”Jag har inte gjort någon karriär”

Han föredrar pendeltåg och att gå flera kilometer till fots med ryggsäck för att komma till en kavajmiddag på landet; allt för att undvika taxi. ”Det är bara skönt med lite frisk luft innan man ska sova”, som Henrik Didner säger. När jag första gången träffade honom hette han Granqvist, läste nationalekonomi i Uppsala och var en aningen försynt person med stor integritet. Han spetsade alla tentor i ämnet. Inte visste jag då, när vi fördjupade oss i mikroteori och deriveringar, att Henrik skulle bli en av Sveriges skickligaste fondförvaltare (det visste nog inte han heller). Idag är han mindre blyg. Han är nöjd – eller just nu tillfälligt missnöjd och lite bekymrad över fondernas utveckling. Ryggsäcken är utbytt mot en läderväska som han bär med rem över axeln. Opraktiskt tycker han själv. När jag för på tal att vi ska göra en karriärintervju säger han: – Jag har inte gjort någon karriär, jag har aldrig fått något jobb, jag fick inte det jobb jag en gång sökte på Asea. Tur är väl det. Annars hade han aldrig startat fondbolaget tillsammans med Adam Gerge. Henrik Didner växte upp i Uppsala på 60-talet. Pappan var lärare i tyska på gymnasiet och mamma var sjuksköterska, hemmafru under hans uppväxttid. Han har alltid varit intresserad av aktier. Vid tolv års ålder kunde han alla storbolags aktiekapital utantill. – En totalt ovidkommande kunskap, men jag tyckte om siffror, säger Henrik Didner över en kopp kaffe och en napoleonbakelse på Tössebageriet på Karlavägen i Stockholm. Han gick på Tekniska Gymnasiet i Fyrisskolan. Livet var lugnt och stilla. Henriks morföräldrar som också bodde i Uppsala betydde mycket för honom. – Morfar Nils och hans bröder hade ett 15-tal kappaffärer. Två i Uppsala, en i Västerås, en i Norrköping, en i Växjö, en i Stockholm på Regeringsgatan. Kapporna var av fin kvalitet och kunde jämställas med Mea och Bredenbergs som fanns på den tiden. Elly Moberg, nu 80 år, skötte räkenskaperna i Didners kappaffärer. – Alla Didner-söner var mycket välutbildade och matematiskt begåvade, berättar hon. David tog studenten när han var 15 och blev Sveriges yngste tandläkare. Fadern fick skriva på papper för att han skulle kunna öppna sin mottagning. Han uppfann den fruktade didnerborren. Gustav jobbade med Jacob Wallenberg, blev vd för Smålandsbanken i Jönköping och senare chef för Bankinspektionen. – Det var en så intressant släkt, men alla var så försynta. Inget skryt. De verkade i det tysta, säger Elly Moberg.Familjen har sina rötter i Forsmark norr om Stockholm.  På 1980-talet tog Henrik sin morfars namn för ”att familjenamnet inte skulle dö ut”. Av kappaffärerna finns det tyvärr inga kvar. Kappkonfektionen slogs ut när människor började ha fritidskläder istället – ingen köpte både höst-och vinterkappor längre. Butikerna lades ner en efter en eller såldes och H&M bredde ut sig.  

