Dags för ett rejält omtag av elmarknaden

Näringsminister Ebba Busch skyller det havererade svenska elsystemet på den förra regeringen. Det är dock inte deras fel, och inte den före de, eller den före den heller. Problemen på den svenska elmarknaden går tillbaka till avregleringen av elmarknaden som ägde rum för drygt 25 år sedan. Den har lett till stora ”unintended consequences” för att prata med den liberala filosofen Karl Popper. I liberal anda bör man rätta till dessa.

Vi klarade oss! Så här långt. Vi ser nu ut att kunna lämna januari utan att lampor slocknat och elementen kallnat. Oddsen att vi ska klara oss igenom februari och mars utan bortkopplingar ser också goda ut. För i början av februari ska finnarna förhoppningsvis kunna starta upp sin problemreaktor Olkiluoto 3. Därmed blir Finland i stort sett självförsörjande på el och får också möjlighet att hjälpa oss om nöden blir stor. Samtidigt krymper också vår största exportmarknad för el, varför det med största sannolikhet får stor påverkan på de svenska elpriserna.

I slutet av februari (den 23) har även Vattenfall satt som omstartsdatum för sin problemreaktor, Ringhals 4. Lyckas de med det så släpper en hel del av kramperna i elområde 3 och 4.

Men ingen kan trots detta säga att det svenska elsystemet är robust, välskött och välsmort. Priserna är fortfarande extrema. I elområden 3 och 4 där de i skrivande stund är 2,3 kronor per kWh. Backar vi till tiden före pandemin och Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina så fanns det inte i någons prognos att priserna skulle nå dessa nivåer en mild vinterdag som denna.

Ingen hade uppenbarligen inte heller förutsett att den som skulle sno åt sig merparten av pristopparna skulle vara Svenska Kraftnät, med sina kapacitetsavgifter, som faller ut när det är prisskillnader mellan elområdena. I skrivande stund rinner det in 15 miljoner kronor i timmen på Svenska Kraftnäts konto hos Riksgälden, bara från snittet mellan elområde 2 och 3. Sedan får ju staten en extra dusör genom att momsen också stiger med elpriserna.

I höstas hade Svenska Kraftnät 93 miljarder kronor på detta konto. Sedan har det runnit in ytterligare miljarder kronor under december och nu i januari.  Efter många löften, mycket torrsim och tänjningar har den nuvarande regeringen utlovat att elförbrukarna i elområde 3 och 4, som är de som har betalat in merparten av dessa slantar, ska få tillbaka 55 miljarder kronor, retroaktivt, via Försäkringskassan. Det har varit mycket dribbel om hur dessa pengar, som SVK anger som en skuld till ”kunderna”, ska kunna användas, men där EU:s nya nödlagstiftning gör det möjligt att följa den valda modellen.

Man borde ha kunnat göra på annat sätt om man hade lyft blicken. Kapacitetsavgifterna har sedan de började skena under hösten 2021 utvecklats till en av svenska statens största punktskatter, som efter vädrets och Putins nycker också har blivit den största inflationsdrivaren och därmed skadegöraren i den svenska ekonomin. Det finns ingen anledning att bara stirra på teknikaliteterna i vad dessa kapacitetsavgifter enligt regelboken får användas till. Staten kunde ha använt sin egen budget för att precis som Norge införa ett pristak på el, och återföra de pengar som motsvarar de internt i landet genererade kapacitetsavgifterna till SVK:s ”kunder”. Dessa återföringar kunde ha gjorts via nätbolagen som har full koll på sina abonnenters förbrukning. En sådan återföring hade dessutom sänkt inflationen, avsevärt. (Norges inflation ligger på hälften av Sveriges tack vare lägre elpriser Svensk inflation en dålig Norgehistoria (realtid.se))

Finansieringen är inget problem. Staten kan låna pengarna. Exempelvis hos Riksgälden. Det ska finnas en stor insättare där.

Införandet av kapacitetsavgifterna i samband med uppdelningen av Sverige i fyra elområden och de plötsligt skenande intäkterna är ett exempel på vad den liberale filosofen Karl Popper benämnde ”unintended consequences”. I sin klassiska och nu mycket aktuella bok ”Det öppna samhället och dess fiender” beskriver Popper skillnaden mellan dogmatiska politiska styrelseskick, marxism och fascism, och det liberala förhållningssättet. De senare är alltid beredda att ompröva sina beslut, medan de föregående driver sina teser in i döden.

Det senare förutsätter dock att man håller ögonen på bollen och ser att något håller på att hända, och som kanske inte var avsikten. Som de skenande kapacitetsavgifterna. Det gäller att ha beredskap för att något oväntat kan hända. Den beredskapen fanns knappast hos Svenska Kraftnät eller hos våra politiker.

Men det är inte bara i de höga kapacitetsavgifterna som vi hittar icke avsedda konsekvenser i det svenska elsystemet. Det är fullt av dem och mycket går att spåra till avregleringen av den svenska elmarknaden i slutet av 90-talet.  Syftet med denna var att ”konkurrensutsätta produktion och handel med el och öka valfriheten för konsumenterna och skapa förutsättningar för ett effektivt nyttjande av produktionsresurserna”.

Man kan sammanfatta att utfallet inte riktigt blev som man tänkt sig. Ta sista raden om de ”effektivt utnyttjade produktionsresurserna”. Idag, när priserna på el mycket höga i elområde 3 och 4 ,så nyttjas kanske 30 procent av den installerade kraftvärmeeffekten i samma områden. Marginalkostnaden för att producera kraftvärme-el ligger på runt 30 öre. Täckningsbidraget är nu 2 kronor per kWh! (Priserna på svensk flis och skogsrester har inte hängt med i den allmänna energiinflationen och ligger på runt 25 procent av priserna i Baltikum.)

