Verkligheten som bonde tuffare än i Pastor Perssons mässa

Ingen kan ta ifrån förre statsministern Göran Persson att han är en lysande retoriker. Under sitt tal på PWC:s Finansdagen lyckades han med konststycket att få många välbetalda jurister, revisorer och finansmänniskor att ångra sina yrkesval. De borde ha blivit skogsbönder istället. Det är där det händer. För vi står inför ”biologins århundrade”.  

Samma messianska tal skulle pastor Persson utan att skämmas kunna återbruka på Elmia trädgårdsmässa om en vecka. Enda problemet där är väl att graden av extas och hänryckning inte skulle begränsas till att ta selfies tillsammans med talaren, utan tungomålstalande och önskemål om handpåläggning på en eller annan trilskande traktor.

Ekonomisk hållbarhet var den bärande bjälken i talet. Denna är en förutsättning för både social och ekologisk hållbarhet. Sparsamhet, flit och redlighet – man ska kunna lita på ett handslag – är dygder vi ska värna. ”Det gäller att lämna gården i bättre skick till nästa generation än vad den var i när man tog över den”. Man kan faktiskt undra om Göran Persson har gått och blivit centerpartist eller kanske rent av bondeförbundare på äldre dagar. Det är svårt att inte hålla med. ”Vi är för allt positivt och mot allt negativt”, som den gamle bondeledaren Gunnar Hedlund uttryckte det.

Och visst platsar Göran Perssons tal om svenskt jordbruk in i LRF:s broschyrer – som en spets mot framtiden, där våra stora arealer jordbruksmark, som inte behöver konstbevattning, kommer att få en helt ny betydelse i framtiden. Samma sak gäller för skogen. Det är en resurs, där Persson i mässande stämma berättade att ”allt som kan göras med av petroleumprodukter kan göras av skog”. Skogsindustrierna jublar: ”Lägg ut!”.

Som varande deltidsskogsbonde så kan jag emellertid konstatera att den elyseiska bilden av svensk jord- och skogsbruk inte riktigt stämmer med verkligheten. Vad gäller jordbruket så är stora delar en krisbransch. Det gäller i synnerhet för mjölkbönder. Det är bara att titta på det mjölkpris som bönderna får är på samma nominella nivå som det var 1990. Att priset ut mot kund har fördubblats men har hamnat i någon annans fickor är en annan sak. Jordbruk är överhuvudtaget en högriskbransch, men med osäker och inte särskilt hög avkastning, även om det går bra. Det binder mycket kapital i såväl maskinanläggningar och mark som rörelsekapital, där avkastningen, skörden, är lika osäker år från år. Även en bra skörd kan vara mycket dålig om det sammantagna resultatet leder till överproduktion. Som enskild bonde är man pristagare. Det är också därför som bönder och jordägare i alla tider har försökt bilda karteller eller få statliga skyddsmurar. 

Är man köttdjursproducent så vet Göran Persson att hela kalkylen bygger på EU-bidrag. Man kan ifrågasätta det ekonomiskt hållbara i det. För egen del kan jag tycka att det är bra att vi har en egen försörjningsförmåga för livsmedel och att nötkött är gott. Men jag vet att det finns många som ifrågasätter det ekologiskt hållbara med nötdjursdrift.

Vad gäller skogen och skogsråvarans möjligheter så är det inget nytt. Hårdplastmaterialet bakelit som togs fram i början på 1900-talet framställdes av fenoler som framställdes av trätjära. Amerikanska Dupont lyckades göra klädfibrer ”rayon” av cellulosafibrer redan i början på 1910-talet. Svenska Rayonaktiebolaget som KF startade 1942 gjorde även rayoncord som användes för tillverkning av bildäck. 

Det stora problemet har väl varit och är den ekonomiska hållbarheten. Det har helt enkelt inte varit särskilt lönsamt. Dessutom har det definitivt funnits och finns stora frågetecken runt den ekologiska hållbarheten, för även om det är skogsråvara så är processerna allt annat än giftfria. Det senare gäller de träkemiska fabrikerna överlag. Den som petat i de stora fiberbankar som har ansamlats utanför de svenska massa- och pappersbruken vet att det inte är någon hälsokur som ligger där och jäser.

Och skog är inte särskilt lönsamt. Massavedspriset toppade nominellt på 70-talet och för timmer sattes rekordnoteringen redan 1995. Mekaniseringen och rationaliseringen av skogsbruket har visserligen gjort att nettot har förbättrats – fram till för tio år sedan då det började gå åt fel håll. Och det långsiktiga ekonomiska värdet på skog blir aldrig högre än vad det diskonterade värdet på det framtida betalningsnettot kommer att ge. Att en blötmyr avkastar noll procent gör myren inte till en ”nollkupongare” som jag har försökt trumma i en framgångsrik fondförvaltare.

Den svenska skogsindustrin är inget paradis av lönsamhet och därmed betalningsförmåga och betalningsvilja. Det går ganska knackigt, även om den svaga kronan har varit en närmast gudasänd gåva. Sågverken, som är helt avgörande för skogsägarnas ekonomi, har vikande marginaler, igen. Inte ens kartongproduktionen, där även lyxsegmentet med Holmens bruk i Iggesund och Stora Ensos i Fors går mindre bra. De upphöjda investeringarna i kartong, wellpappsmaterial, i Gruvön, och senast SCA:s beslut om utbyggnad i Obbola, handlar mest om att alternativet hade varit att stänga ner. Många bolag, liksom börsen, lever på hoppet.

Tryckpapper är en öken, där gissningsleken om var nästa maskin ska stängas är i full gång. Oddsen är låga. Blir det i Hylte, Kvarnsveden eller Ortviken, eller kommer Holmen, med Hallstavik och Bråviken, in som en dark horse? 

Förutom detta är det inget fel på att vara skogsbonde. Det kan vi ta i hand på. Det blir älgjakt till helgen.