”Jag har alltid lidit av resebacillen”

Ljuset sprider sig långsamt genom konferensrummet ’London’ på banken Citis nordiska huvudkontor i Stockholm. Nordenchefen Alexander Stiris står parkerad vid en dimmer och väntar tålmodigt på att de långsamma ljusrören ska nå lagom nivå.

– Håller man bara in den tillräckligt länge så kommer det, säger han på det språk som är det närmaste som kan kallas för hans modersmål, norska.

Sedan skiftar han. Han kunde ha valt spanska, eller möjligen enklare franska, men vanan trogen landar han i engelska med en form av svårdefinierad europeisk brytning.

– Att byta från ett språk till ett annat är vardagsmat för mig. Jag vet knappt längre vilket språk jag tänker eller drömmer på. Det beror helt på vilket jag pratar mest för stunden, förklarar han, och sätter sig ner vid en avlång bordsskiva i ljust trä.

Sådant är en kringresandes öde. Stiris har bott världen runt i hela sitt liv, såväl som barn, student och som yrkesman. Men i motsats till att han aldrig riktigt har rotat sig på en enskild plats, har han varit New York-grundade Citikoncernen trogen hela sitt 18-åriga arbetsliv. Om än i många olika roller i alla möjliga länder. För även om det kan verka enformigt att ha samma arbetsgivare i så många år, erbjuder den globala banken stora variationsmöjligheter. Dess dryga 200 000 anställda finns nämligen utspridda i mer än 100 länder.

– Med utmaningar nog för en livstid! Understryker han.

Citis erbjudande varierar från marknad till marknad. I Sverige och Norden ligger fokus inte minst på företags- och investmentbankdelen, där Citi är den marknadsledande globala banken. Kunderna består av marknadens 200 största företag och de allra mäktigaste riskkapitalbolagen. Man har även kunder inom såväl den finansiella som den offentliga sektorn samt inom den lokala startupvärlden. Konsumentbank tillhandahålls numera bara i vissa länder som USA, Kina och Indien.

En stor skillnad i Norden jämfört med andra marknader är förekomsten av mindre företag, menar Alexander Stiris.

– I stora europeiska länder täcker vi större andelar av den totala mängden företag. Men här är andelen något mindre, eftersom änden på ”svansen” – alltså de många små företagen – är så mycket längre. Det beror delvis på regionens i särklass stora privatkapitalutrymme, samt dess starka entreprenörsdriv. På det sättet är det en väldigt rolig marknad!

Men också svår, för en stor bank.

– Det är en situation som kräver ett öppet sinne. Vi måste hänga med för att lyckas lista ut var nästa fintech-bolag dyker upp, eller för att veta vilka som blir nästa stora Spotify. Här kan företag växa från ingenting till enorma globala bolag på nolltid, säger Stiris och knäpper med fingrarna för att förstärka sin poäng.  

– Längre bak i tiden räckte det med att titta på de stora bolagen som låg över vissa intäktsgränser. Men det har verkligen förändrats.

Situationen är ändå inte helt olik den som rådde när Alexander Stiris för första gången tog klivet in i Citi strax efter millenniumskiftet. Han befann sig då i Madrid, staden där hans mor en gång växt upp och han själv spenderat fyra av sina barndomsår. Precis som överallt annars i världen höll IT-bubblan på att spricka likväl som de många mindre företag som hade växt lavinartat. Stiris gick sin sista masterstermin i handelsstudier – och sökte i panik efter sitt första jobb.

– Det var ett hemskt år för en jobbsökande. Jag ägnade mycket tid åt att försöka få in en fot någonstans. Men jag gick ju på fel skola också! Bankerna i Madrid anställde i regel bara studenter från ett av universiteten, ungefär som i Stockholm. Men jag gick i en fransk handelshögskola…

Av en händelse hade HR-chefen för Citi i Spanien en ur hans synvinkel helt perfekt nationalitet – fransk. Hon kände därför till skolan (ESCP Europe), som betraktas som den främsta handelshögskolan i Frankrike.

