En paradox (och ändå inte) att Billing får sparken

Det kan synas vara lite av en paradox att Alectas vd Magnus Billing får foten efter pensionsjättens amerikanska bankdebacle. Alecta och Magnus Billing har ju hört till de skarpaste kritikerna av centralbankerna och inte minst Riksbankens ”extrema” räntepolitik. Så ur det perspektivet är det lite förvånande, att när centralbankerna väl börjar normalisera räntorna så är Alecta den som snubblar först i farstun. Eller så är det inte så konstigt, eftersom de inte har ”levt som de lärt.”

Det iögonfallande sjabblet, där Alecta drog ner på sina positioner i de kanske tröga men lönsamma svenska storbankerna för att satsa stort på medelstora amerikanska ”snabbväxande” banker, som de nu havererade Silicon Valley Bank och Signature Bank, samt den vacklande First Republic Bank, och som kostat pensionskollektivet runt 20 miljarder kronor, är inte vackert.

För snabb tillväxt inom banksektorn brukar i tio fall av tio gå hand i hand med ett ackumulerande risktagande, där den under pandemins och tidigare års lågräntemiljö och ”penningpumpande” har skapat ett extra potent gödsel. Hade Alectas placeringsstrategi i stället gått hand i hand med insikten om den ”extrema” räntepolitikens effekter på risktagande så hade det amerikanska bankfiaskot ha kunnat undvikas.

Men nu gick inte placeringsstrategi hand i hand med räntepolitikens effekter på risktagande, därför är det inte märkligt att först aktieförvaltningschefen Liselott Ledin fick sparken och sedan vd Magnus Billing. Styrelseordförande Ingrid Bonde säger att hon har ställt sin plats till förfogande, men har fått förnyat förtroende och ska nu kliva fram som arbetande styrelseordförande.

Jag vet inte hur långt tillbaka det kollektiva minnet på Alecta sträcker sig, men det är inte första gången som denna institution trampar ordentligt snett. Föregångaren SPP, som länge hade varit en hyfsat försiktig spelare under bildandet av det svenska ”fastighetsundret” i slutet på 80- och början på 90-talet, flyttade i slutet av denna cykel fram positionerna rejält genom köpet av det brittiska fastighetsbolaget London & Edinburgh Trust. Resultatet blev den största enskilda smällen under den svenska finans- och fastighetskrisen. SPP, sedermera, Alecta, lyckades med konststycket att förlora mer än hela köpeskillingen, eftersom de även klev in som långivare till det havererade bolaget.

Den affären blev startskottet till en större ommöblering av SPP, där livbolagsverksamheten såldes och numera ägs av norske Storebrand, och där tjänstepensionsverksamheten bytte namn till Alecta.

Jag tror att Ingrid Bonde i sin utvecklade position kommer att få det som på Linkedin brukar kallas för ”en spännande utmaning”.  Väl så spännande som rollen hon hade som finanschef  på Vattenfall efter det ”utmanande” köpet av Nuon. (Vattenfall lyckades ju precis som SPP förlora mer än hela köpeskillingen på den affären, eftersom de samtidigt gjorde stora investeringsåtaganden i tillgångar som snabbt blev så kallade ”stranded assets”, läs; kolkraftverk.)

För i min bok så kommer de stora kapitalförvaltarna, där pensionsjättarna väger tungt, att gå in i en mycket jobbig period. De så kallade ”sötebrödsdagarna” är över. För enligt min analysmodell så har dessa varit en av huvudpumparna till uppblåsandet av den finansiella tillgångsballong som nu håller på att pysa ur.

För mig är det svårt att se att inte det stora nettoinflöde som har skett i det svenska tjänstepensionssystemet, runt 750 miljarder kronor sedan 2006, inte har varit starkt bidragande till den bubbla som vi nu ser framför oss. Till det kan vi lägga ett nästan lika stort belopp i vårt svenska så kallade premiepensionssystem. Detta ”sparande” har enbart gått till att köpa andra värdepapper, aktier, obligationer, fastigheter eller andra ”alternativa tillgångar”.  Men till 99 procent består detta av förvärv av något slags anspråk (engelska ”claim”) på det framtida kassaflödet på redan befintliga tillgångar.

Det vill säga, detta sparande har inte följt den nationalekonomiska definitionen som sätter sparandet lika med investeringar, där sparade pengar kanaliseras till att bygga nya produktiva tillgångar.
Nej, detta finansiella ”sparande” har istället lett till sjunkande avkastningskrav och även fallande räntor, som drivit på nya krediter och nya betalningsmedel som har kanaliserats till köp av finansiella tillgångar, precis som den termik som får en ballong att lyfta. Jag försökte beskriva denna process under en cykeltur 2020 på Bornholm En makroekonomisk cykeltur längs pennings-cirkulationens led | Realtid för mina kompisar. Jag är inte säker på att de eller läsarna förstod då. Och jag är inte säker på att Ingrid Bonde förstår det nu.

Men själv tycker jag att cykeltursessän ger en bra förståelse för vad som har hänt och vad som håller på att hända. Har jag rätt så kommer pensionssystemet, inklusive tjänstepensionssystemet med Alecta och kompisarna, att behöva reformeras igen. Och då lär det inte bli någon 90-tals lösning.

Då på 90-talet gick man all in på det som vissa kritiker brukar benämna ”finansialization”. Det vill säga att om vi bara omvandlar allt till finansiella instrument, även skolor och vårdinrättningar, så löser ”den osynliga handen” alla allokeringsbehov. Det blev nog inte så. Det blev en bubbla, Vi behöver istället hitta något som gör att sparandet kanaliserar till verkliga investeringar, som driver samhället åt rätt håll. Det vill säga att S – sparande hittar fram till I – investeringar.

Och den som löser detta bör kunna få ett pris till Alfred Nobels minne.