Familjen Gajas dyrbara droppar förändrade vinvärlden

I den pyttelilla norditalienska byn Barbaresco slår kyrkklockan tolv. För familjen Gaja betyder det som vanligt att det är tid att ses hemma hos lillasyster Rossana för en 10 000-kronorslunch. På menyn står ett par förrätter med kallskuret och en huvudrätt i form av en lokal piemontisk bolognese. Sedan espresso, tryfflar, och så det som driver upp prisnivån till skyarna: ett par flaskor årgångsvin från familjens egen vinproduktion, med 160-åriga anor.

Familjemedlemmarna har alla anledningar att skåla glatt. Under 2020 klättrade Gaja från plats 37 till 3 på Liv-ex Power 100, den globala vinbörsens lista över världens främsta vinproducenter. Detta på en marknad som under de senaste 20 åren har exploderat i omsättning, från uppskattningsvis 1 till 4 miljarder dollar.

Från matsalen i Rossanas kitschigt inredda femvåningshus skymtar man de vinodlingar som utgör ett av toppvinerna – Sorí San Lorenzo – som står på bordet. Men trots att raderna med vinrankor sträcker sig nedifrån dalen och ändå upp till Rossanas garageuppfart går odlingen just inte mer än att skymta. Som så ofta här uppe på kullarna i Piemonte har det i mötet mellan den kyliga luften från Alperna och den milda från italienska Rivieran bildats en mjölktät dimma.

När den amerikanska affärstidningen Forbes häromåret listade Italiens 100 mäktigaste företagsfamiljer placerade sig Gaja med lätthet på den övre halvan. Dessutom vittnar familjemedlemmarna själva om att det inte går en dag utan att det inkommer mejl från vindrickande människor världen över som beskriver hur de drack ett av Gajas viner under en första dejt för 40 år sedan och i dag varit gifta nästan lika länge. Eller att de döpt sina döttrar efter familjens efternamn.

– Härom månaden fick jag ett mejl från en ung israelisk sommelier som  hade tatuerat in fasanerna från etiketten på vår Sito Moresco-flaska på sin underarm, säger storasyster Gaia Gaja och himlar med ögonen, varefter mamma Lucia, lillebror Giovanni och lillasyster Rossana alla fnissar till.

Systrarna Rossana och Gaia Gaja ser vinproduktionen främst som en familjeanlägenhet.

Gaia vittnar om en bransch som befinner sig i total förändring.

– Tidigare var det här en långsam bransch. Men nu förändras den drastiskt från en dag till en annan, inte minst på grund av alla som nu förstått att det finns mycket pengar att tjäna, säger hon och tar en sipp av det tegelröda vinet.

–  Det har blivit allt vanligare med snack om att investera i Bordeaux! Investera i Bourgogne! Investera i Piemonte! Investera, investera, investera!

”Tidigare var det här en långsam bransch”

I höstas publicerade den amerikanska sporttidningen ESPN ett reportage som speglade det nya hysteriska intresset kring vin. Det var från den nordamerikanska basketligan NBA och dess ”inofficiella vinklubb” i Orlando, Florida.

NBA-spelarna Carmelo Anthony och Jimmy Butler håller i en livesänd vinprovning på Instagram.

Under tre och en halv månad skulle basketsäsongen spelas i en coronasäker bubbla. När New Orleans Pelicans-spelaren JJ Redick kom till sitt hotellrum ska han direkt ha gått igenom vinlistan. Efter att ha insett att den bara innehöll massproducerade cabernet sauvignon-flaskor från Napa Valley ringde Redick genast sin vinmäklare i New York och bad honom köpa loss ett antal flaskor bourgogneviner till honom. Sedan beställde han även en vinkyl för 18 flaskor att ha på rummet.

Flera i basketbubblan visade sig tänka likadant. Varje dag ankom mellan 700 och 1 200 paket till den Disneyägda resort där de 1 400 spelarna, ledarna och reportrarna bodde. I den sal där alla paket desinficerades innan de levererades innehöll vart och vartannat vin. Det var viner från vinsajter och vinmäklare, viner från exklusiva vinklubbar och viner direktimporterade från olika vingårdar i Frankrike och Italien.

CJ McCollum (på bilden), Channing Frye, Dwyane Wade och Yao Ming är några av de NBA-spelare som har utvecklat egna viner.

