Ett presidentval i protest mot allt!

Cannes/Frankrike Om det otänkbara sker? Om resultatet av det franska presidentvalet på söndag innebär att  högerextremisten Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon går till den avgörande omgången den 7 maj?

– Då blir det ett val mellan ekonomisk katastrof och ekonomiskt kaos, säger Piere Galtaz, ordförande för Medef , den franska arbetsgivarorganisationen.

När 44 miljoner röstberättigade fransmän kan gå till vallokalerna på söndag denna helg är det kulmen på ett val som i sin förvirring, osäkerhet och ständiga förändringar saknar motstycke i fransk modern historia. De fyra toppkandidaterna, där två går vidare, ligger alla mellan 23 och 20 procent i mätningarna.

Lägg därtill att en tredjedel av väljarna säger att de bestämmer sig först på valdagen. Och att valdeltagandet kan bli så lågt som 65 procent. I protest mot allt!

Så vad händer i EU:s tredje största ekonomi där både vänster- och högerkrafter föga överraskande tar varandra i hand och varnar för ”globaliseringsspöket” som orsak till hög arbetslöshet och alla tappade sugar? Där den enkla lösningen tycks vara att om vi bara omförhandlar EU-medlemskapet avskaffar euron och återinför francen, bygger murar istället för broar och kryddar allt med höga strafftullar, så kommer snart den inhemska industrin att gå som tåget. 

Låt oss backa bandet en smula:

Det styrande socialistpartiet är i fritt fall. President Francois Hollande ställer inte upp för omval med bara 6 procents folkligt stöd. Partiets framröstade kandidat Benoit Hamon gör en katastrofkampanj och harvar nu på runt 8-9 procent. Att försöka profilera sig på medborgarlön på 750 euro i månaden för alla över 18 år och finansierat genom skatt på fabriksrobotar, räcker inte. Dessutom talar han helst gröna framtidsfrågor än tacklar den dagsrådande grådaskigheten.  

Det smått sanslösa har skett att flera ministrar – bland annat försvarsministern – i den sittande socialistregeringen inte ens stöder sin egen partikamrat utan väljer istället centerliberalen och det så kallade enmanspartiet Emmanuel Macron som leder knappt i mätningarna.

Macron har också stöd av den före detta socialistiske premiärministern Manuel Valls som förlorade partiets nomineringsval mot just Hamon. Till och med president Holland lutar också mot att överge sin egen partikandidat och välja Macron.  Han återkommer med besked ”i god tid före andra valomgången”. Klart det är pinsamt för Hamon! 

Många bedömare menar att socialistpartiets kroniska och sekteristiska krig, mellan reformister och revolutionärer, kommer att implodera i en höger- och en vänsterfalang efter valet och bana väg för en en infekterad men nödvändig nydaning till valet om fem år. 

Den 39-årige före detta bankmannen Emmanuel Macron, som hoppade av socialistregeringen som ekonomiminister, bildade ”En marche! ”(På väg!) och som nu dessutom stöds av en drös socialistiska   mittenprofiler, hyllar både globalisering, EU, Europa och gränslöshet.

– Vi är inget parti, säger han. Vi är varken höger eller vänster. Det är passerat! Vi är en rörelse! 

Vad som ligger honom i fatet är att han är politikens ”rookie” och slåss emot tre politiska elefanter med så där 30 års politisk erfarenhet vardera. Men att bara på drygt ett år ha gått från 0 till 23 procent av väljarstödet är en otrolig bedrift. Det avgörande är om väljarna vågar lita på hans oerfarenhet. Macron har ohälsosamt många osäkra väljare.  Men samtidigt drar han tiotusentals till sina massmöten där många helt enkelt kommit för att de är nyfikna på det nya.

Det bådar gott! Mycket av Macrons kampanjande är Obama-inspirerat med horder av entusiastiska dörrknackare.

På högersidan finns före detta premiärminister Francois Fillon för Republikanerna. Han sopade överraskande mattan med förre presidenten Nicolas Sarkozy och gamle Alain Juppé i partiets nomineringsprocess i vintras och spåddes en lysande chans i presidentvalet med ett väl genomtänkt ekonomiskt program, ordning och reda inramat av katolsk lågmäld strävsamhet. Opinionsmässigt låg han på topp runt 26 procent. Så small bomben med avslöjandet att han avlönat sin fru Penelope och två av sina barn med miljontals skattekronor kronor för jobb som åklagarsidan säger inte existerade. 

Siffrorna i opinionsmätningarna rasade snabbt ner till ungefär 17-18 procent.  

