Bättre information om hyresåtaganden krävs 

Den 1 januari i år infördes den nya redovisningsstandarden IFRS 16. Det är en ”Big bang” inom redovisningen. Aldrig tidigare har en enskild redovisningsstandard fått lika genomgripande effekt i så väldigt många börsbolag. Detta står helt klart efter de två första kvartalsrapporterna. Tyvärr är redovisningen i de flesta bolag väldigt dålig.

Standarden innebär att bolag med fasta hyresåtaganden skall beräkna en skuld, som utgörs av summan av bolagets framtida hyres- och leasingåtaganden. Skulden måste räntejusteras, vilket på ekonomispråk kallas för diskontering. I balansräkningen bokas därefter en tillgång upp, liksom en skuld på motsvarande belopp. I resultaträkningen delas den tidigare hyreskostnaden upp i avskrivningar på tillgången, liksom en ränta på skulden.  

Syftet med redovisningen är att tydligare visa bolagets fasta betalningsåtagande. Det skall alltså inte vara någon skillnad mellan att gå till banken och låna pengar för att bygga en fastighet, jämfört med att gå till ett fastighetsbolag och hyra en fastighet i utbyte mot en flerårig betalning. I båda fallen uppstår en tillgång och en skuld. Redovisningen är i grunden naturlig och täpper till en lucka, som medfört att långa hyresåtaganden hittills inte kommit med vid riskbedömningen, i alla fall inte för andra än specialister.  

I bolag med långa hyresåtaganden får redovisningen en tydlig effekt, både i balansräkningen och resultaträkningen. I bolag med korta hyresåtaganden blir däremot effekten ganska liten. Den som hyr en lokal på normala ett-tre år och har en del leasade datorer, kontorsmaskiner och bilar, får liten effekt. Den som däremot tecknar hyresavtal på fem-femton år eller leasar bussar, lastbilar, fartyg eller flygplan blir konsekvensen betydande. Hotellverksamhet, vårdbolag, skolor, detaljhandel och transportföretag i olika former, får stora redovisningskonsekvenser.   

Tyvärr har dock bara tre av 98 undersökta bolag på NASDAQ Large cap bemödat sig med att redovisa effekterna på jämförelseåret, alltså 2018. De tre berömvärda är: Sweco, Attendo och Scandi Standard. Övriga bolag har alltså ansett att denna uppgift är onödig, trots att effekterna i redovisningen i många bolag är betydande. I ett av storbolagen ökar skuldsättningsgraden från 0,9 gånger eget kapital, till hela 5,2 gånger (genomsnittet för börsbolagen är 0,5). Det är obegripligt att styrelsen i detta bolag inte anser att jämförelseåret skall räknas om. Med rätta är både analytiker och placerare, rent ut sagt, tvärförbannade. Prognosarbetet försvåras på ett uppenbart sätt.

Vad de flesta bolag däremot gör är att redovisningen räknas om, men inte till den nya standarden, utan tillbaka till den gamla. I bolag med små redovisningseffekter kan detta vara acceptabelt, eftersom omräkningen just illustrerar att effekten är liten. I bolag med långa hyreskontrakt behövs däremot en omräkning av jämförelseåret.

Nu är vi redan sex månader in i räkenskapsåret, men här kommer en uppmaning till börsbolagen inför den stundande rapportperioden: Underlätta för er själva och för placerarna genom att presentera tilläggsinformation om effekterna på jämförelseåret. För att slippa tidsödande revisorsgranskning kan ni lägga in denna information i en så kallad ”pro formaredovisning”. Detta borde inte vara några problem, för om ni har en kunnig och påläst styrelse har ni redan gett dem den här informationen. Se bara till att den också kommer med i kvartalsrapporten.

Peter Malmqvist
Chefsanalytiker, Aktiespararna