Varning för pratkvarnar!

Vi lever pratkvarnarnas tid. Dagens medielandskap är perfekt för dem. Tvärsäkerhet, förenklingar, konfliktsökande, snabba billiga poänger, drevmentalitet. Aldrig har det varit lättare.

Inte minst politiken har allt mer blivit en arena för tomt prat. Politiken och medierna har alltid varit intimt förknippade – det finns få andra sätt för makthavare att kommunicera med medborgarna. Men relationen mellan politik och media blir allt mer osund.

En stor del av svensk politisk debatt handlar inte egentligen om politik. Den handlar om vilka politiker som ger ett karismatiskt intryck i TV, vilka som är skickliga talare, vilka som framstår som sympatiska när de intervjuas. Det är naturligtvis viktigt, men samtidigt bara en liten del.

Vi tenderar att underskatta politiker som inte är tillräckligt skickliga i media, och överskatta politiker som kan konsten att domptera journalister, att nå genom rutan som det heter.

Det mest uppenbara exemplet är Stefan Löfven. Den mediala bilden av hans insatser är påtagligt negativ. Hans förtroende hos medborgarna är, enligt mätningarna, betydligt svagare än vad man kan förvänta sig av en S-ledare.

Vi känner alla till raden av pinsamma ögonblick, när Löfven utan större framgång försöker göra en del av det som förväntas av honom som landets främsta politiska företrädare.

Förvirring kring Sveriges klimatmål (”50, 40, 30…”), oförmåga att komma ihåg personers namn på presskonferenser, lite aggressiv trubbighet i partiledardebatter, stammande vilsenhet i värdefrågor (t ex haveriet om SD:s ”fascism”). Ja, listan kan göras lång.

Men detta är inte politik. Stefan Löfvens politiska kvaliteter är inte det samma som hans mediala förmåga. Att Löfven är en svag företrädare är svårt att ifrågasätta, men är han därmed en svag politiker? Knappast.

Det slående med Stefan Löfvens politiska insats såhär långt är istället att han åstadkommit en historiskt unik omsvängning av svensk politik i en infekterad fråga. Under Löfvens ledning har Socialdemokraterna på mycket kort tid totalt lagt om sin migrationspolitik, och så gott som alla andra partier har följt efter. Det har varit enormt viktigt för Sverige.

Jag vet förstås inte hur de interna diskussionerna i S eller regeringen förts under denna tid, exakt hur Löfven agerat eller vilken roll andra aktörer haft. Men den som vill summera hans politiska förmåga borde börja i denna ände istället för i hans tafatta agerande i TV.

Det finns fler exempel. Under Tobias Billströms tid som migrationsminister fick han regelbundet kritik för sitt mediala agerande. Politiska motståndare, journalister och PR-konsulter talade i mun på varandra om att hans ”robotlika” stil, att han inte svarade ordentligt på medias frågor etc.

De missade fullständigt poängen. Migrationsminister är svenska regeringars kanske mest otacksamma post, inte minst därför att de frågor man har ansvarar för ofta handlar om personliga tragedier.

Att då prata allt för fritt och ställa upp på journalisters önskemål om spekulationer och kommentarer i enskilda fall vore oprofessionellt. Sett till resultaten hanterade Billström en nästan hopplöst svår ministerportfölj mycket väl. Det är vad som räknas.

Att beskriva politikers kompetens som liktydig med deras mediala agerande är i bästa fall okunnigt. I värsta fall vittnar det om en farlig syn på demokrati där yta är viktigare än innehåll, där förmågan att snacka blir viktigare än att faktiskt åstadkomma resultat.

Naturligtvis är den mediala förmågan viktig. Ingen politisk ledare kan i längden bli framgångsrik utan en i alla fall hygglig förmåga att förklara för väljarna vad han eller hon vill göra och varför det är bra.

Men problemen i svensk politik idag handlar inte om brist på medial förmåga, utan brist på mycket annat. På beslutskraft. På tydliga värderingar. På ledarskap. På uthållighet. På mod att vara impopulär för att åstadkomma resultat.

”Politik är kommunikation”, brukar förnumstiga konsulter och tyckare säga. Jovars. Men framförallt är politik förmågan att åstadkomma förändringar. Kommunikation krävs för att förklara vad man vill, få förtroende att göra det, och förklara resultaten.

Jag är själv på det hela taget optimistisk inför dagens medielandskap, med dess ständiga tillgänglighet, realtidsrapportering och sänkta trösklar för att nå ut. Men man behöver inte vara utvecklingspessimist för att se problemen, för att oroas av politikens tilltagande mediala glättighet.

Man hallå, invänder någon, pratkvarnar finns ju i näringslivet också! Absolut. Men på flera sätt är det tomma pratet ett större problem i politiken än i näringslivet.

Politiken har makt över allas vår vardag på ett helt annat sätt än näringslivet. Att utkräva ansvar är svårare i politiken, det sker i praktiken bara vart fjärde år. I näringslivet finns dessutom alltid konkurrenter nära inpå, ett konkurrenstryck politiken saknar.

Därför behöver vi alla, som medborgare, bli mer kritiska. Läsa på ordentligt om de frågor som avhandlas i politiken. Försöka se det långa perspektivet, trots att politiken är kortsiktig. Vi behöver oftare ställa oss frågan: ”OK, jag hör vad de säger, men vad GÖR de egentligen?”