Tvingades sälja kontorsmöblerna

Mitt i Stockholms city, bara ett stenkast från Drottninggatan och ombyggnaden av Klarakvarteren, har Jenny Rosberg sitt kontor. Det är inte stort, ursäktar hon lite, men det verkar räcka till gott och väl med kök, arbetsrum och mötesrum. Tyst är det också, läget till trots.

Vi sätter oss och börjar prata över varsin kopp kaffe. Jenny berättar att hon är född och uppvuxen i Stockholm. Pappa jobbade som civilingenjör och mamma var lärare.

– Jag har en stark familj. Är mellanbarn, har en lillasyster och en storebror, och vi är väldigt tighta.

Under uppväxten spelade Jenny mycket basket.

– Från att jag var nio och hela vägen till jag var kanske 19-20. Basketgänget är ett gäng som jag fortfarande umgås mycket med. Vi spelar faktiskt golf ihop. Två gånger om året åker vi och spelar. Gärna utomlands en långhelg.

Hur länge har du golfat?

– Det är många år. Sedan slutet på 1980-talet.

Är du bra?

– Nej, säger hon och börjar skratta.
– Jag spelar hellre än bra. Det är kul med golf, och jag spelar för det sociala.

Vad har du för handicap?

– 24 har jag (skrattar ännu mera).

Det är väl ganska bra?

– Nej, inte när man har hållit på så länge som jag gjort.

Tillbaka till basketen. Vad gav den?

– Gemenskapen, och även ledarskap skulle jag säga. Jag spelade och tränade bland annat min systers lag. Det här med coaching är fantastiskt roligt.

Vi går vidare till skolan. Där var hon ambitiös, men hade också lätt för sig.

– Gymnastiken var nog det som var roligast. Men jag gillade allt – både svenska och matematik.

Efter ekonomistudier på gymnasiet fick Jenny jobb på en revisionsbyrå.

– Där hade vi ett antal kunder, bland annat det börsnoterade riskkapitalistbolaget Pronator. När jag hade jobbat med dem i ett år så fick jag ett erbjudande att komma över till Pronator och bli ekonomichef på moderbolaget. Då var jag 20.

Oj, ekonomichef 20 år gammal. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte (nya skratt)

Du måste ha gjort något utöver det vanliga?

– Nej, vet du, jag tror att det var tur och tillfälligheter. Jag var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Det behövdes någon som tog hand om det där. Det var 1986, och det stod en dator i en kartong i en hörna. Högar med papper på golvet, och delårsrapporten skulle vara klar.

Men vad kände du, var det en utmaning som skrämde?

– Nej, jag kände ju till företaget väl. Det är klart att jag hade lite dubier, men man måste ju våga ta lite chanser. Jag är en väldigt nyfiken person, så jag tyckte det skulle bli spännande och kul.

Är det ditt signum, att våga kasta sig ut?

– Jag vet inte, eller jo, det kanske det är. Men jag har inte tänkt på det på det sättet innan. Jag tror att det är nyfikenheten som gör att jag vågar.

Tiden på Pronator var under 1980-talets glada dagar. Full fart framåt.

– Vi köpte mycket finansbolag och fastigheter. Det var väldigt framåtlutat.

Yuppie-tiden pratar man om.

– Ja, men det var nog det. Mäklarna tog porscharna till Gamla stan…

Sedan kom den stora börskraschen 1987.

– Då hade vi precis köpt Stockholm Fondkommission i februari. Det blev ett lite svettigt bokslut, kan man väl säga.

Några år senare fick Jenny frågan om hon ville bli CFO för hela koncernen med 2 000 anställda.

– Då var jag 23. Jag kommer aldrig glömma det. Jag stod bredvid vd:n när han ringde börschefen Bengt Rydén och frågade om det gick att ha en sådan här ung tjej som CFO. Det var otroligt modigt av vd:n att utnämna mig.

Fanns det andra unga tjejer på den tiden som hade liknande positioner i Sverige?

– Nej, men jag tänkte nog inte på det. Vi var ändå flera duktiga tjejer som jobbade med investeringar på Pronator. Så det var ganska blandat hos oss.

I början av 1990-talet tog de goda åren slut.

– Jag kommer ihåg att vi var på en konferens och faxen började gå varm. Det var nog i samband med att Irak-Kuwait kriget bröt ut, och det började skruvas åt rejält. Vi var det andra börsnoterade bolaget som fick problem, och då började en jättelång rekonstruktionsresa. En överlevnadsresa kan man säga.

Jenny tillbringade nästan hela sin arbetstid hos bankerna för att rädda företagets skinn.

