Riksbankens obligationsköp kan leda till ökat risktagande

I dag är många företag beroende av sina obligationsprogram och när coronakrisen slog till uppstod en rädsla som riskerade att strypa likviditeten. Om inte annat kunde upplåningskostnaderna stiga dramatiskt. I det läget öppnade Riksbanken upp sitt obligationsköpsprogram för bland annat företagsobligationer, delvis med avsikt att garantera likviditeten och minska företagens upplåningskostnader. Av allt att döma har det varit framgångsrikt och det finns också stöd för att obligationsköp har den effekten. 

Men efter den inledande fasen framstår det mer och mer som att utmaningen i coronakrisen inte är likviditet, utan snarare realekonomiska effekter på arbetslöshet, handel och konsumtion. I det läget har Riksbanken fortsatt sitt program med breda obligationsköp. Sannolikt är syftet nu mer kopplat till traditionella penningpolitiska mål, som tillväxt och inflation. 

Tyvärr är det inte lika självklart att obligationsköp har lika god effekt när det gäller realekonomin som de har på räntor. Min forskning tyder i stället på att Riksbankens obligationsköp hittills inte gett någon aktiv penningpolitisk respons på realekonomiska chocker.

För närvarande verkar de flesta världsledare vara överens att man ska ta till stora politiska åtgärder även om de saknar vetenskaplig evidens, och det är bara att erkänna att ibland kan det vara rätt väg att gå. Men det finns ändå en risk med att pressa ner räntekostnader. 

Problemet är att man pressar ner riskpremier och pressar man ner riskpremier leder det med ganska hög sannolikhet till ett ökat risktagande. Det ökade risktagandet ska helst leda till ökad realekonomisk aktivitet, men om det inte gör det leder det bara till ökad sannolikhet att individer och företag förlorar betydande delar av vad man kan förväntas dra in under sin livstid. 

Så även om det alltid är politiskt lockande att göra så mycket som möjligt kan det vara värt att fråga sig om det inte på sätt och vis är försiktigare att avstå från drastiska åtgärder tills man vet vilken effekt de faktiskt har. För att dra en högaktuell parallell är det inom den medicinska vetenskapen fortfarande praxis att bara ta till sådana åtgärder som man vet hjälper mer än de skadar.

Martin Nordström
Doktor i nationalekonomi vid Örebro universitet