En av spelarna, Portland Trail Blazers CJ McCollum, hade till och med förvandlat hela sitt rum till en vinkällare, med en temperatur på 14 grader och konstant fördragna gardiner för att skydda flaskorna från direkt solljus. Det var tydligt att toppviner här hade nått ut till en ny målgrupp. Basketstjärnorna vittnade om hur de hade blivit vinintresserade efter att ha serverats fina viner under middagar på trestjärniga restauranger.

Alf Tumble är vinkritiker på Dagens Nyheter och författare till en handfull böcker om vin. Han tror – just som i fallet med de amerikanska basketproffsen – att en stor del av det nya stora intresset för vin har kommit som en följd av ”foodieskulturen”.

– Det fanns en tid efter millennieskiftet då rika människor som inte visste vad de skulle göra av sina pengar ville resa runt jorden och äta på så många trestjärniga restauranger som möjligt. Det där tror jag verkligen har smittat av sig på vinbranschen. Många rika nu vill åka runt till de här slotten i Bordeaux och Bourgogne, eller besöka de mindre producenterna i Piemonte.

Fina viner, menar Tumble, har blivit en ny statussymbol. De är perfekta eftersom de ligger precis mitt i skarven mellan ekonomiskt och kulturellt kapital.

– Det är det nya blinget. I stället för att som tidigare posera med märkeschampagne, dricker nu de som vill visa att de har pengar viner som är svåra att få tag på. Det blir som en limiterad Louis Vuitton-väska, men lite coolare eftersom du måste ha lite mer koll.

I en vidare mening menar Alf Tumble också att naturvinernas intåg  har spelat in.

– Naturvinerna har öppnat upp vinvärlden för en ny generation vindrickare i det här att det inte är så mycket rätt och fel längre. De har bidragit till att ta bort snobbstämpeln på vin till att vara något du gör på fritiden, nästan som en ny folksport.

”Naturvinerna har öppnat upp vinvärlden för en ny generation vindrickare i det här att det inte är så mycket rätt och fel längre”

Hösten år 2000 öppnade den före detta börsmäklaren Justin Gibbs, Liv-ex tillsammans med James Miles, en vän från samma bransch. Liv-ex är en förkortning av London International Vintners Exchange och en global marknadsplats för vin, agerande som en börs.

Justin Gibbs, grundare av Liv-ex, eller
London International Vintners Exchange. Liv-ex är en global marknadsplats för
vin som fungerar som en börs.

– Jag levde och lever med en vinmäklare och tyckte att det var lite märkligt att bara vinproducenterna och vinmäklarna kände till hur mycket ett vin var värt, säger han. Det var skälet till varför det i vinbranschen länge inte handlades med fler än än kanske 150 vinproducenter. Som konsument vågade du inte annat än att köpa och sälja vad som ansågs som säkra kort – det vill säga gamla traditionella vinproducenter från främst Bordeaux och Bourgogne. Det som vi ville åt var en transparens i branschen. Till skillnad från tidigare kan konsumenten i dag – delvis tack vare oss men kanske framförallt på grund av den digitala utvecklingen – se och följa exakt hur mycket en viss årgång med en viss producent säljs eller har sålts för.

Den ökande transparensen har lett till att det i dag, lite drygt 20 år senare, via Liv-ex handlas med vin från ”tusentals vinproducenter”. Den allt växande och fragmenterande marknaden, menar Gibbs, har också fördelat makten hos de inflytelserika vinkritikerna. Han nämner den amerikanske vinkritikern Robert Parker och dennes recensioner i The Wine Advocate. Om ett vin fick mellan 90–95 och 96–100 poäng i betyg av Parker motsvarade det ”extraordinärt” respektive ”enastående”, vilket var lika betydande för en vinproducent som två eller tre stjärnor i Guide Michelin för en restaurang. Med Liv-ex intåg blev inte Parker lika allsmäktig.

– I och med att Parker främst framhöll bordeauxvinerna, var de också länge dominerande på marknaden, säger Gibbs. Men nu har det monopolet luckrats upp, inte minst sedan Parker själv 2016 tog ett steg tillbaka. I dag finns det i stället 10–15 inflytelserika kritiker världen över, som fokuserar på en eller ett par regioner. Det är mycket tack vare det som vinköparna, nu när priserna på vinerna från Bordeaux och Bourgogne skjuter i höjden, har blickat mot nya områden, och då kanske framför allt Piemonte i Italien – men också nya vinländer som usa och Australien.