– Det var otroligt tufft. Vi fick sälja allt. Så var det under 1990, 91, 92. I januari 1993 ställde vi in betalningarna. Vi var tre personer kvar och fick sälja våra kontorsmöbler på annons i Gula tidningen för att kunna betala löner. Sedan hade vi till sista december på oss och köpa någon ny verksamhet, vilket vi också gjorde. Vi köpte Nordiska fondkommission med aktier, och de ville ha med mig över.

Vad lärde du dig under den här tiden?

– Jag lärde mig inte bara att få en business att överleva, utan också om människor så klart. För det händer saker med människor i sådana här situationer. Det var fruktansvärt att se kollegor inte bara förlora jobbet, utan också sitta tufft till ekonomiskt.

Var det folk som knäcktes?

– Ja, så var det. Och så fanns det de som var starka och klarade sig igenom det.

Du hade ingen tanke på att kliva av själv?

– Nej, jag tänkte: "Vi ska fixa det här". Jag gav inte upp.

På Nordiska fondkommission började Jenny jobba på affärssidan med Corporate Finance.

– Jag ville göra affärerna! Det är roligare.

Affärerna gick bra, men att jobba med transaktioner samtidigt som man har två småbarn visade sig inte vara så lätt med arbetstiderna. Dessutom var hon sugen på att jobba lite mer internationellt.

– Jag fick frågan att komma över till Skandia och jobba med deras sjukvårdsaffär och sedan deras inkubator. Det var kul ända till Skandia fick problem, så då var det bara att packa ihop det där. Sedan hade jag två till projekt innan jag lämnade Skandia.

Hur gick det till?

– Jag blev av med jobbet. Det gjorde jätteont.

Kom det som en blixt från en klar himmel?

– Nej, inte ett dugg. Jag såg det komma. Fast det var också en erfarenhet.

Tror du att det var lättare att hantera för att du har ett stort nätverk omkring dig?

– Absolut. Alla pratar om balans i livet, men det tror inte jag ett dugg på. Man kan hamna i tuffa situationer både i arbetet och privat. För mig är det så att funkar det med familj och vänner och det blir problem på jobbet, då kan man ändå gå stark igenom det. Har du hela tiden tvåtredjedelar så står du stadigt.

Intressant att du säger det. Jag intervjuade Günther Mårder för en tid sedan och han sa nästan samma sak.

– Ja, därför gäller det verkligen att till exempel hålla i sina vänner och prioritera. Man måste ta sig tiden. Hålen i verkligheten, som jag kallar dem.

I samband med uppsägningen hade Jenny precis tagit sin MBA från Handels och även varit på Stanford.

– Jag tänkte att jag kör igång något själv. Så jag startade ROPA. Det blev olika uppdrag. Alltifrån att hjälpa Erik Penser att bygga upp en corporate finance avdelning till ledarskapsutvecklingsprogram med Stockholms stad.

Från Erik Penser blev hon sedan headhuntad till OMX.

– Jag hade ju haft alla möjliga roller man kan ha runtomkring börsen, så det var kul att komma in på börsen och driva utvecklingen. Det bara kliade i fingrarna.

Jenny var med om att lansera det som idag är First North samt OMX Nordic Exchange och Nordiska listan med Large Cap, Mid Cap och Small Cap.

– Det var verkligen att skriva historia. Fantastiskt roligt!

Uppköpet av amerikanerna och alla förändringar som det medförde var också väldigt kul berättar hon.

– Men sedan ville jag visa att vi också kunde sälja i Europa. Det tog lite längre tid än jag trodde. Fem år. När vi hade fått upp försäljningen för corporate solutions, som idag ligger inom tech, till samma nivå som största regionen i USA, flög jag över till New York och sade upp mig.

Hur kändes det?

– Bra. Jag var jättenöjd och glad över all min tid på Nasdaq, men jag kände mig så himla klar. Sedan visste jag inte vad jag skulle göra, men tänkte att jag skulle dra igång ROPA i alla fall, som hade legat vilande. Och nu sitter jag här.

Vad betyder ROPA?

– Från början hette bolaget Rosberg & Partners AB, och så skulle jag ha en domän. Då valde jag ropa.se och sedan döpte jag om bolaget efter det. Så det betyder inte så mycket mer.

Har du anställda?

– Nej, jag har mina söner som extraarbetar och så plockar jag in från mitt nätverk när jag behöver. Konsulter som har egna bolag.

Tror du att du kommer fortsätta med rådgivning framöver?

– Ja, jag tror det. Jag trivs verkligen jättebra med det jag gör. Men man vet aldrig, eller hur?, säger Jenny Rosberg.