Lär av AG – Mer Doggybags åt folket!

Vi sitter på köttkrogen AG en ganska kylig vårkväll. Det är som vanligt fullproppat, fyllt till bredden av alltifrån hungriga AW-gäng och medelålders parmiddagar till förstagångsdejter och ungkarlsgäng.

Stockholmsrestaurangen AG är som en finkrog som någon smällt in i ett slakthus, skrotat det polerade silvret och drämt in en drös vedhuggarstil på det hela. Faktiskt fortfarande ett helt genialiskt koncept. Svårt att tröttna på och svårt att sätta finger på om det är inne eller ute, rent stilmässigt. Men det mest genialiska i det hela ligger faktiskt varken i dekoren, personalen, som för övrigt är toppen, eller i maten som sådan, även om den också är galet bra.

Nej, det coolaste i hela konceptet hänger på väggen i den högljudda restaurangen och oblygt kollar ner på gästerna; AG:s Doggy Bag.

Den lilla vita plastpåsen bekommer oss visserligen inte nämnvärt när vi tvärhungriga slår oss ned vid ett av de pappersklädda borden för att beställa, så vi återkommer till den finurliga lilla detaljen strax.

Vi beslutar oss för att dela på en Club Steak på nära på kilot tillsammans med helt galna mängder tillbehör. Är du på väg till AG så missa för allt i världen inte den råstekta kronärtskockan som återfinns under förrätter och ta gärna in baconet också, to-die-for! 

Restaurangpodden är ju inte precis blyga av oss så det är klart att även två tjejer i 30-årsåldern kan trycka ofräscha mängder grillat kött, dricka välskummad IPA och skölja ned allt med en GT eller fem. 

Problemet är dock inte de sista två utan just köttet. Hur mycket vi än äter så verkar köttet aldrig ta slut.

Sakta smyger det dåliga samvetet på. Inte den sortens dåliga samvete som du kanske osökt kommer att tänka på; ”Klart ni får dåligt samvete om ni äter som två karlar en vanlig tisdag”, men nej, där har du fel. Vi får inte det minsta dåligt samvete för överkonsumtionen av kalorier, eller för att sommar 2017 de facto kan kommas att spenderas i vassen, enkom på grund av denna svinaktigt bastanta måltid.

Nej, vi drabbas av klimat- och matsvinnssamvetet som obehindrat börjar krafsa oss i nacken.

Vid bordet bredvid oss sitter ett törstigt gäng grabbar i samma ålder som oss, kanske snäppet äldre. Killarna verkar ha gått in på att endast förtära alkohol och jättefatet med kött lämnas åt sitt öde. Vi kan inte annat än känna att det egentligen är sjujäkla slöseri att beställa/tillaga/lämna så pass mycket mat.

Detta är för övrigt ingen nyhet, men det slår oss lite väl hårt i ansiktet när överflödet står oss upp i halsen, bokstavligen, och dessutom översvämmar borden runt oss.

Vi tittar på varandra i samförstånd kring frågan och lämnar den sedan därhän. Vi lyfter glasen för att avsluta middagen och mitt i vår tack-för-maten-skål och en klunk GT kommer så servitören ut och lite snyggt frågar om vi vill ta med oss köttet hem. Ta med? Vaddå ta med? Alltså nej, nej, lagomsvensken tar inte med! Det är ju världens snålaste grej att göra. Du betalar, du äter, du lämnar, det är liksom alldeles självklart att bara snåla människor tar med hem. Eller? 

Det är så intressant med just detta koncept. I ett land där allt är dyrt, och allt ska vara lagom. Ingen skall vara för mer än andra eller för allt i världen inte spendera mer än andra. Ingen ska överkonsumera och inte ska man väl vaska bubbel, men mitt i detta så ska man visst lämna mat. Vaska entrecote i tid och otid.

Det är minsann fint.

I övrigt ska man inte smälla på med svineri och dyrt leverne så det sticker i ögonen på folk, men visst tusan ska man slänga mat för att visa att man har råd att inte släpa med sig resterna hem.

Återigen måste jag ge Johan Jureskog en eloge. Inte endast har han ett brinnande intresse för mat i allmänhet och kött i synnerhet. Han har en kärlek för bra produkter och uppenbarligen också en kärlek till vår jord och har tänkt ett steg till.

Istället för att lagomsvensken, och vi med för den delen, som egentligen spenderat halva middagen med att tänka på hur vidrigt det är att vi betalat för prima mat ska behöva pinas med frågan om man kan ta med maten hem så har han hängt ut Doggybagen i restaurangen och dessutom slipper vi fråga om saken.

Istället för att bra mat ska hamna i sopkorgen så sätter man här ett värde på att den äts upp. 

Efter middagen lämnar vi så AG med en liten nätt, vit kasse fylld med grymma köttbitar som kommer göra sig toppen i en pyttipanna eller på en nattmacka på rostat surdegsbröd och ett drag med parmesanrivaren.

Och det känns som om vi gjort ett kap. Som att vi fått något, gratis! I själva verket är det ju bara middagen som vi redan betalat för, men känslan av att inte ha bidragit till ännu mer slöseri är faktiskt helt underbar!

Vi måste lobba för att fler borde gå i AG:s fotspår. 

Mer Doggybags åt folket! 

Lagomsvensken som så gärna vill härma amerikanerna i allt och ingenting borde ta med sig kulturen att faktiskt ta hem och äta upp den mat densamme har betalat för. Svenska krogar borde bli bättre på att dra sitt strå till stacken och fråga om gästerna vill ha med sig det sista hem.

För trots den sköna känslan när man verkligen tagit vara på vad man betalat för så sitter nog frågan väldigt långt inne. Så snälla krogägare, våga fråga! Och snälla gäster, våga svara ja!

Josephine Palm & Therese Litzén
Restaurangpodden