Presidentvalet – Frankrikes roll i Europa eller Europas roll i Frankrike

Cannes/Frankrike Låt oss börja med lite grovt tillyxad matematik för att förklara läget inför den avgörande valomgången, den som är kulmen på en årslång nomineringsprocess, och som till sist avgör vem som ska styra världens femte största ekonomi.

Frankrike är i dag ett lite famlande land med mängder av tappade sugar på grund av en till synes aldrig minskande arbetslöshet, den som ligger stadigt parkerad på över tio procent. Det är ett land där invånarna letar efter ledning och räddning, eftersom känslan bland många är att politikerna gått vilse, inte hittar ut eller fram och därför bara fokuserar på sitt eget välbefinnande.

En central valfråga som avgörs på söndag kväll är om Frankrike ska stanna kvar i EU som en av unionens grundare, och ha kvar euron. Eller om nationen ska dra upp vindbryggan, bygga oöverstigliga murar och envist intala sig själv att vi är oss själva nog. 

Vid första valomgången, den 23 april, valde hela 22 procent att röstskolka. Det är oroande. Vinnaren Emmanuel Macron fick 8,6 miljoner röster medan tvåan Marine Le Pen fick 7,6 miljoner. Den utslagna högerkandiaten Francois Fillon, vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon och socialistkandidaten Benoit Hamon fick tillsammans ungefär 16 miljoner röster.

Det är alltså frågan om en väldigt massa fransmän med röstkort som ska hitta en ny kandidat på söndag. Och som både Macron och Le Pen så klart hoppas på ska hamna hos just dem. Vad alla är oroliga för är storleken på procentsiffran som visar hur många av dessa 16 miljoner som kommer att stanna hemma eller rösta blankt i ren frustration. 

Onsdagskvällens stora tv-debatt tidigare i veckan mellan de båda hugade presidentkandidaterna var en sällsynt rå tillställning där över 20 miljoner tv-tittare fick se Marine Le Pens karaktäristiska hångrin medan spydigheterna och invektiven haglade. Och det från båda kandidaterna.

”Parasit”, ”du är ovärdig presidentämbetet” och ”hatets kandidat” var några av de vänligare. Hade det varit en BBC-producerad debatt hade man helt säkert förvarnat och rekommenderat det som finkänsliga brittiska tv-makare kallar för parental guidance.

Men nu var det fransk politisk kultur som satte tonläget i debatten.

De två utfrågarna fick ganska omgående se sig överkörda av Marie Le Pen som sin vana trogen gick till frontalangrepp mot Macron för att inte tvingas tråckla in sig i sitt eget spretande partiprogram. Men Macron slog tillbaka med full kraft och därmed var den smutsigaste valdebatten i femte republikens 60-åriga historia ett faktum. Och med det traditionella politiska etablissemanget överkört, utslaget och som en följd av detta sittandes på åskådarläktaren.

Ordet ödesval är en sliten klyscha som ju ofta används lite slarvigt för att höja dramatiken. Men då det snart är söndag speglar ordet verkligen vad det handlar om.

Följer väljarna Nationella frontens Marine Le Pen ska Frankrike självmant isolera sig. Stänga gränserna, riva broarna, höja murarna, stoppa invandringen, slåss mot de internationella storföretagen, värna om franska värderingar och visa avsky mot globaliseringen, den som stänger fabriker och gör folk arbetslösa.

Några hållbara ekonomiska kalkyler för att fransk isolering och protektionism skapar välstånd har hon inte. Men hon är duktig på att förmedla känslan att hon är förklaringarnas moder. Slående är att det egentligen inte finns tillstymmelse till framtidstro och optimism från hennes sida utan istället bara ett nationellt skyttegravsgrävande indränkt i indignation och ilska. 

Motsatsen är den politiska entreprenören och socialliberalen Emmanuel Macron, avhoppad finansminister i socialistregeringen som drog igång sin egen politiska rörelse – En Marche! (som alltså inte är ett parti), frustrerad över att politiken kört fast både till vänster och höger. Och som nu fört honom till den absoluta politiska makten bara ett tuppfjät från Elyseépalatset. 

Egentligen är den här historien alltför fantastisk till och med för ett Hollywood-manus skrivet av den allra skickligaste manusförfattaren i den stora filmmetropolen i väster. 

Macrons entusiastiska utstrålning inbakad i optimism, framtidstro och genomtänkta ekonomiska reformprogram där EU, gränslöshet och globalisering spelar stor roll, har ritat om hela den gamla franska politiska kartan. Enligt Macrons analys och budskap känner den enskilde fransmannen att systemet inte fungerar längre, och har egentligen inte gjort det under de senaste 15-20 åren. Även om det trots allt var just denna gamla verklighet som gjorde att han kunde klättra till posten som finansminister i regeringen. 

Macron är något nytt i politiken, en kraft som vill att staten ska stå stark och skyddande. Men en kraft som också ser att förutsättningen för en sådant skydd är fria marknadskrafter som inte motarbetas och som en följd av denna frihet genererar välstånd. 

Centralt i Macrons funderingar, (för vi talar nu om en 39-åring, vilket är ungt för fransk politik, och som tänker mycket), är att globaliseringen inte utgör något hot för människan eftersom en globaliserad värld innebär decentraliserade beslut. 

På ett sätt kan man alltså säga att vad som diskuteras i valkampen är Frankrikes roll i Europa, eller kanske Europas roll i Frankrike?

