Varsågod, finansministern – så här kan du få med dig hela oppositionen

Socialdemokratin har svårt att hantera effekterna av den extremt snabba förmögenhetsbildningen efter finanskrisen. Alla som äger en bostad i storstadsregionerna och aktier har på kort tid blivit mångmiljonärer. Det uppfattas som orättvist och förmögenheterna skall beskattas menar finansministern. Om det kan man tycka mycket, vilket politiker av alla färger redan gjort. Retoriken är, minst sagt, förutsägbar. 

Socialdemokratin, och vänstern i övrigt, tycks ha djupgående ideologiska problem med de nya ”investeringsskalen”; investeringssparkonton (lanserades av den moderatledda regeringen 2012) och kapitalförsäkringar (fungerar ungefär lika som ISK). Denna typ av sparandeformer anses, enligt finansministern Magdalena Andersson, ge ”skatterabatter” för de rika i samhället. 

Vad som avses med ”skatterabatten” är oklart, men förmodligen syftar finansministern på att när ett värdepapper som säljs inom något av dessa skal träffas inte vinsten av kapitalskattesatsen på 30 procent som gäller om aktieägaren valt att inte ha sina aktier i en kapitalförsäkring eller ett ISK-konto. 

Det märkliga i finansministerns resonemang är att det är mycket svårt att veta om det finns ”skatterabatter” på den individuella nivån. Det finns med all säkerhet en mängd småinvesterare som ligger på minus i sin ISK eller kapitalförsäkring, allt beroende på när investeringarna skett och i vilka värdepapper. Eftersom beskattningen av dessa sparkontoformer sker schablonmässigt och baseras på det underliggande marknadsvärdet på kontot kan det mycket väl vara så att människor betalar kapitalskatt trots att de inte tjänat 1 krona på sina tillgångsinvesteringar. Dessa individer betalar därför en ”skattepremie”. 

Däremot är det intressant att Magdalena Andersson riktar ljuset mot, kapitalförsäkringar nämnde hon dock inte, schablonbeskattade investeringskonton. Vill regeringen och socialdemokraterna komma åt de ”orättvisor” de ser i samhället finns det alla möjligheter till detta utan att det träffar småinvesterare som jobbar hårt för att bygga upp en privat kapitalbuffert genom värdepappersinvesteringar på de öppna kapitalmarknaderna där ISK och kapitalförsäkringar är viktiga instrument genom sin geniala enkelhet. 

Vad det handlar om är att socialdemokratin, trots regeringsmakten, i princip struntar, alternativt inte förstår svårigheterna, i att kapitalbeskattningen inte fungerar i den svenska onoterade bolagsmiljön. Ett exempel är att Nordnet, en ledande aktiemäklare på den svenska marknaden, erbjuder kapitalförsäkringar anpassade för onoterade aktier. 

Ett framräknat bolagsvärde och ett marknadsvärde är två helt skilda saker.

Så länge kapitalförsäkringen eller ISK-kontot fylls med marknadsnoterade tillgångar finns det inga bekymmer med att fastställa det underliggande marknadsvärdet för schablonbeskattningen, det går ju att läsa av via marknadspriset. När det gäller onoterade tillgångar (som inte får säljas in till ISK-konton) uppstår genast problem med marknadsvärdet. 

Att fastställa marknadsvärdet på en finansiell tillgång kräver i princip en marknad. För onoterade värdepapper finns endast värderingsansatser (till exempel kassaflödesmodeller) av individer som sysslar med bolagsvärdering. Ett framräknat bolagsvärde och ett marknadsvärde är två helt skilda saker. En bolagsvärdering kan därför, delvis beroende på syftet med värderingen, skilja sig markant från marknadsvärdet. 

Vill en analytiker, eller en säljare av aktier, få igenom en affär tenderar naturligtvis bolagsvärderingen att överskatta marknadsvärdet. I en sådan situation finns anledning för säljaren att överdriva framtida vinster och försäljning och underskatta riskerna i verksamheten. Detta för att den använda värderingsmodellen skall visa ett så högt värde som möjligt.  

Motparten å sin sida försöker av naturliga skäl påvisa att bolagsvärderingen borde vara betydligt lägre via en egen värdering. På så sätt uppnås något som kan liknas vid marknadsvärde om vi antar att både säljaren och köparen av den finansiella tillgången har tillgång samma information, vilket inte alltid är fallet. Båda parterna kan dock ha helt fel i sina värderingsmodeller eftersom marknadspriset fastställs just på en marknad och är en ögonblicklig uppskattning av, till exempel, ett företags värde just nu. 

