Yttrandefrihetens gränser

Människan glömmer snabbt. Trots alla insikter om att vi ska lära oss av vår historia.

För visst var det inte så länge sedan som stöveltrampet spred skräck i Europa? Nu hörs stöveltrampet snart igen, men den här gången på vår fridfulla ö Gotland, när Nordiska motståndsrörelsen marscherar genom Visby med sina nazistinspirerade fanor.  

Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är enligt tidskriften Expo en öppet nazistisk organisation vars ideologi bygger på myten om en judisk världskonspiration och rasbiologi. Deras målsättning är att genomföra en revolution och störta det demokratiska samhället och ersätta det med ett nationalsocialistiskt styre. Många av organisationens medlemmar har åtalats för grova brott såsom upplopp, brott mot knivlagen och till och med mord.

Det kan tyckas rätt motsägelsefullt att en organisation som NMR överhuvudtaget får existera när syftet med lagändringen av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp som gjordes 1988 var att spridning av rasistiska eller liknande uttalanden skulle bli straffbara även om uttalandena görs inom en förening. När en organisations grundtanke bygger på hets mot folkgrupp är det naturligt att fråga sig om organisationens blotta existens är legitim. 

Nu när organisationen ändå får existera kanske det inte är så konstigt att den även får sätta upp tält, hålla seminarier och sprida information under Almedalsveckan, vars grundidé står för alla de värden som nordiska motståndsrörelsen är emot – demokrati, öppenhet och mångfald. Men, det måste medges att det ändå kan tyckas paradoxalt. 

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, säger: ”Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här”.

Leif Dahlby, ordförande för Almedalsveckan, instämmer: ”Jag tycker att det är synd att de kommer hit, men jag kan inte göra någonting åt det.”

Polisen bekräftar och upplyser: ”Vi har en grundlag som gäller alla och polisen ska skydda alla”. Och journalisten och yttrandefrihetsdebattören Nils Funcke slår fast: ”Yttrandefriheten, mötesfriheten och föreningsfriheten gäller även de som majoriteten anser vara förkastligt och upprörande”.

Yttrandefrihetens ändamål är bland annat “att säkra ett fritt meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning”.

Men, är verkligen yttrandefriheten orubblig och ska den medges oberoende av vilka värderingar aktören står för och var helst aktören väljer att sprida sitt budskap?

Svaret är nej! Det finns begränsningar till den långtgående yttrandefriheten och de är till för att tillämpas!

Europadomstolen har uttalat att den som utnyttjar sin yttrandefrihet också har “ansvar och skyldigheter”. Bland dessa ingår en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därmed utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Eftersom utövandet av yttrandefriheten medför ansvar och skyldigheter, får den underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet, stadgas det i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

I regeringsformen står att yttrandefriheten får begränsas bland annat med hänsyn till allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Det här innebär att om nordiska motståndsrörelsen till exempel skulle göra sig skyldig till hets mot folkgrupp, upplopp, förargelseväckande beteende eller bristande ordning och säkerhet i Almedalen kan deras yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet inskränkas. Men, de är ofta väl insatta i hur de ska agera för att inte utsättas för dessa begränsningar.  

I lagen står det vidare “att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av yttrandefriheten”.

Även om en demonstration inte kan stoppas på grund av dess innehåll finns det alltså möjlighet att hänvisa demonstranterna till en neutral plats som inte väcker provokation.

För visst skulle det ha varit möjligt att förhindra att nazister delar ut flygblad om att förintelsen aldrig hade ägt rum utanför den föreläsningssal där Emerich Roth, som har överlevt fem koncentrationsläger, delar med sig av sina upplevelser?

Och visst hade det varit möjligt att förhindra att demonstranter under namnet "Folkets demonstration" med företrädare för högerextrema Nordisk Ungdom, och tidigare medlemmar i nazistiska Svenska Motståndsrörelsen tillåtits demonstrera på Raoul Wallenbergs torg, som är en symbol för människors lika värde och för de oerhörda brott mot mänskligheten som begicks under andra världskriget?

Enligt Advokatsamfund generalsekreterare Anne Ramberg var demonstranternas närvaro på minnesplatsen "ett uppenbart och oacceptabelt hån mot alla de offer som konstverket ska symbolisera. Och detta alldeles oavsett om tilltaget är förenligt med gällande lagstiftning eller ej". Här har, enligt hennes mening, omsorgen om fri opinionsbildning helt enkelt gått för långt.

Som det ser ut idag har "yttrandefriheten kommit att missbrukas för ändamål som inte alls ligger i linje med de demokratiska värderingar som ligger till grund för regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen". Det skriver Anne Ramberg i en artikel publicerad i tidskriften Advokaten (nr 4 2017 årgång 83).

Anne Ramberg har en viktig poäng. En proportionalitetsbedömning bör göras i betydligt fler fall än vad som görs idag. Yttrandefriheten innebär nämligen inte en rätt att ge uttryck för vilka åsikter som helst var som helst när som helst.

Bara under de senaste åren har vi sett hur populistiska krafter har växt sig starkare  – både i Sverige och utomlands. Ju starkare dessa krafter växer sig desto mer legitima verkar de bli.

När moderatledaren, Anna Kinberg Batra, i vintras öppnade upp för samarbete med sverigedemokraterna skrev Emerich Roth ett öppet brev till henne.

Emerich Roth menade att Anna Kinberg Batra medverkar till att sverigedemokraterna kan ta ytterligare ett steg över tröskeln och in i salongerna; "Du riskerar på ett ödesdigert sätt att normalisera och bana väg för ondskan (…) Så länge ondskan klär sig i uniform och kängor och skriker ut sitt hat, är ondskan inte så farlig. Det är när ondskan klär sig i kostym och lägger sig till med lånad vokabulär, som den är riktigt farlig. Att bli insläppt och bli tagen i hand är ondskans högsta önskan, ty väl inne och accepterad, kan den sprida sig som en smittsam epidemi".

Precis det här har Jimmie Åkesson förstått och det är därför han arbetar så hårt med att sverigedemokraterna ska bli av med sin stämpel som ett främlingsfientligt och rasistiskt parti. Därför har de också bytt kängorna och uniformerna till slipsar och kavajer.

Frågan är om vi har förstått. Mot bakgrund av att nordiska motståndsrörelsen tillåts sprida sin hatpropaganda i Almedalen verkar det inte så.

Innan Hitler kom till makten betraktade många honom som en clown. Men, han kom till makten och försvagade de mänskliga rättigheterna gradvis, vilket till slut ledde till ett folkmord.

Även Trump avfärdade många som en clown. Kanske var det också hans underhållningsvärde som bidrog till att han fick så mycket mer medieutrymme jämfört med sina konkurrenter och därmed kunde sprida sitt budskap fritt.

Det finns alltså en stor fara i att bagatellisera rasistiska partier, som har som mål att avskaffa demokratin. Inte heller bör man behandla dessa partier på samma sätt som man behandlar andra partier. För i slutändan kanske det faktiskt leder till att Sveriges grundläggande värderingar urholkas.

Vi får aldrig ta demokratin för given och låta antidemokratiska och rasistiska partier profitera på vår demokrati, yttrandefrihet och naivitet.

För att avsluta med Emerich Roths ord: "Det bästa skyddet mot ondskan är att låta ondskan vara ondska. För vi får inte låta det otänkbara bli tänkbart och det orimliga rimligt".

Fotnot: Miriam Istner-Byman bevakar och skriver om bland annat juristbranschen för Realtid.se. Hon är utbildad jurist och har varit verksam som sådan innan hon anslöt till redaktionen på Realtid.