Vem har egentligen rätt att överpröva en revision?

De kontroversiella målen är naturligtvis Kraft & Kultur och HQ.

I Kraft & Kultur-målet stod 1,7 miljarder kronor på spel och skadeståndskravet riktades mot ansvarig revisor Elisabeth Simonsson och revisionsbyrån Grant Thornton. I HQ-målet uppgick det samlade anspråket till tre miljarder kronor och riktades mot ansvarig revisor Johan Dyrefors och KPMG.

Förutom de astronomiska beloppen och andra spektakulära inslag, innehåller målen aspekter som väcker frågor hos såväl advokater som revisorer, och deras försäkringsbolag. En sådan är: Vem har egentligen rätt att pröva en revisors revisionsinsats?

Frågan stod i centrum för ett panelsamtal på torsdagskvällen, arrangerat av advokatbyrån Hamilton på den anrika adressen Tändstickspalatset i Stockholms finanskvarter.

– Varför tar vi upp det här ämnet? Jo, det är ju för att vi har två situationer där Revisorsinspektionen har sagt en sak och tingsrätten en annan, vilket har väckt en del frågor i branschen, säger Johannes Ericson, avgående MP på Hamilton och den som ledde gårdagens seminarium.

Hur kommer det sig att Revisorsinspektionen (RI) och tingsrätten kan komma till olika slutsatser och vad betyder det för branschen?

Många tankegångar utvecklades under de 90 minuter som panelsamtalet tog i anspråk. Några säkra slutsatser gavs inte, men Realtid uppfattade några svar. Det viktigaste tycks vara att RI och tingsrätten prövar i grunden olika saker.

RI prövar om revisorn följt god revisionssed, men tar inte ställning till de materiella effekterna av revisionen, medan tingsrätten måste beakta effekterna av en felaktig revision.

Adam Diamant, tidigare chefsjurist på RI menar att jurister och revisorer talar olika språk och att det också kan påverka bedömningen.

– Disciplinärendet mot HQ:s revisor var ett principbaserat beslut som uppenbarligen är svårt att konvertera till ett rättsligt beslut, säger Adam Diamant.

Niklas Valentin, bolagsjurist på PwC, gör samma iakttagelse: Revisorer och jurister talar olika språk.

– Det är därför det har blivit min födkrok att hjälpa revisorer att skriva till Revisorsinspektionen, säger han skämtsamt.

Disciplinärenden sker genom skriftväxling vilket ger revisorn goda möjligheter att formulera sig väl och argumentera övertygande i fall där det kanske saknas dokumentation i den revision som är föremål för RI:s prövning.

Skriftväxlingen med RI är viktig eftersom den kan komma att granskas av en domstol, som vanligtvis går på RI:s linje.

Vad får det för konsekvenser när tingsrätten i två uppmärksammade fall gjort tvärtom?

Ännu så länge inga, menar Sara Ribbeklint, skadejurist på Länsförsäkringar:

– Det här är två extremdomar i extremärenden med extrema förutsättningar. Det är svårt att dra alltför stora växlar på utgången i det här målen, säger hon.

Men det tycks uppenbart att de – trots att de står ut som unika fall – väcker frågor som engagerar branschen.

Ett återkommande problem, i stora som små fall av revisorsfallisemang, är bristande dokumentation. Det framkom i gårdagens diskussion att det finns ett negativt samband mellan “heta frågor” och dokumentation, det vill säga när diskussionen går som varmast mellan företagsledning och revisor hinner revisorn inte dokumentera.

Samtidigt är det då som det kunde behövas som bäst. Daniel Stattin, Uppsala universitet, avslutade därför med att lansera en idé:

– I de här heta lägena bör styrelsen kanske åläggas att ta in en jurist som sköter dokumentationen, sa han och förslaget tycktes landa väl i publiken som till stor del bestod av föräkringsfolk och jurister.