”Med Liv-ex intåg blev inte Parker lika allsmäktig”

Liv-ex har också gjort att intresset för att investera i vin har ökat, vilket inte minst märks på de stora internationella auktionshusen. Häromåret rapporterade Barnebys i London att vin, tillsammans med armbandsur och klassiska bilar, är det samlarområde som ökar mest.

I Sverige, där Systembolaget sedan 2004 håller i vinauktionerna tillsammans med Bukowskis, har auktionerna vuxit sedan starten 2004. De tre dyraste flaskorna som sålts är årgångsvin från Bourgognes Domaine Romanée-Conti, eller ”DRC” som vinkännarna säger. Alla har sålts för summor kring 130 000 kronor, plus 20 procent provision.

Flera av vinerna som köps och säljs på Systembolagets auktioner hamnar sedan i en källare på Östermalm i Stockholm. Där på Grevgatan startade Carl-Jan Granqvist Grappe Skandinaviens första vinlagringskällare 1986. Från att vid starten bara ha en mindre glugg närmast vägen, har Grappe i dag vuxit till 850 medlemmar och tagit över katakomberna under hela kvarteret. Samtidigt har man en lika stor förvaring i Frihamnen. Lite längre upp på Grevgatan har man sedan 2009 konkurrens från Magnusson Fine Wine, som även de har förvaring i Frihamnen.

Alla medlemmar som placerar sina viner i de båda vinkällarna kan, efter att de skrivit in vad de har, följa värdet, som då kopplas Liv-ex. På så vis kan man efterhand besluta sig för om man vill sälja vinet vidare eller dricka upp det själv.

Bara under de senaste tio åren har viner från Bordeaux ökat med 25 procent i värde enligt Liv-ex, medan Bourgogne har nått en värdeökning på 150 procent.

– Den första stora uppgången för finare viner kom under 1990-talet med usa, där allt fler blev allt rikare, säger Justin Gibbs. Sedan kom Kina, och nu förväntas Indien följa i samma spår.

Det är på många sätt en kul investering, säger Gibbs.

– En god alkoholhaltig dryck som förändras i värde utifrån hur dess smak förväntas förbättras. Till skillnad från aktier har det också en klar fördel – om du inte skulle vara nöjd med hur värdet förändras kan du alltid välja att dricka upp dina flaskor.

”Om du inte skulle vara nöjd med hur värdet förändras kan du alltid välja att dricka upp dina flaskor”

För att helt förstå dagens marknad för toppviner – och varför framför allt Bordeaux och Bourgogne varit så dominerande på marknaden – behöver man spola tillbaka till 1100-talet. 1152 gifte sig den engelske kungen Henrik II med den franska drottningen Eleonora av Akvitanien. Det kom snart att leda till att det slöts ett handelsavtal mellan England och vinproducenterna i Akvitaniens huvudstad Bordeaux. Medan bordeauxvinerna snart nådde ryktbarhet i det brittiska kungadömet, kom så småningom bourgognevinerna på samma sätt att spridas till Nederländerna och Flandern, med det expanderande Burgundiska hertigdömet.

Med framför allt den brittiska koloniseringen nådde sedan de franska vinerna världens alla hörn. Finare viner kom på många platser att bli synonymt med Bordeaux och Bourgogne.

Längst till vänster sitter Angelo bredvid frun Lucia med yngsta dottern Rossana i knäet. Längst fram i bild sitter Angelos pappa Giovanni med sin äldsta sondotter Gaia i famnen.

Det var utifrån den här 700-åriga uppförsbacken av fransk dominans som den spanskättade familjen Gaja 1859 inledde sin vintillverkning i anslutning till sin trattoria i Barbaresco. Det kom dock att dröja fram till 1930-talet och Angelo Gajas pappa Giovanni – alla förstfödda söner på den manliga sidan heter varannan gång Angelo och Giovanni – tills ryktet om familjens viner nådde utanför de närmsta kommunerna.

Giovanni Gaja hade en uttalad dröm: han var fast beslutsam om att ta fram världens bästa vin av den lokala nebbiolodruvan. Allra helst i form av det barbarescovin som fått sitt namn av medeltidsbyn, besläktat med barolovinet. 1937 tog han sats genom att ta fram en etikett där ’’GAJA’’ stod i stora röda bokstäver. Det var en manöver som fick familjens flaskor att sticka ut från mängden, då producentnamnet vid den här tiden annars knappt syntes på flaskorna.

