Lisa Lönners krönika: Ja, Magdalena Andersson, besöksnäringen är en riktig bransch

Jag befinner mig i Åre när jag skriver detta. Jag är så imponerad av hur hela besöksnäringen här uppe klarar anstormningen av i år lite extra skidsugna, mat- och dryckesintresserade och semestertaggade människor från hela Sverige –med spenderbyxorna på. Lagom ordning och reda, avtånd, rutiner. Den här affären är stor och viktig för Jämtland och Härjedalen. Jag känner mig väl hanterad och lagom domderad med – samtidigt väldigt väl omhändertagen. Jag blir uppstyrd med ett smile.

Nu är tiden att göra en ansats att summera mat- och dryckesåret 2021.

Vissa verkar ha ätit sig igenom pandemin och andra tränat sig igenom den. Coronamagen verkar finnas lite varstans och den verkar sitta kvar på en del. Det tyder oavsett på hur viktig maten är och har blivit i våra liv när all annan aktivitet ställs in; Att äta en måltid tillsammans eller ensam blir dagens höjdpunkt.

I dessa tider när telefonen är närmast klistrad i var mans hand och vi somnar med den som den vore en snuttefilt eller vår partner, så har måltiden klivit fram som den mobilfria zonen! Då alla accepterar att sitta tillsammans och tala med varandra och äta. I pandemins kölvatten har många fler blivit engagerade i matlagning.

Hur vi svenskar äter har detta år förändrats i grunden mer än något år. Det är nog få branscher som utsatts för en sådan berg- och dalbana som mat- och dryckesbranschen. Strukturen med jättestora lönsamma matkolosser på livsmedelssidan och små familjeentreprenörer med små marginaler på restaurangsidan styrs om i grunden. Från att en period bara äta hemma, innebärande kraftiga volymer från butik och en plötslig boom för utkörning, inga luncher ute och inga middagar, vinlager som var inköpta blir stående och alla ska köpa vin på Systembolaget, till en total festyra för att ta igen allt som var förlorat och närmast varje mål äts på restaurang eller som takeaway. Från att nästan all personal som annars jobbar långa timmar inte kan arbeta och många byter bransch till full bemanning 120 procent. Detta kräver en flexibilitet och akrobatik som få branscher klarar av. Nota bene att denna bransch ”gjorde det”.

Därför är det många med mig som noterar en ton. En ton i ett viktigt tal från vår nytillträdda statsminister som känns allt annat än respektfull och fräsch. I ett läge där en bransch slagit knut på sig själv och där många som redan lever på marginalen har lyckats hålla sig flytande, få höra det där lilla ”fnyset”. En aningen förakt mot dem som lever på att servera, underhålla, laga, skapa, göra nöje för människan. En andning av att besöksnäringen inte är en riktig ”bransch”. Den sysselsätter faktiskt väldigt många inom privatsektorn, och särskilt dem som socialdemokraterna klassiskt attraherat, invandrade, svaga, tidigare arbetslösa, ungdomar och kvinnor. Det är många som bytt partifärg under pandemin i en tidigare rätt röd bransch. Jag som är mer kapitalist och entreprenör kan inte annat än känna en viss irritation på min tidigare kursare på Sveriges mest ansedda näringslivstempel som inte förstår hur otroligt begåvade entreprenörer det finns i den här branschen. Jag som är mer en udda fågel brukar säga till mina gäster, som alltid frågar, att är det någonstans jag fått användning av min utbildning på Handelshögskolan så är det här, att få en restaurang att flyta rent ekonomiskt. Jag har blivit lite av Handelskocken och det är så kul att så många av mina studiekompisar dyker upp i vår skärgårdsvilla för traktering.

Den volt dessa företagare och dess personal har fått göra under pandemin är utan motstycke och hela tiden har branschen till skillnad från stora verkstadsföretag fått höra att de ska ha öppet, utan kunder, med samma kostnad, utan något särskilt stöd att tala om. Jag känner mig riktigt arg på detta och fler med mig. Det där fnyset i Magdalenas tal mot att vi inte ska roa oss och ha kul är inte att misstolka. Det är dags att branschen visar framfötterna och inser sitt värde. För Magdalena, jag tror inte en sekund du skulle klara av att stå i hetluften när det väller in hungriga frusna familjer, Champagnesugna miljardärer och ungdomar som alla vill äta samtidigt – och med en attityd och stil som gör att varje gäst trots tillrättavisningar om avstånd och köer – känner att de fått god service och att smittskyddet hålls stången. Fjällvärldens besöksnäring är lite av ett föredöme och jag är extra glad att vi får åka skidor och äta på restaurang.

Vi vill alla gå ut och äta god mat om vi kan och det är många som arbetar och lever på detta: långa pass, sena kvällar och med ett leende på läpparna när kunderna dyker upp. Lite som att vara McKinsey-konsult. Minus lönen förstås. Företagen i sig är sällan stora även om jag med glädje bevittnar hur många växer till sig. De är dock uppenbarligen de mest flexibla och agila som vi kan hitta! Jag spanar ner mot södra Europa där besöksnäringen alltid varit en viktig del av näringslivet och där man inte ser ner på krögare som skumma individer. Där det finns en stolthet över mat- och dryckeskulturen istället för misstänksamhet och där man stängt ned helt och istället givit branschen ekonomiskt stöd.

Nåja. Det vi nu har är restauranger som kan sälja matprodukter och takeway, mängder av takeaway-alternativ, och matbutiker som säljer restaurangmat och driver caféer. Det väller fram start-ups inom mat. Vi har också ett betydligt större utbud av intressanta viner på Systembolaget och andra leverantörer som faktiskt dykt upp: ett markant större och bredare vinintresse än svenskens älsklingar Amarone och Shiraz.

Hela finrummet denna vecka >>