skylt2.jpg

 Efter skolan läste Henrik en termin matematik vid universitet; tillräckligt för att förstå att han inte var så duktig som han trodde. Han köpte en lägenhet för 60 000 kronor i Tegnérparken, med lån från sin morbror och i Riksbanken. Han påbörjade studierna i nationalekonomi på Hum-C och sprang närmare en mil varannan dag.  Henrik var inte den enda stjärnan på vår kurs i nationalekonomi. Där fanns den för tidigt bortgångne Jonas Agell, som blev professor i nationalekonomi samtidigt som hans far Anders Agell var professor i civilrätt, det hade aldrig hänt tidigare i Uppsala att son och far var professorer samtidigt. En  80-årig dam läste också med oss, Gro Harlem Bruntlands mormor, Margareta Sandberg, som bestämt sig för att ta upp studierna på gamla dagar. Hon var Karin Boyes jurist och tog hand om hennes papper efter självmordet.  Henrik fortsatte sedan med företagsekonomi och doktorerade på utländskt ägande av svenska börsaktier. Opponent var Gabriel Urwitz. Det var på institutionen för företagsekonomi som han träffade Adam Gerge. – Jag upptäckte att jag inte var främst i världen på ekonomi. Men jag träffade Adam där. Så det var meningsfullt, säger han. Efter disputationen började han med fondbolaget. – Jag insåg att jag inte skulle bli en så framgångsrik akademiker. Jag hade i varje fall någon självinsikt. Men helt rak var inte karriären. Ett slag försökte han sig på att göra diagram för olika aktiers kursutveckling lite à la Öhmans börsguide. Av olika skäl gick det inte trots att Henrik lade ner mycket tid och energi. – Det var en trist erfarenhet men jag är glad att det blev så. Annars hade vi aldrig startat fondbolaget. Så kommer han in på hur underbart det var att växa upp i en så pass trygg och ombonad miljö som en akademikerstad. – Jag är rimligt socialliberal, säger han. Jag skulle nästan rösta på högersidan hos S, säger han och drar ut på orden ’nästan’ och ’skulle’. Fondbolaget flyttade in i ett litet hörn i samma kvarter där Didners kappaffär legat. Officiell start var i oktober 1994. Adam och Henrik satte in en halv miljon kronor var av sparade pengar. Varifrån kom kunderna? – Vi pratade med dem på institutionen. Det var mest familj och folk från institutionen. Akademiker är snälla. Det tog tio månader innan vi fick en kund som vi inte kände. Du förstår att det var trögt. Vem inspirerade? – Peter Lynch på Fidelity. – Vi lärde oss att ta reda på vad företagen håller på med. Man ska följa bolagens utveckling och inte bry sig så mycket om börskurserna. Men det är en sak att säga det, en annan att göra det. Man oroar sig för mycket. Efter årsskiftet hade de fått in 6,5 miljoner kronor. Intäkten per månad var 6 500 kronor och efter tre år hade fonden fått in 18,5 miljoner kronor. Nu har de 55 miljarder kronor (65 miljarder kronor före jul) och minst 30 miljoner kronor i intäkter per månad. – Men då hade vi inga kostnader. Vi hade inga anställda. Nu har vi 25 anställda, två förvaltare per fond. Vilka bolag köpte ni 1994? – Vi köpte hyllkantslistbolaget HL Display, inget märkvärdig, normala industriföretag. Och fastighetsaktier. Henrik repeterar flera gånger att det är befriande för hjärnan att bara koncentrera sig på företagen och inte oroa sig över något man ändå inte kan göra något åt. – Tittar man på börskurserna så tappar man dessutom fokus på det man verkligen ska göra. Under sju års tid hade D&G bara text-tv där kurserna visades med 15 minuters eftersläpning. De handlade via SEB och Carnegie. De jämförde sig med Handelsbankens reavinstfond. Hur har fonden gått sedan start? – Den har på 24 år gått upp nästan 30 gånger inklusive utdelningar. Kursen är 2 500 men då ska utdelningarna läggas till. Efter ett år hade fonden 30 bolag. – Ett par gånger i veckan besökte vi företagen. Det var fantastiskt att bolagen tog emot oss. Den ende som inte tog emot oss var entreprenören Grimaldi som då ägde Stiga. Det var den investering vi kunde varit utan. Enligt Henrik ska man bara titta på tre saker när man väljer bolag. – Vi funderar på vad bolaget håller på med, så att vi förstår produkterna; vi skapar oss en föreställning hur det skulle kunna utvecklas om tre–fem år; vi håller reda på vinstmarginal, försäljningstillväxt och p/e-tal och ledning. Har ni ingen aktievärderingsmodell typ ”discounted cash flow”? – Vi kör bara med p/e-tal, vi gör det enkelt. Ni var sämsta Sverige-fonden förra året med en nedgång på mer än 16 procent. Sparare sätter in pengar i era fonder på grund av era goda namn. Men nu är ni inte förvaltare längre. Skulle någon sätta in pengar om fonderna inte hette Didner & Gerge? – Allting handlar om avkastningen. Vi är 100 procent transparenta. Förra året var den första större plumpen med satsningen på bankaktier, övervikt i verkstad, och så hade vi inga Ericsson… Du och Adam sitter i fondbolagets styrelse. Hur mycket styr du verksamheten idag? – Jag lägger mig inte alls i vad som köps. Förvaltarna måste göra affärerna själva. Men de måste leverera bra avkastning på cirka tre års sikt. Du var inne på att ge tillbaka förvaltningsavgifterna? – Ja det hade jag velat men det fungerar inte praktiskt, säger han och suckar. Hur väljer du förvaltare? – Några har varit sommarpraktikanter och då har vi lärt känna dem. De har samma tänk som vi har. Det gäller att få dem att trivas, att inte känna sig oroliga över sin tillvaro här. Hur kunde ert investeringsråd rekommendera en satsning på banker? – Vi har inget investeringsråd. Vart tionde år kommer frågan om bankers existens. Men jag tror att banker kommer att finnas kvar. Banker tjänar pengar på att låna ut och det kräver en organisation. Ingen har hittills lyckats ta över någon del av bankers verksamhet. Avanza har till exempel bara tagit några aktiva sparare. Och förmodligen behöver bankmannen träffa sin kund. Det räcker inte med det digitala. Den kreditgivning som är digitaliserad kräver högre utlåningsräntor men har också större förluster. Sitter det överbetalda banktjänstemän i marmorpalats? – Nej, de är inte överbetalda och de har flyttat upp två våningar för att få lägre hyror och sitter på en fjärdedels yta mot tidigare. Hur går börsen framgent? – Med tiden går börsen normalt alltid upp. Bra industriföretag går alltid upp, till och med Electrolux har avkastat bra på en 25-årsperiod i en så tuff bransch som vitvaror. Men så jag alltid lite halvoptimist, säger Henrik och försvinner bort i den mörka januarikvällen. Han ska ta tåget som han alltid gör till Uppsala och villan i Kåbo som han delar med Heléne Lagerquist, den första kvinnliga rektorn för anrika Katedralskolan. I Uppsala kommer han alltid att bo kvar. Han älskar den akademiska miljön med Carolina Rediviva som dominerar staden och numera är han även medlem i Sveriges äldsta akademi med eget hus på Fyristorget, Kungliga Vetenskapsocieteten grundad 1710. Han har egentligen inte förändrat sig sedan jag först träffade honom på kursen i nationalekonomi i Uppsala – eller kanske lite. Han hinner läsa böcker, just nu den tredje av den polske journalisten Kapuscinski. Han har också engagerat sig politiskt för ”Tjejers rätt i samhället” och är ibland läxhjälp ”hos tjejer som knappt får komma ut från hemmet”. Och han har för första gången unnat sig lyx. För några år sedan köpte han och renoverade ett hus utanför Vence i Frankrike. Det är inte alls likt Henrik men mer än välförtjänt.