När det kom till själva innehållet tog Giovanni Gaja till metoder som fick andra vinodlare från trakten att förundras än mer. Under säsongen skar han ned vinbuskarna så att växten undan för undan skulle fokusera och ge en högre koncentration i de bestående druvorna, så kallad grön skörd. De rankor som han ansåg vara de allra främsta klonade han för att skapa en mer enhetlig odling. Om han under själva vintillverkningen inte tyckte att vinet nådde upp till de högt ställda målen, struntade han i att sätta på Gajaetiketten på flaskorna, för att i stället sälja allt i bulk.

Tillvägagångssättet, där i snitt bara vartannat års skördar ledde till att Gajaviner producerades, ledde till att Giovanni satte ett högt pris på sitt vin.

– Alla andra som odlade vin här i Piemonte, och säkert hela Italien vid den här tiden, tyckte att vi var galna, säger Angelo Gaja, pappan i familjen Gaja, när vi ses i ett av rummen på det 1100-talsslott – Castello di Barbaresco – som han köpte under 1990-talet.

– Det vi gjorde var mot naturen, mot Gud! Man skar inte ned sina rankor! Alla här tänkte bara på kvantitet, inte kvalitet. Inget fick gå till spillo.

Angelo Gaja har av den brittiska vintidningen Decanter Magazine beskrivits ha ett ego stort nog för att styra ett mindre land. Det är en överdriven beskrivning. Men det märks att han tycker om att snacka. Så snart han märker att det är på väg att komma en fråga sträcker han upp armen i ett stopptecken och ropar ”allora”, för att sedan fortsätta på sitt spår.

81-åriga Angelo Gaja har lämnat över verksamheten till sina barn, men ägnar fortfarande all sin tid åt att förbereda vingården för framtiden.

Trots att han har fyllt 81 och fört över vinimperiet till sina barn, ska han fortfarande ägna all sin vakna tid åt att få familjens vinproduktion att ligga fem–tio år framåt i tiden. Detta enligt devisen att det inte finns något som är så bra att det inte kan förbättras – från jordkvaliteten ute på odlingarna, till hur man tar sig an marknaden för de färdiga flaskorna. Enligt barnen ogillar han därför att slösa tid på längre luncher, som de hos dottern Rossana.

I sin ungdom studerade Angelo Gaja ekonomi och önologi, läran om vin och dess tillverkning, i Alba, Turin och Montpellier. Under studieåren samlade han på sig en rad idéer som han ville implementera i familjens vinproduktion. Men de fick vänta. Pappa Giovanni var mån om att Angelo fick lära sig allt från grunden och lät honom därför först jobba sju år ute på vinodlingarna och två år inne i vinproduktionen. Först därefter skulle han vara redo att låta sig ta del av sin sons idéer. Och Angelo var nu full av dem. Under 1960- och 1970-talen kom Angelo och Giovanni tillsammans att utveckla den så kallade gröna skörden ytterligare. De inledde arbetet med så kallad malolaktisk jäsning för att mjuka till de sträva tanninerna som ofta kommer med nebbiolodruvan. Nere i vinkällarna såg man till att lagra vinet på barriquer: 225-literstunnor av fransk ek. Fram till dess hade något sådant varit otänkbart för vinodlare i Piemonte. Dessutom kom man att handla upp alltmer mark, där man lät enskilda vinodlingar av hög kvalitet säljas under dess namn, som Sorì San Lorenzo intill Rossanas hus. Av dessa odlingar producerades inte fler än 5 000–10 000 flaskor per år – om nu Giovanni och Angelo ansåg att det nådde upp till deras högt ställda standard, vill säga. Priserna för de här vinerna kom därmed till och med att sättas ännu högre än tidigare, på grund av det minimala utbudet. Nu var det bara dags att också öka efterfrågan.

Vid den här tiden hade Gajavinerna mest bara nått ut till Piemente och dess angränsande regioner. Giovanni tyckte därmed att det var dags att blicka utomlands för nya marknader. Det bestämdes att det var dags för Angelo att åka i väg, med usa som första anhalt.

– Det första och mest självklara stället att åka till i USA var en butik som hette Gold Star. Den låg i Queens, New York, minns Angelo. 1974 var det den butik i usa som hade flest italienska viner. Så jag träffade ägaren och visade flaskorna  som jag hade med mig, där våra vid den tiden okända barbarescoviner var högre prissatta än de flesta baroloviner i hans butik, säger Angelo och fortsätter.