Många år av låg lönsamhet och låga elpriser har gjort att många kraftvärmeproducenter inte väljer att nyttja elgeneratorerna, om de ens fungerar, även om elpriserna och behoven skenar. Vår beredskap har inte varit god. Marknaden har inte löst detta.

Man kan ha synpunkter på koldioxidutsläppen för kraftvärmen. Men så länge man behöver elda för att värma oss så kan vi också nyttja samma frigjorda värmeenergi, och koldioxid, för att producera el, så finns inget att klaga på. Det gäller bara att incitamenten är rätt. Kraftvärmen är, när vattenkraftens reglerbarhet har utnyttjats, den kraftkälla vi har för att kunna matcha vindkraftens fluktuationer. Det finns 3 000 MW installerad elproduktionskapacitet som vi inte utnyttjar idag. Och det finns minst lika mycket till att hämta hos de fjärrvärmevärk som inte har några generatorer.

Förklaringen till detta ”ineffektiva utnyttjandet av produktionsresurserna” finns i den valda marknadsmodellen, där elpriset bara sätts av de momentana marginalkostnaderna för produktionen. Förmågan att leverera el när den behövs har inte prissatts alls. Ingen har heller tagit ansvar för leveranssäkerheten. I synnerhet inte Energimyndigheten som skulle ha haft ögonen på den bollen. Förmågan att generera el när och där den behövs är en värdefull resurs som vi, eller kanske med de producenter som inte har någon leveranssäkerhet men som har rätt att leverera när de kan, måste kunna betala för. I en liberal demokrati bör man kunna göra om och göra rätt, tills något går snett igen.

En annan icke avsedd, men inte oväntad, effekt av avregleringen av den svenska elmarknaden var att den snabbt konsoliderades. Vid sidan av den statliga marknadsledaren Vattenfall växte fram två stora konkurrenter, eller ska vi säga kollegor, Fortum och Uniper (Eon) som köpte upp ett 15 tal medelstora kraftföretag som vi hade i landet. Ingen av dessa har över tid varit några framgångsrika koncernbildningar, om man mäter det efter deras uttalade mål, att maximera avkastningen för ägarna. Vattenfalls utlandsexpansion har varit ett formidabelt haveri. Fortums köp av Uniper har varit ett lika stort. Och Unipers har varit det största haveriet till följd av den europeiska gaskrisen.

”Unindended consequences”, eller kanske egentligen inte. Det finns inga skalfördelar inom kraftproduktion, utan lönsamheten kopplas till de enskilda kraftverkens kostnadsläge. Den enda fördelen, men den är stor, är om man är så dominerande så att man uppnår en oligopolposition. Då kan man påverka priset. Och dessa tre har så stor del andel av den planerbara kraften att de har kunnat och kan styra priset på el i Sverige.

Den snabba utbyggnaden av vindkraft i Sverige har visserligen eroderat elpriserna och därmed lönsamheten för de andra kraftslagen. (Och gjort hela elsystemet svajigare). Men nedläggningen av Ringhals och Oskarshamns fyra reaktorer på kort tid skulle ge, och gav, ett kalkylerat lyft för elpriset och därmed en samlat högre lönsamhet, efter nedläggningarna, för dessa tre producenter. Det var den viktigaste orsaken till att de lades ned. Den gamla regeringen hade inget med dessa kalkyler att göra. Effektskatten på kärnkraft var 7 öre per kWh medan den förväntade prisökningen vid nedläggning var runt 25 öre per kWh.

Den avsedda konsekvensen av att ”konkurrensutsätta produktionen” var kanske inte att minska konkurrensen, men otämjd kapitalism, om än i statlig regi, har en tendens att vilja ge sig på det där med konkurrensen. Fråga vilken Privat Equity-aktör som helst.

Och ägandet spelar roll. Hade de sydsvenska kommuner som ägde Sydkraft, som utgör huvuddelen av Unipers svenska verksamhet, varit kvar som ägare hade knappast vare sig reaktorerna i Oskarshamn eller Ringhals, där Uniper äger 30 procent efter nedläggningen av det helägda Barsebäck, lagts ned. Leveranssäkerheten i elområde 3 och 4 hade haft en väsentligt högre prioritet. För kommuninvånarna och därmed det egentliga ägarna hade varit mera intresserade av detta än att maximera Sydkrafts vinst. Vad gäller Vattenfall så torde de svenska medborgarna, och därmed de indirekta ägarna, vara mera intresserade av att bolaget maximerar samhällsnyttan här i Sverige, än att maximera vinsten, som de ändå har varit usla på.

Och slutligen.  ”Öka valfriheten för konsumenterna” är en 90-tals klyscha vars bästföredatum inföll redan innan reformen genomfördes. Vem har något gott att säga om sin elhandlare? De är en samling kålsupare, på sin höjd. Införandet av ”fristående” elhandlare har enbart medfört ett fördyrande och i många fall bedragande led i denna förädlingskedja. De tillför ingenting, annat än att de är mer eller mindre skickliga på att lura sina kunder. Dessutom tillför de risk i systemet.

Det finns cirka 200 elhandlare och om de i snitt har tio anställda så är det en merkostnad på ett par miljarder kronor om året för elkonsumenterna. Helt i onödan. Nätbolagen kan idag fullfölja detta uppdrag genom att leverera till spotpris, utan några påslag. Vill någon ha längre fastprisavtal finns finansiella motparter som har balansräkningar att ta de matchningsrisker som kan uppstå.

Så ett tips till Ebba Busch et al. Gör om, och var beredd att gör om, för inget system är perfekt.