Detta är sjukt – och förr eller senare kommer det att flyta upp till ytan

Jag har länge förundrats över att det inte förs någon diskussion om Riksbankens och andra centralbankers enorma subventioner av sina penningpolitiska motparter – bankerna Storbankerna kan skratta hela vägen till…Riksbanken (realtid.se) För medan syftet med den förda penningpolitiken är att strama åt det ekonomiska aktiviteten som helhet för att få ner inflationen, så har samma åtgärd en (kanske) ”icke avsedd konsekvens” i form av en direkt subvention av alla banker som har fordringar på Riksbanken, de så kallade centralbanksreserverna.

På ett år då Riksbanken har höjt styrräntan från 0 till 3,5 procent så har Riksbankens räntebetalningar på sina utestående reserver skruvats upp till närmare 40 miljarder kronor i årstakt. Bankerna matchar sina fordringar på Riksbanken med den billigaste finansiering de har, inlåning. Storbankerna erbjuder idag räntor på sina inlåningskonton med fria uttag på mellan 0 procent och 2 procent. Skillnaden mellan vad de får betalt från Riksbanken och vad de betalar för kundernas inlåning är och ska betraktas som en ren subvention från Riksbankens sida

Denna subvention från Riksbanken till storbankerna uppgår därmed till någonstans mellan 20-25 miljarder kronor i årstakt.  Detta är en ren så kallad ”arbitragevinst”. Bankerna tar ingen risk och fordringar på Riksbanken har inget kapitalkrav alls.

Det är detta som Swedbanks vd Jens Henriksson menar när han säger att ”bankernas stigande räntenetto beror på att de tjänar pengar på inlåningsaffären”. Jag har längt tyckt att detta är helt absurt. Och det är märkligt att det inte höjs några röster alls i Sverige, förutom från en radskrivare på Realtid. Att bankerna inte berättar kan man kanske förstå. De har ju betalt för att inte förklara. Bankchefernas piruetter – det de har betalt för att INTE berätta (realtid.se)

Detta är emellertid inte bara ett svenskt fenomen. Det är än värre inom eurozonen och inte minst i Storbritannien. Financial Times, som jag läser dagligen, har inte berört ämnet, vad jag vet. Men i förra veckan fick jag i alla fall bekräftelse på att jag inte är helt ute och cyklar. Paul de Grauwe, professor vid London School of Economics har tillsammans med Yuemei Ji publicerat en rapport hos CEPR – Center of Economic Policy Research, där de tar bladet från munnen The extraordinary generosity of central banks towards banks: Some reflections on its origin | CEPR

De Grauwe och Ji har räknat på vad denna subvention motsvarar. Inom ECB motsvarar denna subvention 1,01 procent av BNP. I Storbritannien är den hela 1,75 procent och i USA är den 0,64 procent. Sverige och Riksbanken lägger sig ganska nära på runt 0,7 procent av BNP, enligt mina beräkningar.

De Grauwe och Ji konstaterar att centralbankerna har förlänat hela sin traditionella intjäningsförmåga, ”seignoraget”, som kommer av deras monopol att ge ut ett lands betalningsmedel, till sina vasaller, bankerna. Enligt rapportförfattarna finns det ingen som helst nödvändighet bakom detta. Det kan åtgärdas genom att återinföra ett reservkrav på bankerna och sänka räntorna på de reserver som bankerna därmed måste hålla i sin balansräkning.

Men ska jag vara ärlig så är jag övertygad om att centralbankernas situation är mycket värre än vad De Grauwe och Ji beskriver. Det stora problemet är att de har lastat sina balansräkningar fulla med lågavkastande obligationer under pandemi- och nollränteåren. När de har höjt räntorna, innan de har börjat lätta på balansräkningarna, så har de låst in ett kraftigt negativt kassaflöde, som gör att de har förbrukat sitt egna kapital. För att återställa centralbankernas finansiella självständighet, där det nämnda ”seignoraget” överstiger bankernas löpande kostnader och börjar bygga upp en buffert så behövs mycket stora kapitalinjektioner. För Riksbankens del handlar det om runt 100 miljarder kronor. Riksbankens egna kapital är mer än förbrukat (realtid.se)

För euroländernas centralbanker krävs ännu mer och Bank of England är värst ute. Förr eller senare så kommer detta att flyta upp till ytan. Ber ödmjukast att påminna om var ni läste det först.