Vinstmaximering kan leda till ineffektivitet i samhällets ekonomi

Timbro, de ideologiskt slimmade delarna av Svenskt Näringsliv och dess apologeter på Dagens Industris ledarsida är rädda nu, riktigt rädda. De är rädda för en allmän vänstersväng i spåren av coronakrisen, som om den görs enligt dessa kommer att leda oss ner för den halkiga trappa som leder till Venezuela. 

Det är svårt att se den trappan annat än som ett hjärnspöke eller en ideologiskretoriskt halloweenmask.

Visst finns det en del stolliga och rent populistiska och destruktiva förslag därute, som ett mer eller mindre allmänt utdelningsförbud. Företag som har utdelningskapacitet i dessa dagar ska naturligtvis få dela ut pengar – det gäller självklart även banker. Att upprätthålla betalningsflödena, även på den finansiella sidan, är ju ett måste för att ekonomin ska kunna fungera. 

Villkoret måste vara att företag står fria att göra vad de vill så länge de bär riskerna för detta. Gränsen går väl någonstans där företag börjar emotta någon form av subventioner, där samhället agerar försäkringsbolag och lyfter av företagens aktieägare och kreditgivare risker. De mer allmänna stöden, som permitteringsbetalningar och allmänna branschstöd är en sådan form. För det bör naturligtvis företag betala en försäkringspremie. Den försäkringspremien heter skatt. De mest extrema libertarianska idéerna, om att skatter på företagande och kapital bara är snedvridande och skadliga, utan alla skatter ska ner på ”medborgarnivå” borde man nu kunna skrota. 

Argumentet att det är staten som har beslutat om att stänga ner stora delar av ekonomin och därmed också ska stå för notan är inget annat än en illa ihopsnickrad potemkinkuliss. Vad alternativet, att i darwinistisk anda, släppa coronaviruset fritt skulle kosta kan vi ju få en bild av om man studerar utvecklingen på grund av den allt för senfärdiga agerandet i Wuhan, Lombardiet och New York.

Att ersätta det nu genomförda, men mycket kostsamma, nedstängningen med ren, om än fri, panik skulle knappast göra notan mindre och möjligheterna till återhämtning större.

De fria näringslivets apostlar måste inse att en modern marknadsekonomi inte är något stabilt system, och att en mycket långt driven specialisering, globalisering och ”finansialisering”, i praktiken är olika instrument för att öka belåning och andra finansiella betalningskrav, som har drivits hårt av ”marknadskrafterna”. Detta har gjort hela bygget sårbarare. 

Den företagsekonomiska och finansiella effektiviteten har helt enkelt ett högt pris. Och denna kan inte som i den endimensionella nyliberala världen inte vara det enda rättesnöret. Ett konsekvent företagsekonomiskt vinstmaximerande leder inte alltid till den bästa av samhällsekonomiska världar. Ibland blir effekten den motsatta, förutom ökad sårbarhet, ibland även ineffektivitet och suboptimering. 

Hög lönsamhet, hos de av Timbro och Dagens Industri nu högt hyllade nätläkarna, är exempelvis inget bra mått på om vården fungerar bra eller att de i skrivande stund gör en ”fantastisk” samhällsinsats genom att ”avlasta” vården. 

Problemet med privata nätläkare är nära besläktat med de vinstdrivande skolornas, är som den före detta moderata riksdagskvinnan och nationalekonomen Ann-Marie Paulsson har yttrat, att kraven på vinstmaximering i aktiebolagslagen har en korrumperande effekt på både läkare och lärare i sina myndighetsutövande roller. De löper mycket stor risk förmås att jaga pengar istället för att utifrån etiska principer avgöra vilken vård som behöver sättas in, och inte sättas in, liksom att förmedla kunskap och bedöma denna, sätta rättvisande och inte vinstmaximerande betyg. 

Privatiseringen av den digitala infrastrukturen är en lika stor suboptimering. Det samhällsekonomiska värdet av en robust, stabil och säkerhetsmässigt tålig digital infrastruktur som når ut till hela samhället är uppenbart i dessa dagar av påkallat hemarbete. Flera parallella privata nät, som inte är heltäckande och där ingen har incitament att bygga bort flaskhalsar, är gravt suboptimerande.

I tider där teleoperatörer gör vad de kan för att undslippa denna diskussion, som Telias genomkorkade beslut att köpa Bonnier Broadcasting i stället för att investera i nätet, så framstår denna konflikt i all sin prydno.  Det går att lista fler saker, som att statliga helägda företag, som Sveaskog, SJ och Vattenfall bara har haft ett mål ”att maximera vinsten”. Det har varit förödande.

En annan mindre, men vital, privatisering som framstår som fullständigt onödig och korkad var försäljningen av Postgirot. Det kan synas trivialt, men redan innan corona där stora utsatta grupper hade svårt att få ett vanligt bankkonto, för bankerna tjänar inga pengar på rena transaktionskonton. Med ett statligt konto hade många av dessa kunnat få en lättare väg in i samhället. Och i dessa coronatider, när vi pratar om att ge snabba och stora stöd till stora grupper medborgare, kanske helikopterpengar, och företag hade det varit bättre än att ta den raka vägen genom ett statligt betalningssystem, än vägen över bankernas resultat och balansräkningar.

För med det senare är risken är att pengarna inte når ut av olika regulatoriska, byråkratiska och företagsekonomiska skäl. Och med tanke på det akuta läget för många så kan detta göra stor och tyvärr bestående skada på samhällsekonomin.

Diskussionen om att vissa funktioner kanske ändå görs bäst i gemensam regi måste man kunna föra utan att Svenskt Näringsliv, Timbro och dess husorgan Dagens Industri ger upp det primalskrik som de kallar ”äganderätt”. Och kommer man fram till att det nog är bättre om vi sköter en hel del av dessa i den gemensamhetsanläggning som heter staten så är det inte det samma som vi påbörjat en färd till Caracas eller Havanna.