Vart tog checkkrediten vägen?

För en dryg vecka sedan publicerade Finansinspektionen sin Bankbarometer. Och som brukligt i rapporter från denna myndighet så är det vad som inte sägs som är mest intressant. FI konstaterar exempelvis att utlåningen på den svenska bankmarknaden har stannat av under andra halvåret, varken hushålls- eller företagsutlåningen ökar längre. Det kan enligt FI bero på sjunkande bostadspriser och oroligare marknader. Det är svårt att argumentera emot ett sådan vag slutsats. Men man borde kunna förvänta sig åtminstone ett uns av konsekvensanalys av denna inbromsning.

Det är möjligt att det bara är ett hack i kurvan, men det är trots allt en signal om att allt inte är som det ska i det svenska finansiella systemet. För börjar kreditstocken krympa så lär en recession lura runt hörnet. Då riskerar Riksbankens redan vacklande inflationsmål att flyga all världens väg. Vi behöver bara backa till 2014-2015 när kredittillväxten stannade av så föll den svenska inflationen mot noll. Med en inhemsk byggkonjunktur som håller på att packa ihop och en omvärld, framför allt Europa, som inte heller mår bra, så är det oerhört svårt att se var det ska komma något inflationstryck från. Och om även kreditstocken och därmed penningmängden börjar krympa så ser det närmast hopplöst ut. Att Finansinspektionen lyckades driva igenom sina amorteringskrav och skuldkvotstak på toppen av kreditcykeln framstår inte som särskilt vältajmat.

Dessa åtgärder skulle ha genomförts för minst tio år sedan. För det är svårt att säga att inte det svenska kreditsystemet har växt åt fel håll. Det har i allt högre utsträckning inriktat sig på att finansiera köp och ökande belåning av existerande tillgångar, fram för allt bostäder och fastigheter men även företag.

Att bankerna har styrt sin kreditgivning i den riktningen är naturligtvis förståeligt. Bolånen är ju exempelvis extremt lönsamma, med rådande riskvikter och kapitalkrav ligger avkastningen på marginalen på eget kapital på uppemot 50 procent. Men lån till befintliga bostäder är inget som ökar landets produktiva kapacitet och det blir därmed vad en klassisk nationalekonom skulle kalla för ”rentseeking”. Det vill säga en inkomstöverföring från en sektor, hushållen, till en annan, bankerna. Någonstans kan man tycka att det är sådant som en statlig tillsynsmyndighet skulle ha koll på.

För en av de viktigaste funktionerna med ett finansiellt system, där bankerna för svensk del är det centrala navet, är att driva investeringsaktiviteten och därmed den reala tillväxten av ekonomin. Bankernas roll i det sammanhanget är att ta kontrollerade risker, där de genom aggregerandet av riskaverta sparares medel kan finansiera sådant som annars inte skulle kunna få något kapital.

Det kan visserligen handla om riskkapitalsatsningar – som SEB och Fairpoint Capital – men det är inte det viktigaste för just en bank, som trots allt ska ta begränsade risker. Det är där den sjunkande företagsutlåningen, om vi bortser från den glödheta och kreditdrivna fastighetssektorn, kommer in. För det är inte tillgången till riskkapital som är den stora bristvaran för svenska små- och medelstora företag som vill växa. Det är mer basalt än så. Det handlar helt enkelt om traditionell rörelsekapitalfinansiering.

Sedan finanskrisen var som djupast 2008 har bankernas krediter till hushållen fördubblats till 4 000 miljarder kronor, där bolånen förklarar det mesta. Utlåningen till icke finansiella företag har i sin tur ökat med knappt 30 procent. Men rensar vi för lån till fastighetsföretag, inklusive bostadsrättsföreningar, så har utlåningen stått och stampat. En del företag har visserligen vänt sig till kreditmarknaden, men där dominerar fastighetsbolag och stora bolag. De små och mindre företagen utan fastighetstillgångar har däremot fått se sin kreditförsörjning dras åt. Lån mot företagsinteckningar har sedan 2008 ökat med knappt 10 procent, fakturabelåning har ökat med knappt 2 procent medan de svenska företagens traditionella checkräkningskredit har minskat med 20 procent sedan 2008, från 458 miljarder kronor till 369 miljarder kronor.

Detta är som inget litet problem. För även om det är både osexigt och basalt så behöver företag som växer finansiera sitt ökande rörelsekapitalbehov. För med undantag för skolföretag, som får sin skolpeng i förskott, liksom byggföretag och ICA-handlare, så måste företag som säljer tjänster och produkter normalt betala sina leverantörer och anställda innan de själva får betalt. Och ju mer de säljer – desto mer måste de finansiera.

Men det står ingenting om detta i Finansinspektionens Bankbarometer, trots att det indikerar ett djupt lågtryck hos svenska små- och medelstora företag. Det är både sorgligt och skrämmande.