Partiledningen ville lyfta bort honom men Fillon vände sig till väljarna som gav honom ett enormt stöd vid ett massmöte i Paris den femte mars. Ingen annan ville ta över. Så efter det var han orörbar. Skandaler har en benägenhet att sjunka undan i folks medvetande. Och någon rättslig prövning blir det inte för Fillon på kanske upp till fem år. Nu klättrar han uppåt igen till omkring 20 procent och betraktas allmänt som den av kandidaterna som är mest statsmannalik.

Och det är viktigt för en fransman! Vid sidan om Le Pen är Fillon den kandidat som har minst osäkra väljare. 

Dock delar troligtvis Republikanerna samma öde som socialistpartiet. Det kommer också troligtvis att implodera och spricka i en höger- och en centergruppering efter valet.
Marine Le Pen som leder Nationella Fronten har nästan självskrivet förväntats ta sig till andra och avgörande omgången. Men orosmolnet för henne är att hon har tappat  i opinionsmätningarna de senaste två veckorna och ligger nu tvåa.

Le Pen spinner framgångsrikt på att den traditionella politikerklassen sålt ut Frankrike och representerar bara sig själva och sin egen gnidenhet. Samt att de slutat att leverera till folket, att EU och euron håller tillbaka Frankrikes storhet. Med 10 procents arbetslöshet och 25 procent bland ungdomar 18-25 år är stödet bland dessa runt hela 40 procent.

Nationella Fronten har också blivit betydligt mer rumsrent och har exempelvis flera aktiva universitetsföreningar. De franska förstagångsväljarna har dessutom bara dimmiga begrepp om vilka rasistiska utspel som avhängda pappan Jean-Marie stod för.  Dock verkar hon ha tappat fokus sedan några veckor och satsar därför åter på invandrare och säkra gränser. ”Valet handlar inte om vänster eller höger”, säger även hon. Men tillägger: ”Valet står mellan globalisering och patriotism!”

Den verkliga uppstickaren under de senaste två månaderna är Jean-Luc Mélenchon, 65 år. I ungdomen trotskist, sedan socialist, ett kort tag även socialistisk minister i regeringen Hollande och Europaparlamentariker.  Nu framgångsrikt drivande sin egen vänsterextrema linje.

Flera kallar honom vänsterpopulist eftersom hans spridande av fiktiva stödpengar till närmast allt, är orealistiskt. Men från att ha börjat sin kampanj på runt ynka 10 procent har han på så där bara sex veckor fördubblat den till 20 procent. Och är likt Fillon fortsatt uppåtgående.

En av förklaringarna till framgångarna är hans folklighet, slagfärdighet och debattskicklighet.  För några månader sedan hörde Benoit Hamon av sig och undrade om de skulle slå samman sina påsar och program. Men det stupade så klart på vem av de båda herrarna som skulle stiga tillbaka. 

Mélenchon i sin Mao-inspirerade jacka drar storpublik till sina massmöten och står i täten för  ”France insoumise”  vilket ungefärligen kan översättas med  ”Det okuvliga Frankrike”. Mélenchon  rider skickligt på väljarfrustrationen och skyller tingens varande  på skattefifflande kapitalister och den förhatliga frihandeln.

Så vem vinner?

Ja, för bara någon månad sedan pekade det mesta på att kampen skulle ta Marine Le Pen och Emmanuel Macron till den andra och avgörande omgången. Båda har 23-22 procent.  Men sedan bara någon dryg vecka har både Fillon, och framför allt Mélenchon, hämtat upp och de ligger runt 20 procent vardera.

Veckans absolut senaste mätningar pekar på att Macron och Le Pen båda tappar lite medan Fillon och Mélenchon ökar. Det kan knappast bli mer spännande! 
Söndagens val i Frankrike blir en rysare som handlar om ”fransk identitet”, om migrationen och för så många vanliga fransmän känslan av att deras verklighet skenar. Dock inte så mycket om nationens säkerhet för där är kandidaterna överens. 

Frankrike böjer sig aldrig för terrorismen eller ger vika.  Nationalsången sjungs av alla och inte bara på fotbollsarenorna. 
Viktigt att komma ihåg är också att det avgörande valet den 7 maj inte är något slags fortsättningsval som det ibland framställs som. Det är rätt och slätt ett nytt val där två kandidater har två veckor på sig att bygga upp sin vinnande plattform. 

Så ska man lita på mätningarna? Nja, som den franska tidningen Valeurs så klokt formulerar det:

”La vérité n´est pas dans les sondages, elle est au coin de la rue”. Ungefär: ”Sanningen finns inte i mätningarna utan i gathörnet”. 

På söndag kväll vet vi vad som bestämdes där.

Jan-Olof Bengtsson
Frilansjournalist, före detta ledarskribent i Kvällsposten och EU-korrespondent i Bryssel. Han bor numera i Frankrike och skriver mycket om fransk politik.