Energiföretagen bedömer att vårt behov av el till 2045 kommer mer än fördubblats. Den stora kommande elslukaren är LKAB:s järnsvampsprojekt. Men som Energiföretagen skriver, så har de inte bedömt projektens ”realiserbarhet”. För miljövinsterna till trots, så finns det en doft av det havererade 70-tals projekten Stålverk-80 runt detta. Det skriver Realtids Per Lindvall.
Järnsvamp med doft av havererat 70-talsprojekt (tyvärr)
Mest läst i kategorin
Energiföretagen har släppt en ny rapport om Sveriges framtida elbehov. Det är alarmerande läsning, som de flesta vet redan. Vårt årliga elbehov bedöms öka från dagens 140 TWh till 330 TWh till 2045. Det kan ställas mot vår produktion 2022 på 170 TWh. De identifierade och kvantifierade ökningarna handlar om elektrifieringen av transportsektorn på 30 TWh, liksom fossilfri produktion av konstgödsel, tillverkning av batterier och elektrobränslen om totalt 10 TWh. Men den riktigt stora klumpen är tillverkning av fossilfria järn och stålprodukter som behöver 114 TWh.
Det är framför allt gruvföretaget LKAB:s mål att helt gå över till att sälja syrebefriad järnsvamp som är den stora elslukaren. Därtill kommer H2Green Steels nya fossilfria stålverk i Boden som vid full produktion kräver 15 TWh el och SSAB:s övergång till järnsvamp för att kunna plocka bort masugnarna i Oxelösund med produktionsstart 2026 och senare för Luleå och de finska masugnsbaserade stålverken till 2030.
De här gigantiska fossilfritt stål-projekten drog i gång på allvar under 2016. Timingen är lite paradoxal, eller mindre lyckosam, eftersom stängningen av de fyra kärnkraftsreaktorerna Oskarshamn 1 och 2 hade påbörjats och stängningen av Ringhals 1 och 2 hade beslutats. Därmed försvann produktionskapacitet på runt 20 TWh, om de hade kunnat köras för fullt, vilket de sällan kunde. Om de hade lyckats hålla uppe produktionen och varit kvar hade vi definitivt haft lägre elpriser under de senaste krisåren. Och mycket låga elpriser under en stor del av året under normala omständigheter. Det var ju den senare faktorn, som var avgörande för nedläggningsbesluten.
För Vattenfall, som var och är en part i LKAB:s och SSAB:s Hybritprojekt och därmed borde ha vissa insikter om kommande elbehov, bedömde uppenbart då att tio år med mycket låga elpriser var för företagsekonomiskt betungande.
Men det är också något, om inte alarmistiskt så i alla fall så i alla fall grovt tillyxat, över denna prognos. För insprängt i den behovsmättade textmassan i rapporten står en ganska avgörande mening. ”Det har inte gjorts en bedömning om de faktiska projektens realiserbarhet”.
Här ser det ut att finnas en tydlig parallell till näringslivets prognoser för det kommande elbehovet från tidigt 70-tal, när Oskarshamns kärnkraftverk startade produktion 1972. Vi skulle behöva bygga ytterligare minst 25 kärnreaktorer. Dåvarande Electroluxchefen Hans Werthén förutspådde (enligt uppgift) att reaktorerna skulle ”ligga som ett pärlband längs Norrlandskusten”.
Men med folkomröstningen 1980 blev beslutet att köra de reaktorer som startats och fullfölja byggandet av de reaktorer som var under produktion. Och så här i efterhand var det inte så tokigt. Tillväxten för den svenska elförbrukningen mattades snabbt och steg mycket långsamt under 80-talet för att toppa runt millennieskiftet. Vi hade ett stort elöverskott. Därefter har den svenska elförbrukningen sjunkit. Att bygga fler reaktorer än vi gjorde hade varit ren kapitalförstöring.
Femtio år senare ser kanske behovet, möjligen, ut att finns där, framöver. Det stora frågetecknet är LKAB:s järnsvampsprojekt som bedöms kräva 70 TWh el när det är fullt utbyggt. Den första järnsvampsanläggningen i Gällivare beräknas tas i drift 2026. Inkluderas H2 Green Steels elbehov så har hela det årliga produktionsöverskottet inom elområde 1 och större delen det i elområde 2 intecknats. Men därmed har man också ätit upp den komparativa fördelen av att ha tillgång till billig och fossilfri el i norra Sverige.
Så här i el- och energikristider måste man då fråga sig om ännu en otestad storskalig produktion av järnsvamp verkligen är det mest samhällsnyttiga användandet av el?
Dessa satsningar kommer därutöver att driva upp priset på el i resten av landet, som elmässigt därmed än mer blir en del av ”kontinenten”. Så här i el- och energikristider måste man då fråga sig om ännu en otestad storskalig produktion av järnsvamp verkligen är det mest samhällsnyttiga användandet av el?
Det finns otvetydigt stora klimatfördelar med att använda vätgas i stället för kol att reducera järnmalmen till järn. Men, som nationalekonomen Magnus Henrekson har visat så är miljövinsterna av export av svensk el som ersätter el från kolkraftverk mycket större. Sett ur ett energihushållningsperspektiv så är den process som H2 Green Steel bygger på, där det tar produktionen från järnmalm till färdiga stålämnen, utan behov av kylning och återuppvärmning klart effektivare än att först producera insatsvaran järnsvamp.
Den företagsekonomiska kalkylen för dessa projekt har en hel del risk att ta höjd för. För en utomstående finns det uppenbart en ”air” av stålverk-80 runt detta industripolitiska jätteprojekt.