”Lindvall tycks ha missat några grundläggande förändringar”

Per Lindvall tycks ha missat några grundläggande förändringar i den globala ekonomin under det senaste decenniet:

Produktivitetstillväxten i världen har minskat kraftigt vilket innebär att utrymmet för reallöneökningar har minskat. Detta är ett globalt fenomen som uppmärksammats av betrodda organisationer som IMF och Konjunkturinstitutet.

Per Lindvalls krönika: ”Teknikföretagens utspel kan bli ödesdigert”

Globalisering och e-handel har kortslutit sambandet mellan inhemskt resursutnyttjande – läs arbetslöshet – och löne- & prisökningar. Arbets- och varumarknaderna är inte längre nationella utan globala, det går inte att kräva snabbare löneökningar för att efterfrågan på arbetskraft är hög på hemmaplan.

Arbetsmarknaden är numera global och företagen rekryterar utanför Sveriges gränser. Lönekrav som grundas på förhållanden i närområdet leder till att svenska jobb slås ut. Inte heller kan svenska företag, förutom inom vissa branscher, i nämnvärd utsträckning vältra över eventuella snabbare löneökningar på konsumenterna i form av högre priser i en tid när e-handeln är gränslös. Såna försök leder bara till att omsättningen faller eftersom varumarknaderna i stora delar är gränslösa.

Calmfors och Driffill konstaterade redan 1988 att utländsk konkurrens dämpar lönernas effekt på inhemska priser. Under de trettio år som förflutit sedan dess har konkurrenssituationen förstärkts till den grad att inhemskt löneläge enbart i försumbar grad påverkar inhemska priser (det vill säga inflation). Det finns med andra ord inget starkt positivt samband mellan löneökningar och prisökningar i en liten öppen ekonomi som den svenska, däremot finns det ett mycket tydligt negativt samband mellan löneökningar och sysselsättning.

Per Lindvall har uppenbarligen inte heller hängt med i diskussionen kring sambandet mellan löneökningar och valutakurser. I läroboksmodellen från grundkursen, vilken Lindvall uppenbarligen vid något tillfälle tagit till sig, styrs valutakurserna av inflationsskillnader mellan länder. Tanken är att efterfrågan skulle flytta från det land där priserna stiger snabbare vilket i sin tur skulle få valutan att försvagas. I en värld där inflationen styrs av löneökningarna skulle således de senare vara nyckeln till växelkurserna. Det finns dock inget som helst empiriskt stöd för att valutakurser bestäms av relativ inflation enligt denna enkla modell, vanligen benämnd köpkraftsparitet. Det finns i själva verket få populära modeller som har så svagt empiriskt stöd som just denna. De kommersiella flödena är en rännil jämfört med de enorma kapitalflödena som dominerar världens valutamarknader, kronans värde bestäms av globala finansiella portföljskiften och i viss mån av centralbankerna, och inte av relativ varuinflation.

Det finns således ingenting som säger att den svenska exportindustrin skulle räddas av en svagare valuta i det fall svenska löneökningar tar fart jämfört med i våra konkurrentländer. Tvärtom skulle accelererande svenska löner motivera Riksbanken att höja räntan – vilket i sin tur sannolikt leder till starkare krona. Även om industrin är mindre känslig för valutakursrörelser i en värld av integrerade globala värdekedjor är det ingen tvekan om att konkurrenskraften i delar av svensk industri försämras av en kraftig kronförstärkning.

Kontentan är att den internationella konkurrenskraften bestäms av de nominella löneökningarna och produktivitetsutvecklingen relativt omvärlden. Eftersom industrin och stora delar av övrigt näringsliv är pristagare på världsmarknaden och inte kan räkna med att ”räddas av” en kronförsvagning vid höga löneökningar, är inflationsmålet inte relevant för konkurrenskraften. Att låta svenska löneökningar överstiga omvärldens leder obönhörligen till att produktion och i längden arbetstillfällen försvinner ut ur Sverige.

Slutligen är Lindvalls referenser till Norge och Island direkt obegripliga och det krävs en mycket hög egenförädling, högre än den som idag gäller, för att inte det ökade priset på insatsvaror vid en ständigt fallande krona väl överskuggar de relativt lägre arbetskraftskostnaderna. En stilla undran är varför det finns så många förståsigpåare som tror att lyckans land förutsätter 2 procents inflation. Varför måste hög konkurrenskraft och prisstabilitet äventyras genom egendomliga experiment om målet enbart är att visa att en svag Riksbank i ett litet land visst kan skapa 2 procents inflation?

Anders Weihe
Förhandlingschef Teknikföretagen

Mats Kinnwall
Chefekonom, Teknikföretagen