Centerliberalen Macron är så klart inte populär i franska vänsterkretsar. Han tjänstgjorde ju som bekant i två år som finansminister under den mycket impopulära president Hollande. På söndag får vi se hur många av dessa misstänksamma väljare som trots allt lägger en röst på honom. 

Om jag tillåts bli en smula personlig kan jag berätta en liten anekdot här från min franska by om en hantverkare där, en klassisk vänsterman av den gamla skolan. Ni kan nog se honom framför er om ni sluter ögonen för en sekund eller två.

Han ska rösta på söndag och inte skolka, trots att hans egen kandidat, Mélenchon, slogs ut. 

– Så du ska rösta på Macron, sa jag.

Hantverkaren blev upprörd, nästintill förorättad.

– Jag röstar inte för Macron, sa han med småilsken emfas.

– Jag ska rösta emot Le Pen!

Det är just de här revolutionära anti-Le Penarna som Macron hoppas mycket på. Och nu behöver han inte känna sig särskilt orolig. Mätning efter mätning visar att han leder med en så där 20 procentenheter i opinionen. Totalsiffrorna landar hela tiden på en så där 60-40 till Macrons fördel.

Men kan vi lita på mätningarna?

Vi har ju ändå Trump, Brexit och allt det andra politiskt omvälvande i färskt minne där opinionsinstituten gick bet.

Ja, det kan vi! Och det eftersom mätningarna inför den första franska valomgången 23 april visade sig stämma förbluffande bra med det verkliga valresultatet.

Omedelbart efter den stora tv-debatten i onsdags kom de första mätningarna.

Frågan var inte: ”Vem tycker du vann debatten? Utan frågan var istället: ”Vem var mest övertygande?”

I den mätningen fick Macron 62 procent och Le Pen 38 procent. Särskilt intressant var att 12 procent av de tillfrågade som sade sig stötta Marine Le Pen ändå tyckte att Emmanuel Macron var den bättre debattören av dem båda.

TV-debatten var ovanlig så till vida att vanligtvis brukar Marine Le Pen lyckas smita undan besvärliga frågor genom att hela tiden attackera och tvinga den andra i försvarsposition. Men Emmanuel Macron hade tagit med sig både boxhandskar och knogjärn och studerat sin motståndares taktik, noggrant. Han slog tillbaka. Stenhårt!

Det lyckades. Han torpederade Le Pens taktik.

En annan viktig väljaraspekt som vi kanske inte riktigt förstår i Sverige, men som är kulturellt och patriotiskt livsviktig för fransmännen, är om personen som vill bli vald uppfattas som ”presidentiell”, alltså presidentlik.

En fransk väljare tittar alltså på om han eller hon som vill förtjäna deras röstsedel har klass och stil. Kan vederbörande uppföra sig? Hur är språket och formuleringsförmågan? Inger Frankrikes främsta representant förtroende? Här går också Marine Le Pen på pumpen vid en jämförelse. Även om Emmanuel Macron är ung så kan han föra sig, som det heter.

De senaste dagarnas kampanjarbete har skapat en hel del förvirring genom de valbudskap som trycks ut.

Till exempel har vi Marine Le Pen som lovar att om hon bara blir vald ska fransmännen snart ha prasslande franc i sina fickor igen. Men de franska företagen ska självklart kunna fortsätta handla med euron.

Det är en ekonomisk-politisk plattform vars budskap inte precis skapar lugn och trygghet samt ordning och reda i opinionen, för att formulera det hela försiktigt.

Säkerhet spelar stor roll i ett land som levt med terrordåd och undantagstillstånd i över ett år. Men det är en aspekt som ofta överdrivs i den svenska mediala bevakningen. För här är i princip alla politiker, oavsett partifärg, överens om den rätta medicinen för den sjukan är hårdare tag, fler poliser och ett ökande antal fängelseplatser.

Den avgörande valkampen på söndag handlar om Le Pens ekonomiska trovärdighet. Hur skicklig hon är på att utnyttja allmänhetens rädsla för sina egna liv och sitt eget välbefinnande, det som många tycker blir allt torftigare. Och om hennes hopsnickrade förklaring går hem.

Den säger att förklaringen bakom deras elände och osäkerhet i vardagen återfinns i en slags diffus multinationell finanskomplott. En sammansvärjning där cyniskt gränslöst storkapital och rika investmentbanker slagit följe i syfte att utnyttja arbetarklassen som ett verktyg bland andra. Och där allt möjliggjorts av det förhatliga EU-maskineriet och dess politiker och byråkrater i Bryssel.

Naturligtvis är Macron en pusselbit och aktör som spelar under täcket med storkapitalet, enligt Le Pen. Han har ju en mycket avslöjande bakgrund som tidigare anställd vid den ledande franska investmentbanken Rothschild & Cie.

Det är förvisso en skruvad verklighetsbild, för att uttrycka det milt. Men det är ett budskap med bäring hos miljontals fransmän. Framför allt lyckas hon spela på, och bekräfta, deras känsla av att politikerna slutat leverera till sina medborgare som ju ytterst är politikernas uppdragsgivare.

När Nationella fronten ställde upp i presidentvalet 2002 röstade 80 procent av väljarkåren emot partiet. I dag, 15 år senare, har stödet för dem fördubblats.

Blir Emmanuel Macron Frankrike nästa president på söndag har han fem år på sig att förändra landet, lyfta ekonomin och arbetsmarknaden och och ingjuta framtidstro hos sina landsmän genom att skapa verklig skillnad.

Han är mycket medveten om detta faktum. 

– Lyckas jag inte är hon tillbaka med ännu större kraft 2022, säger han uppriktigt.

Hon – ja, det är Marine Le Pen.