Utländska försäkringsbolag ett kryphål i flytträttsfrågan

Avgifter på sparande är en av finansbranschens huvudnäringar. Att bolagen tar betalt för sitt jobb är rimligt, men alldeles för ofta står avgifterna inte alls i proportion till den tjänst som levereras. Den konsument som vill städa bort sina avgifter har under många år stött på problem med pensionsavtal som inte gått att flytta eller att avgifterna för att byta pensionsbolag varit så höga att de i praktiken betytt en inlåsning. I egenskap av oberoende rådgivare har vi träffat och gått igenom tusentals konsumenters sparande och har sett många skräckexempel där avgifter skulle äta upp över hälften av en persons pensionskapital. Ibland har priset för att byta bolag kunnat vara så högt som 50 000 kronor.

Mycket lagstiftning på sistone
Under det senaste året har det hänt flera positiva saker i frågan.
Regeringen gav uppdrag åt Finansinspektionen att kartlägga effekterna av att tvinga pensionsbolagen att lätta på sina hinder för spararna att flytta sitt sparande.
Regeringen justerade lagen från föregående årsskiftet så att bolagens flyttavgifter måste knytas till två saker: de faktiska kostnader som funnits för att en gång i tiden jaga in kunderna samt själva administrationen att genomföra flytten. Dessutom skall dessa flyttavgifter sjunka med åldern på sparandet och i princip bli maximalt 1 000 kronor efter tio år.
Regeringen föreslog under våren att ytterligare skärpa samma lag så att bolagen enbart får ta betalt för administrationen av flyttar och med maximalt 600 kronor. Detta anser vi vara ett förslag i helt rätt riktning vilket vi redogjorde för i vårt remissvar.

Utländska försäkringsbolag påverkas inte
Något som enligt vår uppfattning inte lyfts tillräckligt i debatten är att de lagskärpningar som regeringen jobbat med enbart berör svenska försäkringsbolag som regleras av den ganska omfattande försäkringsrörelselagen (146 sidor). Utländska försäkringsbolag måste inte följa samma lagar utan förhåller sig istället till den tunnare Lag (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige (38 sidor) som inte reglerar nivån på flyttavgifterna. I praktiken innebär det att sparare som har tecknat (eller rättare sagt blivit inlurade i) kapitalförsäkringar hos utländska försäkringsbolag har väsentligt sämre kundskydd. Medan svenska försäkringsbolag nu tvingats sänka återköpsavgifterna från i värsta fall 5 procnet av kapitalet till 600 kronor kan fortfarande utländska försäkringsbolag fortfarande ta så mycket som halva kapitalet i avgift för att få byta bolag. Vi har sett flera exempel under våra rådgivningsmöten där flyttavgifterna blivit helt orimliga. I det värsta exemplet blev avgiften för att flytta en halv miljon – hälften av sparkapitalet – på ett sparande som pågått i över tio år. 

Problemet är större än man kan tro
Enligt Finansinspektionen sparar svenskarna 10 miljarder kronor per år i utländska kapitalförsäkringar. Motsvarande siffra för inhemska kapitalförsäkringar är 75 miljarder. Vi har alltså sju gånger mer pengar som pumpas in i svenska kapitalförsäkringar. Men avgifterna och flyttavgifterna utomlands är i kronor räknat uppskattningsvis många gånger högre. Problemet, om man ser till de avgifter som belastar spararna, är alltså i samma storleksordning för utländska försäkringsbolag som för de svenska. Trots det lagstiftas det alltså bara mot de svenska försäkringsbolagen.

Läge att täppa till kryphålet
Vi menar alltså att det finns ett stort behov av att se till att utländska försäkringsbolag måste förhålla sig till samma avgiftsbegränsningar som de svenska. Om inte så riskerar vi att se ökad aktivitet från ”rådgivare” som gärna tecknar kapitalförsäkringar utomlands i ännu högre utsträckning där avgifter och provisioner även fortsättningsvis kan vara höga och konsumentskyddet sämre.

Patrick Siegbahn
Placeringsrådgivare, Småspararguiden.se