svårt att ställa sig vid sidan av. Dock är det viktigt att EU inte inför dessa regler tidigare än andra länder.

Hur ställer du dig i frågan om bristande jämställdhet i näringslivet? Vilka krav på jämn könsfördelning ska bolagsstyrelser ha?
– Inga. Det är en fråga för ägarna. Idén att staten ska reglera det är problematisk. Däremot är det bra att många bolag breddar sina rekryteringar och perspektiv.

Om du inte var yrkespolitiker – vad skulle du jobba med då?
– Det vet jag inte. Jag försöker nog att inte tänka på det för att hålla fokus på det jag gör.

Vilket är ert främsta politiska projekt?
– Se till att en ny regering kan reformera sjukvården i grunden, ta krafttag mot brotten, bryta långtidsarbetslösheten, få fram koldioxidfri el till rimliga priser, förbättra äldreomsorgen och se till att det går att leva och driva företag i hela Sverige.

Text: Ulrika Fjällborg