Vart tar alla hockeyklubbor vägen?

Noterade bolag har stora krav på sig att växa, både snabbt och kontinuerligt, eftersom de är publika och har många aktieägare som mest är intresserade av avkastningen, men som kanske inte är jätte-engagerade i produkten eller tjänsten. Affärsmedia följer och hugger på bolag som inte levererar enligt förväntningarna. Köp och sälj-rekommendationer haglar. 

Särskilt intressant är det med så kallade förväntansbolag. De har inga eller obetydliga intäkter och redovisar röda siffror men de höjs till skyarna för att marknaden förväntar sig hockeyklubbseffekten, det vill säga stora affärer med fina vinster i framtiden. Ingen vet om eller när det kan ske, det handlar om tro och förhoppningar. Frågan är hur vd:ar i dessa bolag relaterar till allt detta?

Som vd är det givetvis väldigt viktigt att kommunicera sanningar. Säger hen i ett pressmeddelande att bolaget ska börja sälja i Q1 så ska det göra det. Inte i Q2. Klart kursen sjunker och investerare blir besvikna när rapporten kommer om försäljningen uteblivit. Är det något vd bryr sig om? Vilket ansvar tar vederbörande för börskursen i relation till vad man utlovar? Är det inte bättre att ge låga förväntningar och överträffa dem än tvärtom? Diskuterar styrelsen detta med vd?

Även mindre onoterade bolag och startups som tar in externa ägare har krav på sig att växa. Många hockeyklubbor ritas upp på powerpoints runt om i landet (och då inte bara när det är hockey-VM-feber) för att locka kapital från möjliga investerare.

Bilden av tillväxtkurvan lägger grunden till allas förväntningar. Grundarna säljer en större eller mindre del av bolaget till ett bestämt värde (premoney) på samma sätt som bolag som noteras på en marknadsplats. Pengarna ska arbeta i bolaget och bidra till framgång och motståndskraft. Gärna snabbt och kontinuerligt. Funderar över hur grundarna tänker. Översäljer de så blir det tråkiga miner även här.

Bolag ges mer eller mindre tid att visa vad de går för och vissa ägare har mer tålamod än andra. Men till slut måste de powerpoint- alternativt prospekt-insålda förväntningarna infrias och resultat levereras.

Noterade bolag analyseras och diskuteras dagligen via sociala medier, ges tumme upp eller tumme ned efter mer eller mindre kompetenta bedömningar/gissningar. Vd:n har ett stort ansvar när han eller hon informerar ägarna om kommande intäkter och kostnader. Det hen utlovar värderas in i minsta detalj och korrigerar eller cementerar förväntansnivån. Vd sitter inne med djupast kunskap och kännedom om verksamheten och är förstås bäst lämpad att sia om framtiden.

När vd-ord inte slår in blir aktieägarna besvikna. Kursen går ner. Tålamodet sinar när fakta läggs på bordet. Siffror i resultat- och balansräkning äger.

Nästa gång vd ropar på vargen, ”Nu! Nu kommer vi börja sälja!”, sitter aktieägarna på läktaren och letar bättre investeringar i sina smartphones och tittar inte upp förrän det blir mål. Ett vinstmål.

I stora bolag handlar det om stora pengar och för det mesta om mer eller mindre vinst räknat i miljoner kronor, medan det i småbolag handlar om lägre belopp men med desto större risk då de snabbt kan hamna i likviditetsbrist och sättas i konkurs.

Jag vet att det är mycket svårt att sälja en del av sitt bolag, sin baby, till någon annan. När man väl inser att man måste få möjlighet att skala upp för att komma vidare till nästa nivå i sitt företagande, så vill man förstås sälja in en så positiv bild av företaget som möjligt.

Det handlar om visionen, den potentiella marknaden och framgången man vill förverkliga. Idel positiva bilder. Då gäller det att hitta den rätta balansen. Å ena sidan sälja in framtida vinster, å andra sidan vara realistisk och skapa rätt nivå av förväntan. Både entreprenören och investeraren måste gå igång med både hjärta och hjärna. De ska ju fostra bolaget tillsammans en lång tid framöver.

Tyvärr hör jag ofta investerare som berättar om entusiastiska och trovärdiga vd:ar och grundare som är alldeles för naiva angående hur lång tid det tar att utveckla och bearbeta kunder för att slutligen få sälja och fakturera. En luttrad investerare lär sig se detta och multiplicerar snart kostnaden och tiden med π, medan lite mer gröna kapitalister som blir helt sålda på idén riskerar att hamna i besvikelsetunneln.

När det gäller bolag som ska noteras är faran med för högt värderade bolag, det vill säga så högt värderade att ingen eller väldigt låg uppsida ges för investerarna, att färre vill teckna aktier i kommande emissioner. Då får inte bolagen in tillräckligt med kapital och bolag som ser en notering som en bra exit också blir färre. Senaste tiden har vi sett flera publika exempel på för hög initial värdering, SSM Holding är ett exempel.

Det är mycket roligare att få in entusiastiska små och stora ägare som ser en bra uppsida än att aktien ska prutas ned redan från start. Vi behöver fler som investerar i svenska bolag. Utan kapital till små förväntansbolag stannar Sverige.

Suzanne Sandler
styrelsearbetare och valberedare
fd vd Styrelseakademien