”Försvagningen av kronan är bestående”

Kronans försvagning har egentligen, i lite olika etapper, pågått sedan början av 1970-talet. De senaste åren, sedan 2013-2014 har kronan återigen hamnat i en trendmässig försvagning. Frågan är varför? Och är den permanent?

Penningpolitiken är den viktigaste men inte enda anledningen till kronförsvagningen. Det finns ett ”strukturellt” problem för penningpolitiken i spel i sedan 2010 i den meningen att löneutvecklingen sedan ”krisavtalet” det året är för svag för att vara förenlig med  Riksbankens inflationsmål på 2 procent. De senaste årens löneökningar på cirka 2,5 procent bidrar bara till att höja inflationstakten med drygt 1 procentenhet och det är svårt att tro att detta kommer att ändras i nästa avtalsrunda. Resten måste fyllas med antingen stigande energipriser eller en svagare krona som kan höja den importerade inflationen.

I ett nötskal innebär det här att Riksbanken precis som tidigare kommer att reagera på en för svag inflationsutveckling genom att skjuta på reporäntebanan och marknaden svarar med en svagare krona. En konsekvens av detta synsätt är att försvagningen av kronan är bestående.

Det underlättar inte heller att direktionens företrädare tydligt deklarerar att ”Riksbanken har ett inflationsmål, inget mål för växelkursen”, vilket är liktydigt med att kronan får bli vad den blir. Det urholkar förtroendet för kronan.

Det är lättare att förstå att kronan försvagas mot dollarn än mot euron. Kronan är attraktiv som fundingvaluta, eftersom räntorna är mycket högre i USA. Men det argumentet förklarar inte varför kronan tappar mot euron.

Vid sidan av Riksbanken finns flera långsiktigt fundamentala faktorer som kan ha tyngt och kan antas fortsätta tynga kronan.

Produktivitetstillväxten är viktig förkonkurrenskraften. Även om svensk lönetillväxt är för låg för att trycka upp det inhemska kostnadsläget tillräckligt för att nå inflationsmålet, så är den högre än i våra konkurrentländer. Och eftersom vår produktivitetsutveckling är svag, så måste kronan försvagas för att bibehålla konkurrenskraften. Fortsätter detta så dämpar det omvandlingstrycket och kan leda till en negativ spiral.

Utrikeshandelns utveckling de senaste åren tyder på att Sveriges konkurrenskraft försämrats, där bytesbalansöverskottet gått från 6-7 procent av nominell BNP till 2 procent. Justerar man för merchanting-posten (företagens produktion och försäljning utanför Sverige) så är bytesbalansen lika med noll, det vill säga inget som antyder att kronan är undervärderad. Trots att kronan under 2013-18 försvagades med 50 procent mot dollarn och närmare 30 procent mot euron, så var BNP-bidraget från nettoexporten negativt. Det strider mot gängse modeller och tankeramar. Det finns möjliga strukturella förklaringar i en stark inhemsk efterfrågan har drivit på importen och framväxande globala värdekedjor och där importinnehållet i det som exporteras ökat markant de senaste åren. Det talar för att valutavapnet har blivit trubbigare med åren.

Den nedåtgående trenden i terms of trade (bytesförhållandet mellan export och importpriser) har dock avstannat de senaste tio åren och har de facto stigit något de senaste fem åren, det är inte glasklart varför. Det talar snarast för att kronan borde ha stärkts.

Sammantaget blir slutsatsen att det mesta talar för att kronan långsiktigt riskerar att förbli i utförsbacke om inget ändras. Om det ska bli en bestående förändring i utsikterna för kronan så ligger troligtvis ett stort ansvar på Riksbanken och handlar det handlar då om ett sänkt eller mer flexibelt inflationsmål eller att förutsättningarna för högre inflation förbättras. Av de strukturella faktorerna förefaller en förbättrad produktivitetsutveckling som både önskvärd och nödvändig.

Michael Grahn, chefsekonom Danske Bank