"När Sverige en dag väl är med i euron är vi också en del av Bankunionen"

Frågan om Sverige och Bankunionen måste ses i perspektiv av Sveriges förhållande till euron och till den banklagstiftning som är en bottenplatta för Sverige och Bankunionen.

Sveriges utanförskap från euron gör att våra möjligheter att påverka viktig politik minskar när euroländerna med den gemensamma valutan som bas blir allt mer avgörande för inriktningen
av EU:s politik i sin helhet.

Den penningtvättsskandal som präglat Swedbank har lyfts som argument i debatten om svenskt medlemskap i Bankunionen, men eftersom svenska banker redan verkar under lagar och regler för banker i euroländer, som de baltiska, innebär Bankunionen i sig inget skydd mot penningtvätt. Däremot finns andra tydliga fördelar.

Bottenplattan för Bankunionen har formats genom bankkrislagstiftningen och genom att vi det senaste året har lagstiftat om hur hierarkin för skulder vid bankers krishantering ska se ut, hur internationella standarder för underordnad skuld (Total Loss Absorbing Capacity) ska införas i den europeiska lagstiftningen samt hur denna ska regleras i Bankunionen som sådan.

Jag har i dessa fem stora lagstiftningar varit parlamentets rapportör och bland annat satt stopp för att klyva diversifierade banker, sett till att skapa möjlighet för regeringar att gripa in och stabilisera banker utan att vara hänvisade till skuldinlösen och konkurser, tak för de krav på underordnad skuld som annars hade kunnat krympa bankers utlåningsförmåga och säkerställning av bankkrislagstiftningens disciplinerande effekt genom klarhet i att all skuld ska kunna inlösas (bail-in) i stället för att stater tvingas lösa ut (bail-out) banker i kris.

Med säkerhet kommer denna lagstiftning i framtiden inte att formas av dem som står utanför eurozonen. Sverige riskerar stå vid sidan om i frågor om ekonomisk politik, finansiella marknader, banklagstiftning och den faktiska beslutsprocessen som utvecklar den inre marknaden. Det gäller också diskussionerna om eurozonens budget och stabilitetspolitik.

Sverige är en av få medlemsstater som faktiskt uppfyller eurozonens krav, till skillnad från de flesta euroländer, vilket skulle kunna ge oss inflytande. Med våra ekonomiska förutsättningar
hade vi haft större nytta av euron än de flesta länder hade under den ekonomiska krisen.

Med euron skulle Sverige få en stabilare valuta i stället för den pendling mellan övervärderad och undervärderad valuta som vi har haft och vi skulle få en stabilare penningpolitik. Sverige
har mycket att vinna på euron, både genom politiskt inflytande och ekonomisk stabilitet.

Tills vi är medlemmar i euron är min uppfattning att vi bör söka komma så nära Bankunionen som möjligt genom hybridlösningar för observatörsplatser i Bankunionens tillsynsstrukturer
och resolutionsmyndighet, genom ytterligare formalisering av samarbetet vad gäller stora banker och eventuellt genom att bidra till Bankunionens resolutionsfond, och därmed ges möjlighet att avhända oss en del av riskbördan för våra stora banker.

Ett fullt medlemskap i Bankunionen förutsätter däremot att vi är en del av eurosamarbetet om det ska vara meningsfullt att frånhända oss myndighetsutövning över svenska banker.

Sverige måste på nytt diskutera hur och när vi ska bli del av euron. Ett första steg bör tas när eurozonen som sådan uppfyller stabilitetskraven. I nästa kris kommer vi se konsekvenserna av
att stå utanför med den instabilitet och osäkerhet det ger.

Därför bör nästa kris, och den kommer, vara den sista vi går igenom utanför euron. Det faktum att alltför många i dag anser euron vara en obekväm eller svår fråga att hantera får inte leda till att vi låter dörrar stängas, förlorar handlingsutrymme och inflytande som vi en dag kan vara i stort behov av. När Sverige en dag väl är med i euron är vi också en del av Bankunionen.