– Jag fick veta att man inte kunde göra så i USA. Det var otänkbart! Ägaren, som var från södra Italien, sa till mig: ’’Mr Gaja, om du vill bli framgångsrik med dina viner i USA så måste du ha ett pris som är lägre än det lägst prissatta franska vinet. Om du inte gör så kommer konsumenterna alltid att välja det franska vinet.’’ Jag kände genast att det skulle bli omöjligt att inta den amerikanska marknaden.

Men tiden skulle komma för Gaja och de italienska vinerna. 1980 kom den amerikanske journalisten Burton Andersons bok Vino. The Wines & Winemakers of Italy. Under tre år hade Anderson rest runt i Italien, träffat de som i hans tycke var de främsta vinproducenterna – däribland Gaja – och satt dessa i ett sammanhang. Från och med nu var italienskt vin inte längre något som man i usa bara köpte billigt i 1,5-litersflaskor.

När Angelo Gaja 1982, åtta år efter sitt första besök, återvände till Gold Star i Queens, var tonläget ett annat.

– Nu var man mer än villiga att köpa in flaskor, säger Angelo Gaja, som under samma resa även kom att träffa ett antal uppkomlingar på den amerikanska restaurangscenen – alla ättlingar till italienska invandrare.

Dessa, förstod han snart, skulle kunna spela en viktig roll för honom. Att nå ut med sina viner genom restauranger var ett råd som hade han snappat upp från Domaine Romanée-Conti, efter att Gaja blivit den aktade bourgogneproducentens italienska importör.

– Fram till nu hade italienska restauranger, precis som det italienska vinet, ansetts som enklare ställen. Det berodde dels på att de inte sällan drivits av immigranter som inte hade någon gedigen kockbakgrund, och dels för att man anpassade de italienska rätterna till vad amerikaner gillade – som stora köttbullar i tomatsås. Men de nya, unga krögarna hade åkt tillbaka till sina rötter och plockat upp riktiga recept från de regioner som deras släkt utvandrat ifrån.

Vart än Angelo Gaja reste sålde han nu in sina viner på nya marknader, via de allt fler fina italienska restaurangerna.

– Det visade sig vara en toppenidé. När jag lite senare under 1982 för första gången reste till Tokyo, fanns det 44 italienska restauranger i staden. Jag gick runt till alla och fick Gaja att bli en självklarhet på vinlistan. I dag finns det fler än 5 000 italienska restauranger i Tokyo, och det finns inte en enda av dem som tycker att de är kompletta om de inte har våra viner på sin vinlista. Även den ännu totaldominerande amerikans-ke vinkritikern Robert Parker fick upp ögonen för barbarescoviner.

Renomméet spillde över på vintidningarna, där Angelo Gaja kallades för ”kungen av Barbaresco” och ”mannen som tog Piemonte in i den moderna världen”. I hans fotspår kom snart också ett gäng modernistiska vinmakare från trakten, som tillverkade sina baroloviner på liknande sätt som Gaja. De valde att kalla sig för Barolo boys. När de i mitten av 1990-talet åkte på en promotionresa till usa, lät man till och med trycka upp turné-t-shirtar med vinproducenternas namn på ryggen.

Det var nya tider. Men allt detta var ändå bara ett förskalv till vad som skulle komma.

När jag ber Angelo Gaja sammanfatta allt som har hänt branschen sedan millennieskiftet, svarar han genom att slå ut med armarna och upprepa ett ord:

– Incredible. Incredible.

”Det visade sig vara en toppenidé. När jag lite senare under 1982 för första gången reste till Tokyo, fanns det 44 italienska restauranger i staden”

I sin bästsäljande bok The Cork Dork driver The New Yorker-journalisten Bianca Bosker en tes gällande det markant ökande intresset för vin liknande den som Alf Tumble beskriver, att snobbstämpeln försvunnit och vindrickandet nästan blivit som en folksport. Men Bosker går ett snäpp djupare, och menar i sin bok att detta snarare än en följd av att ett mer utvecklat smaksinne bottnar i doftsinnet, och hur det ända sedan Aristoteles dagar har underställts människans övriga sinnen. Denna tes skulle kunna stärkas av att de amerikanska forskarna Richard Axel och Linda Buck så sent som 2004 tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin upptäckt om hur vårt doftsinne fungerar, och vår förmåga att minnas över 10 000 dofter.