– Så hon ringde upp! Och jag blev den där konstiga norskspanska personen som gått på fel skola. Men som tur var hade jag väldigt välkomnande kollegor. Det var rimligt egentligen, att jag hamnade på just Citi. Jag var sugen på en global organisation.

En rolig detalj i sammanhanget är att han som ung ville jobba med internationella relationer, kanske som diplomat.

– Men jag skrotade idén eftersom jag inte var så sugen på att bo på en massa olika platser tre år i taget.

Den ambitionen gick det så där med. Alexander Stiris bodde i Oslo tills han fyllde nio år. Sedan bodde han ett år i Miami och Madrid i fyra år innan han återvände till Oslo för sina resterande tonår. Sedan studerade han i Nottingham i tre år och inledde karriären med lika många år åter i Madrid. Därefter har det blivit fem år i London, fyra i Hongkong, två i Dubai och tre nya år i London. Sedan januari 2018 arbetar han i Stockholm.

Livet blev med andra ord precis som han… inte ville?

– Haha! Nej, det kanske inte blev riktigt som jag hade planerat. Men resebacillen har jag egentligen alltid lidit av, säkert på grund av att det var normalt för mig som liten. Och skillnaden i diplomatvärlden är att man blir tillsagd var man åker.

På Citi har han själv tagit initiativet, när han själv har velat det.

– Citi har varit en fantastisk arbetsgivare på det sättet. För någon som mig, som drivs av att utvecklas och lära sig nya saker finns det goda möjligheter att prova vingarna. Det är därför jag har hängt kvar så länge. Det finns ingen ände inom det här bolaget, när det kommer till att ta nya steg och att lära sig om världens alla branscher. Det gör hela skillnaden.

Det var med andra ord han själv som bad om att förflyttas till Hongkong 2008, och Citis kontor i finansdistriktet alldeles invid den sicksack-mönstrade skyskrapan Bank of China Tower. Därtill mitt i den kanske mest riskfyllda tiden att över huvud taget röra på sig som anställd inom sektorn – under vår tids värsta finanskris. I Citis stora rekonstruktion förlorade 75 000 anställda jobbet. Likt i en Hollywood-film lämnade medarbetare kontoret med bruna kartonger i famnen nästan dagligen.

– Det var så klart en tuff tid, för alla banker. Många förlorade sina jobb medan andra satt på golvet och hängde med huvudena, rädda för att fel nummer skulle ringa i telefonen.

Själv försökte han istället lyfta på hakan. Såg till att jobba dubbelt så hårt. Vilket visade sig vara framgångsrikt, för medan till exempel hans närmsta chef förlorade jobbet fick han själv nya möjligheter inom investment banking-delen.

– I en sådan situation måste du välja mellan att endera ge upp – eller att dubbla upp. Jag gjorde det senare. Åren i Hongkong var de tuffaste jag varit med om. Jag for på affärsresor runt om i landet fem dagar i veckan, medan helgerna ägnades åt att förbereda veckan därpå. Men det var också fantastiskt roligt och lärorikt. Jag fick stort ansvar och mötte ägare till miljardföretag. Och jag fick vara med när Citi sakta men säkert hämtade sig.

Flytten till Stockholm har tagit honom ett stort steg närmare staden som han i det närmaste kan betrakta som hemort, Oslo. Men efter 18 år är han knappt längre är bekant med de nordiska ländernas företagskultur.

– I samband med mitt första möte i Stockholm frågade en person om jag ville hänga av mig jackan. När jag då räckte över den, möttes jag av en ogillande blick och blev hänvisad till kapprummet. På frågan om jag ville ha en kopp kaffe svarade jag ’ja tack, gärna med mjölk’ varpå personen pekade mig till närmsta kaffeautomat.  

Tids nog ska han nog vänja sig, precis som i alla andra länder. Frågan är bara om han är nöjd nu. Betyder det här slutet på livet som kringresande?

– Det återstår att se! Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att bryta upp och flytta vidare. Kanske stannar jag i 20 år… kanske tre! Man vet aldrig.

Mårten Färlin