Vad händer då om det inte finns två välinformerade parter som skall komma överens om ett rimligt marknadsvärde på en finansiell tillgång? Den situationen uppstår ju när marknadsvärdet skall uppskattas inför att en onoterad tillgång skall placeras i den skattegynnade kapitalförsäkringen. Inte heller finns det någon egentlig krånglande motpart när tillgången löpande skall värderas när den väl placerats i försäkringen (schablonbeskattningen sker i slutet av varje kvartal och baseras, som sagt, på det underliggande marknadsvärdet, därav den löpande värderingen). 

Naturligtvis öppnar det för godtycke om en av marknadsaktörerna saknas. Därmed inte sagt att den som värderar den finansiella tillgången, i fallet Nordnet sköts företagsvärderingen av värderingsföretaget Kaptena, fifflar med siffrorna. Om en bolagsvärdering skall bli så tillförlitlig som möjlig är värderingsföretaget helt beroende av korrekt information, och de som naturligtvis är bäst skickade att leverera den informationen är ägarna/ledningen och styrelsen i det bolag som skall värderas.

Som framgått har ägarna och ledande befattningshavare i en försäljningsprocess all anledning i världen att framställa bolaget som en skimrande guldkalv. När aktierna placeras i en kapitalförsäkring av skatteskäl finns starka motiv att framställa bolaget som betydligt mindre skimmrande. Prognoserna kan tryckas ner och riskerna överdrivas, vilket leder till ett lågt eller obefintligt värde. 

Säljs en onoterad aktie in i en kapitalförsäkring med en riggad värdering får ägaren en mycket låg schablonbeskattning under ägandeperioden och noll i kapitalskatt (eftersom det handlar om en kapitalförsäkring) när aktierna, till exempel genom en börsnotering, säljs. 

Visst finns en risk för en dålig investering som inte ger förlustavdrag. Å andra sidan är det förhållandevis säkert att stora delar av de onoterade aktier som säljs in i kapitalförsäkringslösningar ägs av insiders. Helt enkelt en krets människor som vet att bolaget skall säljas vidare eller marknadsnoteras i ett senare skede.  

”Utfallet visar att det är mer eller mindre fritt fram att subjektivt bestämma priset innan aktierna säljs in till en kapitalförsäkring.”

Ett exempel på hur det fungerar går att läsa i förvaltningsrättens domar kring de individer, bland annat insiders, som sålde in aktier i spelbolaget Leo Vegas till sina kapitalförsäkringar (hos danica) ett par månader före börsintroduktionen för några år sedan. Priset var 9 kronor per aktie. När bolaget noterades några månader senare handlades aktien till 37 kronor. 

Skatteverket förlorade trots att det fanns värderingsunderlag från från ledande investmentbanker som pekade på ett värde en bit över 30 kronor. Utfallet visar att det är mer eller mindre fritt fram att subjektivt bestämma priset innan aktierna säljs in till en kapitalförsäkring. 

Sannolikt har denna metod använts i den formliga flodvåg av börsintroduktioner som sköljt in över aktiemarknaderna i Stockholm under 2020 och i år. 

Detta skulle finansdepartementet och regeringen ganska enkelt rätta till. Ett problem med kapitalförsäkringar, förutom att det går att sälja in onoterade aktier, är att myndigheterna inte har någon insyn i de individuella portföljerna. Aktier och andra värdepapper i en kapitalförsäkring ägs formellt av försäkringsbolaget, inte individen. Regeringen skulle kunna ändra regelverket så att en genomlysning blir lättare. 

En andra åtgärd skulle kunna vara att onoterade tillgångar i svenska kapitalförsäkringar träffas av traditionell kapitalbeskattning när tillgången säljs (skattemyndigheterna ges rätt att bortse från att värdepappret är placerat i en kapitalförsäkring), till exempel i samband med en marknadsnotering eller annan vidareförsäljning. Detta skulle kunna ske via krav på kontrolluppgift från försäkringsbolaget, som alltså är den formella ägaren, när en onoterad aktie säljs. Det skulle göra det betydligt mindre attraktivt att sälja in onoterade värdepapper, baserade på en extern värdering som kan styras av ägarna,  till en kapitalförsäkring strax före en börsintroduktion

Se där ett par förslag till finansdepartementet och regeringen att fundera på. I detta skulle sannolikt regeringen även få med sig hela den borgerliga oppositionen; vem gillar det ”skatteflyktsbeteende” som uppstått kring kapitalförsäkringar? Det blir också väldigt märkligt att låta detta fortgå samtidigt som socialdemokraterna uppenbarligen vill  öka kapitalbeskattningen av medelinkomsttagare som lyckats väl i sina investeringsstrategier.