Via populära amerikanska vin-tv-serier och vindokumentärer som Uncorked respektive SOMM, menar Bianca Bosker att många nu har förstått att det går att öva upp doftsinnet till det extrema. Därmed ville hon i sin bok undersöka hur långt hon själv kunde nå. Hon beskriver hur hon tar värvning som vinkällarråtta på en restaurang på Manhattan, och ägnar all övrig vaken tid åt att hänga med sommelierer som tränar inför större tävlingar. Hon får tidigt rådet att sluta borsta tänderna, eftersom det försvagar smak- och doftsinnena. Hon uppmanas också slicka på olika stenar för att öva upp sin smakpalett.

Snart blir hon, smått tagen, vittne till hur en av de främsta sommeliererna spårar sig till vilken flodbädd vid Rhone  en druva har odlats på. Vissa sommelierer kan likt en bombhund dofta sig till var en kaka är gömd i hemmet. Men för henne själv går det långsammare. Det finns ju, som hon skriver, 50 vinproducerande länder, 200 år av drickbart vin, 340 vindistrikt bara i Frankrike, och 5 000 olika sorters druvor. Variablerna är med andra ord oändliga. För att snabba upp sin träning besöker hon en forskarkonferens, där den svenske hjärnforskaren Johan Lindström menar att hon kan förstärka ett doftminne om hon utsätts för starka känslor vid själva doftögonblicket. Han råder henne därför till att låta sig få en elchock, ta lsd, röka gräs, snorta kokain eller ha sex samtidigt som hon dofttränar på sina viner. Snart – det  är oklart om det är tack vare råden från den svenske hjärnforskeren – lyckas även hon till slut, till sin stora glädje, placera ett vins land, region, druva och årgång.

Liv-ex-grundaren Justin Gibbs tycker att det är en intressant tes som Bianca Bosker driver.

– Doftsinnet är lite av ett sovande sinne, säger den före detta börsmäklaren.

Vad det än är som har varit den mest pådrivande faktorn för toppvinmarknadens utveckling, kan man i alla fall konstatera att den går som ett rusande tåg.

– Jag tror inte vi sett peaken ännu, säger Alf Tumble. Jag har sett många viner, bland annat helt vanliga baroloviner, som har ökat med det dubbla på tre–fyra år. Andrahandsmarknaden är så sugen på att dricka de här vinerna att priserna blir därefter. Det är en galen ekonomisk cirkus.

”Andrahandsmarknaden är så sugen på att dricka de här vinerna att priserna blir därefter. Det är en galen ekonomisk cirkus”

Det är i den här nya vinvärlden som Gaia, Rossana och Giovanni axlat familjeföretaget. Gaia trädde in 2004, Rossana 2009 och sladdbarnet Giovanni så sent som häromåret. På frågan om det var en självklarhet att ta över nickar alla arvtagarna i takt. Giovanni flikar dock in att han först, efter att läst ekonomi i gymnasiet, bad pappa Angelo att få testa på finansvärlden utomlands. Via pappan fick han en praktikplats på en investmentbank i Hongkong i två månader.

– Men jag kände redan efter så kort tid att den världen inte var för mig. Du går upp klockan fem för att följa börser som öppnar i andra delar av världen och jobbar till midnatt. Sedan samma sak, dag efter dag. Det blir inte mycket till liv.

Hans äldre systrar Gaia och Rossana vittnar om hur de flesta av deras första minnen kommer från vinodlingarna, skördetiden och hur de cyklade runt på sina trehjulingar i vinkällarna, medan deras föräldrar jobbade sena kvällar.

– Mamma och pappa var aldrig pushiga mot oss, säger Rossana. Men samtidigt så är det ju så att de tidigaste minnena sätter sig. Det var pappa väl medveten om. Från två års ålder lät han oss varje dag slicka på våra viner, för att vi tidigt skulle vänja oss vid nebbiolodruvans syra och tanniner – strävheten som ofta finns i de här vinerna.

Samtidigt som espressokoppar dukas fram vecklar Gaia ut ett resonemang om att det i branschen för toppviner med tiden kanske blivit lite väl mycket fokus på snabba pengar.

– Vissa bryr sig inte lika mycket om själva vinet som om att spekulera, inte sant? säger hon och får medhåll av mamman och syskonen.

