Donald Trump och konsten att värdera saker

Några av tvisterna handlar även den finansiella kapitalismens kärna, vad är ett värde? Och vad säger reglerna om hur mycket man får bluffa/låtsas i detta reality-brädspel som kallas kapitalism (en variant på Monopol) när man ska fastställa detta värde?

Den pågående civilrättsliga tvisten mot Donald Trump och hans inte helt transparenta företagsimperium ”Trump Organization” i staten New York handlar om det senare. Enligt åklagaren Letitia James har Donald Trump och Trump Organization agerat så pass bedrägligt i sina värderingar att de ska betala ett skadestånd på 370 miljoner dollar och Donald Trump ska beläggas med näringsförbud i delstaten i 50 år.

Första instansen har gått på åklagarens linje och det som återstår är att besluta om skadeståndets storlek och näringsförbudet. Donald Trump och hans advokater menar att det hela är del i den politiska ”häxjakt” som demokraterna och ”the deep state” bedriver mot honom och kommer med all säkerhet att överklaga alla domar så långt det bara går.

Själva tvisten, liksom alla de övriga, är naturligtvis intressant, då den borde kunna få konsekvenser för Donald Trumps ambitioner att bli återvald som president. Eller tvärtom. Så här långt verkar Donald Trump bara stärka sina odds, vilket naturligtvis också säger en hel del om det emotionella amerikanska politiska energisystemet och de tider som vi lever i.

”De har den mer eller mindre medvetna bluffen som affärsidé.”

För en ganska normal svensk, tror jag, så framstår Donald Trump som en framgångsrikare variant av den norsk/svenska entreprenören Rickard Olsson från SVT:s domkumentär Skamlös. Dokument inifrån: Skamlös | SVT Play Rickard Olssons juristbyrå Rive verkar ha haft samma affärsupplägg som Trump University. Det vill säga den renodlade bluffen. Men Olsson har till skillnad mot Trump inte blivit dömd för några ekonomiska oegentligheter, även om han har näringsförbud och en dom för våldtäkt mot en av de anställda.

Och de karaktärsdrag som Olsson och Trump har förädlat är inte helt ovanliga bland framgångsrika, liksom även mindre framgångsrika, affärsmän som jag har stött på. De har den mer eller mindre medvetna bluffen som affärsidé.

Någon driver en byggfirma som ska ”revolutionera” byggprocesserna i hela världen och bygga mycket höga hus. Kanske Nordens högsta! Bolaget börsnoteras men tjänar inga pengar annat än på tveksamma internaffärer. Andra säljer smink i sitt eget namn och ska erövra världen, men det blir rejäla magplask.

”Men trots nollräntor så går det bolaget kassaflödesmässigt baklänges redan från start.”

Andra köper fastigheter, som de benämner ”social infrastruktur” som hyrs av den offentliga sektorn, och ska göra alla till miljonärer. Allt är bombsäkert. Det är otroligt värdeskapande, tills det inte längre är det. De ”fasta” värden som fastighetsvärderare, revisorer och andra har fått bra betalt för att fastställa visar sig inte riktigt vara så fasta. De smälter ihop mot nollpunkten.  En närstående bygger arkitektoniskt utmanande lyxbostäder. Det funkar bra ett tag, tills det inte funkar. Då skolas bostadsutvecklingsbolaget om till ett fastighetsbolag och får köpa en hoper kåkar av bolaget med den ”värdesäkra sociala infrastrukturen”. Men trots nollräntor så går det bolaget kassaflödesmässigt baklänges redan från start. Revisorerna och fastighetsvärderana som får betalt tycker ändå att de ”långsiktiga” värdena är betydligt högre än vad aktiemarknaden anser. Så stiger räntorna och allt svajar. De som köpt bostadsrätter i de arkitektoniskt utmanande ”Tornen” är lite sura. Toaletterna funkar inte. De begär bolaget i konkurs.

Bluffen som affärsidé är ju heller inget nytt. The South Sea Company lyckades ju redan på 1700-talet lura upp självaste Isac Newton, som var väl införstådd med tyngdlagen, på läktaren. Men Petterson & Bendel-uppläggen har fått en renässans under de senaste decennierna. ”Fake it till you make it” har ju varit en stående slogan i Silicon Valley sedan IT-bubblans dagar. I Sverige har vi ett ”köp nu betala senare bolag” som exempelvis säger att de håller på att lyckas ta sig hela vägen från bluff till att skapa värde.

Men vad är ett värde och är de ett eller flera? Enligt Trump Organization kunde en fastighet vara värd 18 miljoner dollar i fastighetsdeklarationen. Det finns ju mycket risker med fastigheter. Toaletterna kan ju exempelvis sluta fungera. Samma fastighet var emellertid värd 500 miljoner dollar när den skulle användas för att få finansiering. Ur rätt synvinkel gav denna fastighet i princip oändliga möjligheter. Och då hade man enligt advokaterna heller inte beaktat det värde som varumärket ”Trump” ger till allt som presidentkandidaten snuddar vid, som denna fastighet.

Men rent definitionsmässigt är det ganska enkelt att tala om vad en sak är värd. Det är det diskonterade nuvärdet av alla framtida kassaflöden. Det är uppenbarligen svårare att mäta detta. De som har kommit närmast i att operationalisera fastställandet av värdet i den moderna ekonomin är väl ekonomerna Peps Persson och Pappa Mumin i sina banbrytande alster ”Falsk Matematik” Peps Bloodsband – Falsk Mattematik – YouTube och ”Sången om alltings värde” All tings värde – song and lyrics by Mumintrollen | Spotify. Mumin konstaterar att ”Det dyra är det som är stort.” ”Och alla släkten stora kungar lärde. Att ett värde är ett värde är ett värde. Bara den som har guld kan förgylla sin egen privat pyramid”. Det vill säga ganska nära Donald Trump och hans advokaters argumentation. Peps Perssons kassaflödesmodell är mera utmanande. Han konstaterar att genom den falska matematiken så blir; ”Noll, noll, noll är noll.  Och noll, noll, noll, noll. Och var du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Det vill säga närmare åklagarens linje om Trumps mer bedrägliga värdekonstruktion.

(Passar här på att nominera båda dessa forskare, postumt, till Nobelpriset i bedräglig ekonomi.)
Sedan får vi se vad det kan vara värt.