Vilken risktagare kommer att symbolisera den här krisen?

Den norske hotellkungen Petter Stordalen har via sitt ägarbolag Strawberry sålt nordiska aktier för drygt en kvarts miljard kronor under årets första kvartal. Enligt ägardatatjänsten Holdings senaste uppdatering har därmed merparten av aktieportföljen sålts på kort tid. 

När Realtid för ett par veckor sedan hade en krönika av undertecknad med rubriken ”Krisen kommer förändra synen på risktagande” var Petter Stordalen en av de tre snabbväxande risktagare som texten handlade om. Därefter har krisen fördjupats ytterligare kring Petter Stordalens vildvuxna imperium inom hotell och resor. Att en aktieportfölj i det läget snabbt säljs ut är helt rimligt, det kommer att kräva väldigt stora insatser för att rädda så mycket som möjligt av Stordalens företagsgrupp. För att försöka förbättra likviditeten måste tillgångar utanför kärnverksamheten bort.

Petter Stordalen har själv uppgett att han fört samtal med sina banker, där den norska jätten DNB varit huvudbank i över 20 år. Enligt den högbelånade Petter Stordalen har hans koncern redan fått en del skuldbetalningar uppskjutna, och bankerna uppges ha varit ”väldigt konstruktiva.”

DNB var dessutom en av de stora fordringsägarna i resekoncernen Ving som Petter Stordalen tillsammans med riskkapitalbolaget Altor tog över under uppmärksammade former i höstas. Den affären räddade DNB från hotande kreditförluster, men har som situationen utvecklat sig genom coronakrisen skapat ytterligare bekymmer för Stordalen. För DNB torde Petter Stordalen ingå i gruppen av låntagare som det läggs mycket krut på att rädda.

Så sent som häromdagen lade MQ en stor del av skulden för sin konkurs på DNB. Enligt MQ:s storägare och styrelseordförande Claes-Göran Sylvén var banken inte samarbetsvillig i att försöka hjälpa klädkedjan, som liksom mängder av branschkollegor har haft djupa finansiella bekymmer. Inför framtiden kan det vara värt att nämna att även Kappahl har DNB som bank.

Den norska banken har länge försökt ta sig in i Sverige, och har då sannolikt tvingats ut en del på riskskalan. Förutom att den norska banken sökt tillväxt har den velat bredda sig från den norska marknadens beroende av olja, shipping och fiskodling. Inte minst oljeprisets visar att det varit en korrekt strategi att försöka bredda sig, men resultatet kan emellanåt ha blivit att banken dragit på sig ytterligare risker i jakten på intresserade kunder.

Norska finansmän och bolag har annars överlag haft en betydligt högre riskprofil än många svenska motsvarigheter under flera år. Ett annat tydligt exempel på detta är flygbolaget Norwegian, som med svajiga finanser i bagaget gjort en dramatisk tillväxtresa ut i världen. Trots ett statligt norskt räddningspaket och olika försök att få långivare att lätta på räntebetalningar, skjuta upp amorteringskrav och omvandla skulder till lån så ser läget allt mörkare ut för Norwegian, som i måndags tvingades sätta stora verksamheter i Sverige och Danmark i konkurs. Oavsett om huvudverksamheten till slut går att rädda eller inte så lär det inte bli mycket kvar av de nuvarande aktieägarnas värden och inflytande.

Grundarna och huvudägarna Björn Kjos och Björn Kise har under en längre tid också tvingats sälja av aktier i takt med att börskursen i det krisdrabbade flygbolaget fortsatt nedåt. Från att i slutet av 2018 ha kontrollerat nära 27 procent av Norwegian via sitt holdingbolag HBK har de stadigt sjunkit undan i ägarlistorna för att enligt de senaste uppdateringarna inte längre vara bland de 50 största ägarna, och därmed äga under 0,15 procent av aktierna i Norwegian.

I Sverige har den senaste tiden bland annat den göteborgske finansmannen Rolf Lundström monterat ned det mesta av sitt ägande i börsnoterade aktier. Förutom att vara näst största ägare i den krisdrabbade hotellkoncernen Scandic hade Lundström stora aktieposter i flera andra företag. Därtill har det skett stora förändringar i styrelsen i Rolf Lundströms ägarbolag. I en kommentar till Dagens industri förnekar Rolf Lundströms son Christoffer, som representerar företagsgruppen, att det handlar om tvångsförsäljningar, men säger att förändringarna ”givetvis sker i dialog och samförstånd med bankerna.”

Enligt uppgift till Realtid så har det den senaste tiden också funnits stora aktieposter till salu i en del fastighetsbolag, en sektor som fått mycket stryk på börsen under coronakrisen.

I alla kriser slås en del företag och finansmän ut, och en del långivare blir nära förknippade med deras fall. Det är heller inte ovanligt med stora och fleråriga kontroverser mellan de fallna finansmännen och deras långivare. Och en del klarar att resa sig igen, både vad gäller finansmän och långivare, andra inte.

Ett symboliskt exempel från krisen tidigt 1990-tal var när delstatliga Nordbankens styrelseordförande Björn Wahlström dömde ut den skånske finansmannen Erik Penser som utblottad. Erik Penser hade under 1980-talet varit en av Sveriges tyngsta finansmän och industriägare med bland andra Nobel Industrier och Finans AB Gamlestaden i sin företagsgrupp. Nordbanken är idag en del av Nordea, och den ”utblottade” Penser har gjort comeback som stor jordägare i Storbritannien och ägare till Erik Penser Bank. Även om Penser fick köpa tillbaka tillgångar för 1 krona från Nordbanken, och därmed starta om, nådde han inga framgångar i sin mångåriga kamp i rättssalar mot banken.

I samband med krisen 2008-2009 fick den högbelånade finansmannen Maths O Sundqvist och finansföretaget Carnegie, som tidigare för övrigt Erik Penser sålt till Nordbanken så den delstatliga banken blev hans huvudfinansiär, spela en likartad roll. I båda fallen drabbades långivarna hårt av att de lånat ut mycket pengar till någon enstaka aktör, Carnegie togs över av staten. Men inte heller här fick låntagaren rätt i rättsväsendet.

Men även om coronakrisen skiljer sig mot tidigare kriser på olika sätt så kan man nog anta att någon liknande symbol kommer även den här gången. Och för varje symbol som blir ihågkommen finns mängder av andra exempel som snabbt glöms bort.