Enligt familjen märks det även av på vingårdarna runt om i norra Italien. Efter att utländska investerare från framför allt Kina har handlat upp vingård efter vingård i främst Bordeaux, har turen nu kommit till Italien. Gaia nämner investeraren Kyle Krauss från Iowa. Efter att ha köpt fotbollslaget Parma köper han och Kraussgruppen nu upp vinodlingar och hotell över hela norra Italien.

– Jag har i grunden ingenting emot det som han och många andra gör: att de renoverar hotell och marknadsför sina satsningar kommer ju att spilla över på oss. Jag uppfattar det bara som att många av dem som nu söker sig till vinbranschen inte främst gör det av god vilja, utan för att så snart som möjligt sälja vidare och göra bra vinst, säger Gaia och fortsätter:

– Vi har fått ett antal förfrågningar om att sälja Gaja. Men varför skulle vi göra det? Särskilt nu, när mindervärdeskomplexet mot Frankrike är borta.

De allt större slantarna i omlopp – tillsammans med den status som Gaja har uppnått – kommer också med andra obehagliga överraskningar. För två år sedan fick Gaia ett samtal från en av familjens importörer i Schweiz. Hon fick reda på att ett av deras enklare viner, Sito Moresco, såldes en bra bit under marknadspris – cirka 400–700 kronor – i en livsmedelsbutik i alplandet.

– Jag visste med mig att jag inte hade skickat några lådor till den livsmedelsbutiken, så jag bad honom skicka mig ett par flaskor så att jag skulle kunna reda ut vad som hänt, för vi har spårningsnummer på alla våra flaskor, säger Gaia och fortsätter:

– Så, när flaskorna kom saknade alla spårningsnummer. Vi startade en utredning och det kom snart fram att den här livsmedelsbutiken hade köpt in 30 000 flaskor Sito Moresco.

Det var en omöjlig siffra, förklarar Gaia, eftersom man bara tillverkar cirka 80 000 flaskor av den per år, som distribueras över hela världen. Så även om det är en av Gajas billigare viner – det är en kombination av nebbiolo, barbera och merlot – skulle den inte säljas till den här livsmedelsbutiken.

Polisen fann snart att vinet förfalskats på en vingård ett par mil från Barbaresco. I Schweiz dömdes tre personer till fängelse, men i Italien gick det inte att styrka vem eller vilka som låg bakom.

– Ett par månader senare ringde det från ett Neapelnummer, säger Gaia. Mannen som ringde sa att de hade 2 000 lådor Sito Moresco redo, men att de som skulle köpa inte längre verkade pålitliga då de inte svarade. Och så frågade han mig – inte så lite fräckt – om inte vi ville köpa lådorna.

Gaia suckar.

– Vissa kanske skulle säga att det är hedrande och ett bevis på att du har nått en viss position när dina varor förfalskas. Men så är det verkligen inte. Det bara skadar. Oss och branschen i stort. De som har köpt vinet i livsmedelsaffären och som inte har vetat om att de druckit en förfalskning, kommer troligtvis aldrig att vilja köpa Gajaviner igen. Och om det sprids för många historier om förfalskningar kan det sprida oro på marknaden.

”Vissa kanske skulle säga att det är hedrande och ett bevis på att du har nått en viss position när dina varor förfalskas. Men så är det verkligen inte. Det bara skadar”

Just då hörs Rossanas barn, sönerna Leone och Romeo, 5 respektive 3 år gamla, komma rusande uppför trapporna.
– Jag vet vad du vill fråga nu – och nej, jag har inte börjat låta barnen vänja sig vid smaken av nebbiolo, säger Rossana leende. Jag vill att de själva ska få välja vad de vill göra i livet. Men om jag ska tala för mig, Gaia och Giovanni …

Hon pausar och tittar sina syskon i ögonen innan hon fortsätter.

– … vi vet hur extremt hårt pappa har arbetat för att nå den position vi har i dag, och det krävs ännu hårdare arbete för att behålla den. Men för oss har det aldrig varit en fråga om att ta över ett företag, utan om att hålla ihop familjen.

Marcus Lundblad-Joons är journalist. Han tror inte att han har druckit bättre vitt vin än Gaia & Rey 2006.

Anders Lindén är fotograf. Han tyckte att Gaja Sorì Tildìn (6 110 kr.) gifte sig perfekt till den enklare pastan.